Porno Creep

Jag mådde väldigt illa för en stund. Jag får inte ihop mina tankar och känslor till en fungerande helhet, ett fungerande jag.
Min syn är inte svart eller vit och jag är full av omoral, dubbelmoral. Jag får det inte att stämma. Jag stämmer inte med mig, möjligtvis ”överstämmer jag” så att jag möts i mitten av en cirkel, fast på baksidan, där jag inte ser så tydligt. Så kanske stämmer jag inte ändå då. Jag är lite förvirrad, jag blir mer och mer förvirrad. Som, vad fan är det för fel på mig som mår illa av våldspornografi, eller bara sån där vanlig popup/reklamsporr skiten. Krossa alla porrbutiksfönster som finns. Men det är helt okey att det finns sexleksaker. Men vart kommer de ifrån, vem säljer dem och vad stödjer man då?. Se där, jag sitter inte ihop.

Jag får obehagskänslor av bdsm. Jag mår riktigt dåligt av den sista delen. Som jag skrivit tidigare har jag inte lyckats finna någon som kallar sig masochist och som inte har mått psykiskt dåligt. Och varför bryter man ihop om man verkligen vill det? Varför är det en aspekt bdsm utövarna måste ens fundera över? Okey, fin fint att de har stopp ord och pratar så öppet och ärligt med varann. Precis som att det inte är efterlevnadsvärt i alla relationer med ärlighet, bra kommunikation o.s.v.
Planerar du ditt sexliv så att du har tid att ta hand om din partner/slav i fall hon/han får ett psykbryt dagen efter? Slav, fan va trevligt ord förresten.
Jag tror inte man är hel, jag tror inte man är sann mot sitt inre som sadist eller masochist. Att njuta av att tillfoga smärta, att njuta av förnedring, att njuta av att tortera. Hur är det med empatin då? Låg?
Men rollspel, nej jag tror inte rollspel gör ont. Inte ögonbindlar eller mjuka band heller för den delen. Dubbelmoral fnyser bdsm fanatikerna och muttar surt över ”Svensson” som föraktar och piskor och ”kryddar” sexlivet med rosa fluffiga handklovar.

Det känns som att jag måste komma överens med porr. Inte våldsporr, men porr. (Finns det porr utan våld, förnedring?) Särskilt den som jag inte kan undvika. Jag behöver i alla fall finna nått lugn i mig och inte hysterisk var gång världen inte överensstämmer med den bild jag vill ha på den. Jag försöker acceptera genom att läsa, genom att försöka förstå. Försöker med sexradikal men det är bara något som inte känns rätt. Jag måste finna ett sätt att acceptera väldigt många andras rätt till porr och jag vet inte hur.
Ge mig valium.
Göm mig.

”Sex var ett redskap jag tog slentrianmässigt tog till för att ha en sköld mot mardrömmen som aldrig upphörde. Jag försökte bota Rickards ilska med smek. Närhet. Ömhet. Jag slutade känna. Jag ville bara få honom att sluta vara arg. Jag hoppades att hans dåliga humör skulle förbättras om jag låg med honom, att han skulle däcka om han fick en utlösning.

Snabbt fick jag ungarna i säng. Sedan gick jag upp till honom där han låg och flåsade med öppen mun, fullt påklädd på sin säng. Jag la mig ovanpå honom. hade sex med honom. Rörde mig mekaniskt upp och ned. Stängde av alla känslor. Jag ville att han skulle svimma, försvinna. Utlösningen skickade honom till drömlandet för några timmar. Jag försökte köpa mig nattens frid men fattade inte hur absurt det var.

Men det var en kamp för att överleva. För att klara av resan.
Kanske också ett straff: Jag straffade åter mig själv, min blödiga kvinnlighet. Det känslokalla kalkylerande sexet dövade. Oralsex-Valium. Runk-Rohypnol.
Vi älskade inte längre. jag utförde en kroppsakt för att hypotonisera honom, få honom att somna ifrån sig själv.
Jag hade aldrig sugit av någon så mekaniskt i hela mitt liv.
Jag har aldrig smekt så frenetiskt, så beräknande.
Jag trodde inte sex kunde kännas så lite.
Det gjorde inte ont i mg då.
Det var ett tillstånd av akut nöd
Ett försök att överleva
I sådana lägen känner man sällan sorgen.
Den brukar komma långt senare.
När man förstår vad det var som egentligen hände.”
Ur boken Anhörig av Katerina Janouch


Vad jag vet är att det skrämmer mig något grymt mycket att andra njuter och fantiserar om våldtäkter. Det skrämmer mig att det är så okej och att det anses vara fullkomligt normalt, normen. Vonsan skrev om terapeuterna* i dagstidningar som om och om igen talar om det naturliga, det normala och framförallt det vanliga i att fantisera om våldtäkt. Det jag undrar över är hur många, mest kanske unga som vet att en sexualrådgivare bara är ett förbannat ord som vem som helst får utge sig för att vara? Det är ingen skyddad yrkestitel. Inte heller terapeut.
Inte för att en yrkestitel alla gånger talar om någon kompetens inom ett område men jag finner det allt sorgligt att tidningar ger sexråd från ”speciallister” vad jag vet att de aldrig skulle sitta med en Leg. Psykoterapeut i var och varannan tidning som svarade på medicinfrågor.
”Hej kan jag blanda alkohol och stesolid, är jag onormal som vill detta? Jag tycker det vore bra om min flickvän testade det med men hon är starkt emot detta. Hon tycker det var obehagligt när hennes förra kille lurade i henne det, så jag vet inte hur jag skall göra. Hur skall jag få min flickvän att gå med på det?”
Det är klart du kan blanda, det är många som gör det, det är helt normalt så länge ni båda har fått det utskrivet på recept. Tycker du skall vara lite försiktig i början, pröva dig fram och se hur hon reagerar om du först tar ett glas öl och en 5 mg stesolid. Låta henne vänja sig vid att du blandar. Sedan kan du ju testa dig fram som med att laga en god middag att bjuda henne på och sedan fråga om hon inte kan tänka sig att ta en halv tablett efter att ha druckit en cider till maten. De flesta brukar tycka att det är helt okey.”

Fritt med benso till folket om några år efter likande rådgivning. Yeaa.
Precis som ”det är helt normalt att fantisera om att våldta.
Det är helt normalt att du vill en sak och att övertala din partner till det.
Läs tidningen.
Media bestämmer.



Hur många kvinnor fantiserar om att våldta,
slå, förnedra en man?
Bestämmer media?
Bestämmer porren vad du tänder på?



Varför struntar jag bara inte i att en del tänder på för mig förbannat störda saker?
Varför bryr jag mig?


*Janouch har pluggat konstvetenskap, litteratur och sexologi.

Bild från VeckoRevyn

Det här är en porrnovell

Det här är en porrnovell, läs vidare så kommer det, jag lovar.

Vad är det för skillnad mellan att fantisera om sexuella handlingar själv med hjälp av din egna fantasi och med att söka andras berättelser, filmer, bilder som beskriver en situation som gör dig upphetsad?
Är det skillnad i vad du själv kan fantisera om och vad andra kan beskriva för dig?

Är det enklare att tända på hur den ”otacksamma slynan” som flörtat med dig på dansgolvet med att trycka sig tätt intill din kropp och smekt dig längst insidan av låret samtidigt som du fumligt smeker henne längst ryggen ned mot hennes rumpa innan hon dansade vidare?
Är det enkelt att fantisera hur du bjuder hem henne på en utlovad efterfest med mycket av människor och se hur hon glatt ser fram emot fest och att träffa en massa med nya människor och hänger med dig och din polare leendes och fnittrandes av ungdomlig fylla, är det skönt att se hur hon oskuldsfullt litar på vad du sagt?
Styv i kuken i samma sekund som hon försöker be om att få ringa en taxi då ångesten och obehaget sköljer över henne för att det bara är du och din polare i lägenheten någonstans som hon inte riktigt vet vart. Samtidigt som ni blir råa i tonen och knuffar ner henne på soffan. Frågar om hon inte känner för lite kuk nu?
Om hon är lika bra på att suga kuk som hon ser ut att vara?
Ni hetsar varandra, med att bli råare och råare. Ni blir kåtare och kåtare.
Tjejen blir hysterisk och ber om att ni ringer efter en taxi och säger vart hon är. Då håller du fast henne och säger åt henne att sluta låtsas, att vara så oskyldasfull när hon har betett sig som en hora mot dig hela kvällen. Din polare tar tag i hennes armar och du för upp handen under hennes kjol och skrattar henne rakt i ansiktet samtidigt som du säger till polaren ”hon är ju helrakad, så djävla skönt med fräsha tjejer som är villiga”.
Hon försöker sparka mot dig, försöker slita sig loss från din polare. Hon börjar be er snällt att sluta. Hon försöker vädja till er att sluta. Hon vill hem.
Åh nej din slyna du skall inte hem nu, du skall få känna på riktig kuk nu. Är du snäll kanske du får två kukar samtidigt och ler hånfullt. Du knäpper upp dit skärp, drar loss det ur byxorna och smärtar henne över brösten. Hon skriker rakt ut av smärta. Du svarar med att knäppa upp byxorna och tar fram kuken, säga att du förstår att hon inte kan vänta längre, att du hör hur hon skriker efter kuk. Kollar på din polare som nickar instämmande och säger att han vill testa dig också, se om du är så skön som du ser ut. Du drar snabbt isär hennes ben och tränger in i hennes fitta och knullar henne hårt. Hon har slutat att spjärna emot och det rinner bara tysta tårar.
Du drar henne hårt i håret och frågar om det inte är skönt, om hon inte nöjer sig med dig. Hon svarar inte och du säger till din polare det är dags att vända på henne så hon får känna hur det känns att bli knullad i arslet. Du skrattar och säger att hon nog inte är nöjd med att bara få kuk i fittan. Samtidigt så knäpper din polare upp sina byxor och trycker in sin kuken i hennes mun och börjar knulla. Hon får kvällningar men han trycker bara hårdare, säger åt henne att suga. Du pressar in kuken i analhålet och hon försöker slita sig loss och du bara ryter till henne att hålla käften. Din polare knullar hennes mun hårdare och hårdare tills det går för honom. Slår henne sedan över ansiktet och säger att hon fan får se lite gladare ut. Sen drar han upp byxorna och går därifrån.
Du sliter i hennes hår och frågar ilsket om det var skönare med hans kuk. Hon svarar inte och du slår till henne i nacken. Du börjar knulla henne riktigt hårt och märker inte att hon har svimmat av ditt slag. Hennes huvud håller du upp i håret. Det börjar rinna blod och du svär högt att hon har sölat ned din kuk. Du pumpar på extra hårt och drar ut din blodfärgade kuk och sprutar ned henne mellan skinkorna.

Det var din fantasi, det var inte riktigt så det gick till.
Tillbaks i lägenheten.
Ni börjar slita i henne. Hon anar genast vart ni vill komma. Hon nyktrar snabbt till, hon hade bara druckit något glasvin och riktar ett hårt slag med armbågen mot din polare som är något mer berusad än dig och som segnar ned samtidigt som hon snabbt får upp ett knä rakt i hans face och hör hur hans näsben krossas. Hon vänder sig blixtsnabbt om mot dig och sliter tag i din pung och kramar hårt som fan med vänsterhanden samtidigt som hon för ned dit huvud med högerhanden, inte för att det behövs så mycket med tanke om greppet om din pung, och så låter hon även dig känna på ett högerknä rakt upp i ansiktet. Chokad faller du baklänges i fosterställning med skärpet uppknäppt och två knappar öppna i byxorna. Det forsar blod och du kvider som en ömklig liten äcklig skit. Hon frågar om du känner för att suga lite kuk. Du tittar förvånat upp och försöker fokusera blicken på henne.
Hon pekar och säger ”det ligger en där i sådana fall”.
FUCK YOU!


Vart är gränsen mellan att fantisera och önska något i verklighet?
Vart går gränsen mellan att önska något i verkligheten och att göra det i verkligheten?
Vad är det för skillnad mellan att fantisera om sexuella handlingar själv med hjälp av din egna fantasi och med att söka andras berättelser, filmer, bilder som beskriver en situation som gör dig upphetsad?
Är det någon skillnad, kan det bli en skillnad?
Är det skillnad i vad du själv kan fantisera om och vad andra kan beskriva för dig?
Har våldtäkt ”inkörsportar” liksom de säger att droger har det? Har våldsporr ”inköpsportar”?
Vad börjar det med? Vad börjar det med att någon tänder på våld? Vart börjar det med att någon tänder på övergrepp? Vad börjar det med när någon förverkligar sina fantasier?
Är det enklare att tända på hur den ”otacksamma slynan” om hon är en slyna och otacksam? Är det enklare om någon annan beskriver Henne som en kåt villig slyna som inte kan få nog av din kuk? Är det enklare att bli kåt om det är någon annan som beskriver din syster, din mamma, din dotter, din vän, din partner som en ”otacksam slyna som behöver kuk”? Om någon annan skriver om henne som en fantasiperson, filmar henne som en fantasiperson och gör så att du njuter maximalt räcker det då?
Räcker fantasin för dig?


Din dotters vän, din sons flickvän, din mamma, din polares mamma, din syster, din systers vän, din chefs dotter. Vem fantiserar du om att våldta? Vem är kvinnan du förnedrar och våldtar i dina fantasier? Vem är kvinnan du förnedrar i dina noveller du skriver och läser, i dina filmer du ser och skapar?
Vem är kvinnan du våldtar? Vems dotter, vems syster, vems vän?






Måste jag be om ursäkt här för att jag är förbannad? Måste jag?

Respekt ~ lev vidare

http://www.respekter.se/

"Jag var en av dom som störde mig på Internet världen. Istället för att gå runt med näven i byxfickorna försökte/försöker jag istället att göra något. Jag vet än idag inte om jag kommer lyckas men chansen blir ju grymt mycket större om man lägger ner lite tid på problemet."
/Robin Jönsson

Cool!

Spit it out

Ärligt. Jag vill veta.

Vad är det första ni lägger märke till hos en människa?
Om ni ser något vackert, något enormt tilltalade som får er att gå in i lycktstolpar av hänförd beundran, vad är det då ni har sett?
Vad får er att önska ni var galna stalkers, vad får er att vilja besöka samma ställe om och om igen där ni såg det vackraste av alla människor, vad är det hon eller han har?

Om det sedan visar sig att det ni såg, det ni ville dö för, ögonen, skorna, håret, bicepsen, munnen, leendet, rumpan (eller vad det nu är som ni omedelbart dras till och bara drunknar i) vad händer då om resten, det som ni inte ser omedelbart visar sig vara helt fel för er. Ex världens vackraste _och så det ni faller för ex. ögonen_ väger det upp er oattraktiva delar av ett utseendet?

Och på riktigt, när du bara möter människor på stan, jobbet vart som, vad är det det första du oftast ser? Helheten, eller detaljer?
Finns det något, en helhet eller en detalj som gör att du aldrig skulle titta efter en människa fler än en gång, i alla fall inte i beundran? Vilken detalj? Varför?

Hur ser du andra? Alla andra?

Spit it out...




Uppdaterat
Jag tror.
De flesta lägger vi aldrig märke till.
Men ibland lägger vi märke till,
till han och hon som inte är i vår smak eller aldrig kommer bli.
Vad lade vi märke till?


Hon eller han som du såg förra veckan, förra månaden och som du sparat bilden av, var det en person som hade det du brukar falla för?

Vilka väcker ditt intresse, inte endast som gudomligt vacker som du vill fria till, utan som du vill veta mer om som vän, som bekant, som du vill sätta dig hos och tala med? Vilka minns du, vilka vill du veta mer om. Vad var det du såg?

Alla män...

http://www.stafettmotvåldtäkt.nu/

Alla män är potentiella våldtäktsmän

Det är det påstående som gör män mest rasande av allt. Män som aldrig skulle drömma om att våldta en kvinna blir djupt förolämpade och vänder sig i vrede ifrån hela debatten. Det ges en föreställning om att det är kvinnorna som hittat på detta uttryck för att sätta dit alla män: Alla män är potentiella våldtäktsmän.

Men jag vill påstå att det inte alls är kvinnor som grupp som påstår detta. Jag vill påstå att det är den allmänna moralen som myntat detta uttryck, en moral som också de oskyldiga männen ansluter sig till om de tänker efter.

Jag vill tvärtom påstå att det är kvinnorna som mest hårdnackat sätter sig upp mot detta påstående och i handling ständigt visar att de inte tror att “alla män är potentiella våldtäktsmän”.

För det är kvinnor som framhärdar i att följa med nystiftade bekantskaper hem på fika, det är kvinnor som framhärdar i att låta sig skjutsas hem av relativt okända män, det är kvinnor som släpper in sin exsambo eller exmake även om relationen är känslig, det är kvinnor som låter en nyfunnen vän följa med upp.

Tusentals gånger varje dygn framhärdar kvinnor i sin tro att män är människor att respektera och känna tillit till.

Och nästan alltid har de självfallet rätt.

Men när kvinnan tog fel, när mannen hon framhärdade i att lita på plötsligt förvandlades till en våldtäktsman, då är det den samhälleliga moralen som är där och dömer:
- Du borde inte ha liftat!
- Du borde inte ha låtit honom köra dig hem. Du kände ju honom knappast!
- Hur fasen kunde du vara så dum att du följd med honom hem?
- Men herregud, varför släppte du in honom?
- Jamen varför lät du honom kyssa dig?

Det syns inte utanpå en man om han är en tänkbar - en potentiell - våldtäktsman. Därför menar jag att det är den samhälleliga moralen - och inte alls kvinnorna - som med sina häpnadsväckande och ogenomtänkta förebråelser säger: Alla män är potentiella våldtäktsmän.

Den människa som påstår att en kvinna får skylla sig själv om hon blev våldtagen eftersom hon steg upp i en främmande mans bil, det är den människan som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Maria-Pia Boëthius, Patriarkatets våldsamma sammanbrott, saxat ur Katarina Wennstams Flickan och skulden

Sökandet efter vad jag söker del 2

Nej, men det här är ju illa.
Jag kan inte komma på en enda personlig egenskap, någon värdering eller intressen jag söker hos en annan människa, förutom mycket vanliga saker som jag gissar att alla önskar finna hos en partner. Ja så som ärlighet, respekt, ödmjukhet, humor, charm, lekfullhet, flörtig, kontakt med sina känslor och att våga ge kärlek till andra och sig själv. Sedan är det förstås viktigt med ett intresse för att njuta av hård, stämningsfull, knepig, speciell eller rockig musik (absolut inte schlager helt enkelt). Andra intressen som psykologi, filosofi, läsning, foto, målning och konst och djupt intresserad av mänskliga (eller andra) relationer och att du ler och skrattar mycket och ofta av livet, av oss, känns som viktiga grejer.
Stämmer det på dig har vi något gemensamt, en bra början eller vad säger du?

Du får nog inte vara någon så lättväckt att du störs av musik, djur (som klättrar på dig) eller av mig som är en finslipad täcktjuv och ibland även ute efter dina kuddar eller din plats. Jag tror inte du blir en så glad människa om du lider sömnbrist för att jag knuffar dig ur sängen, tar ditt täcke, din plats, ditt allt när jag sover samtidigt som mina djur vandrar vart de vill, sover vart de vill. Det vore nog lämpligt om ditt morgon humör är bra även om klockan är fyra. Tyvärr kan jag inte leva upp till det jag önskar där då jag är ganska grinig om jag blir väckt, om det överhuvudtaget går att väcka mig. Så ingen fara, du kan renovera medan jag sover, det mesta är okey förutom att försöka väcka mig. Passar ju bra om du inte gillar att tassa på tå och smyga omkring i tidiga timmar, låter det inte härligt?

Sedan så måste du önska ha barn i ditt liv och även att kunna ta hand om dem är ett måste. Vår syn på barn måste delas, d.v.s. att de är lika mig och dig bara lite mindre. Det samma gäller väll djur, att du önskar dem, älskar dem, och där finns det ett krav på att du måste vara icke allergiker eller käka piller, päls med kvalster kommer att finnas i hemmet och bara i levande format. Vi måste ju vara överens om framtids drömmarna och vilka vi vill dela de med eller hur?

”Sensation seeking” är något du förstår betydelsen av och är helts något du känner igen i dig själv. Det är viktigt att du är någon intresse i någon ”extrem”sport, om inte det - så allmänt galen och testar att klättra på husväggar då och då. Och att busbråka massor med glimten i ögat är så där vardagsviktigt. Mer önskvärt är alltså att du tycker om spännande äventyrliga saker och mer än gärna kastar ut mig ur ett flygplan, med fallskärm då förstås, i något underligt land jag inte kan namnet på. För det är när det känns lite farligt, lite adrenalinfyllt som hjärnan kan missta en upphetsning för en annan, det är i pirriga situationer jag tänder, som de flesta tänder. Fast endel kanske inte behöver fallskärmar. Men går det bättre alternativet till en ”bad boy” att finna hos en adrenalinjunkie så varför inte. Hjärnan rör ihop ju ihop tankar och känslor och kan av kickar få oss att känna oss störtförälskade och det vill vi gärna känna oss ofta och mycket? Det finns alltså stora fördelar med att dejta på nöjesfällt och likande vilket vi kommer att göra då förstår jag?! Så en berg och dalbana är det aldra minsta adrenalinaktiga som måste ingå i vår första dejt.


Men det räcker inte med fysisk fartfylldhet som spänning i mitt liv. Jag söker också något det går att diskutera mycket och ofta, djupt och ytligt med. Politiskt engagemang är inte helt fel även om det inte stämmer överens med ex. ”mitt parti”. Det viktigaste är samhällsengagemang och civilkurage, att vara modig och strak och både reagera och agera om det förekommer orättvisor som du kan göra skillnad i.
Jag kan tala oavbrutet i flera timmar och vill ha ett visst motstånd. Nej, en viss reaktion menar jag ju så klart, jag vill veta och känna att det inte är ”som att tala till en vägg” eller på något sätt nytt och obekvämt för dig. För allt jag säger och gör är inte rätt, eller sanning och då vill jag veta det, då vill jag ha motstånd. Diskutera det, utveckla och inveckla det. Så vill jag utvecklas, så tror jag på utveckling. Gör du?
Så tycker du frågor om frågor, och frågor om ”varför” är tjat så kommer vi nog inte vara så ense. Tycker du om att verkligen både lyssna och tala, vara tydlig med avsikter och behov så kan vi säkerligen finna en verbal nivå som passar oss.


Det är viktigt även med de vanliga sakerna som att kunna laga god vegetarisk mat, städa, tvätta och fixa upp tapeter, samtidigt om det behövs. Effektivitet och snabbhet är färdigheter hos dig som söks för jag behöver ju någon som kompletterar mina dåliga sidor eller inte lockar fram dem. Själv är jag väldigt bra på att se när det behövs göras saker, listor och bossa är min speciallitet, så jag kanske kan stå för planeringen av det? Om det inte räcker *blinkar och ler* så är jag snabb på att lära mig saker så vi kan nog alltid hitta något som balanserar oss. *Jag är en mycket ödmjuk människa*


Sociala färdigheter och att verkligen kunna leva sig in i andra människor imponerar mycket på mig. Att ständigt leva nära empati och respekt skapar värme inom mig och det ger det samma tillbaks. Du måste älska att lyfta fram de bra sakerna i mig och klara av att växa och utvecklas med en temperamentsfull människa som har ett livs levande pms monster inom sig. Där väger det nog upp ganska bra om du är tålmodig och förstående och kan bemötta svårigheter eller monsterhumör på ett busigt, charmerande sätt vissa dagar och på ett mycket alvarsamt och seriöst sätt andra dagar. Det gäller att tål höga nivåer tillsammans med mig och om inte så tystast det enklast ned genom en lekfull och busig personlighet som inte lätt blir stött och drar sig undan.
Det kan vara bra om du har ett sjätte sinne eller en väldigt strak empatiskt förmåga för att hänga med i mina svängar samt så behövs det ett bra självförtroende med tonvis av tålamod. I utbyte reagerar jag blixtsnabbt och fångar upp dig, ditt humör och lär mig när det bara betyder att du vill vara i fred eller behöver prata i timmar eller kanske bara saknar tonvis med kramar och pussar. Jag kan försöka lova dig ett sjunde sinne och att inte missbruka det.


Elvis och Hedvig har den närhet jag önskar, det är nog nödvändigt om du önskar det också. Träna, äta, resa, ha sex, fundera, pyssla, arbeta, allt görs tillsammans. Med undantag för tv- spelande och tjejkvällar. Undantag finns alltid. Så i ordet läsning, som i alla ord med mig gäller det att inte tolka in det första bästa, som läsning lika med böcker. Läsning kan vara textade filmer. Det får du ju förstå eftersom du förstår mig som jag dig. Jag förväntar mig att du kan mig, min smak ganska så väl ganska så snabbt. Antingen för att vi är lika i smak eller för att vi är lika bra på att snappa upp den andras smak. Som ”åhh det är typiskt min älsklings smak”.


Jag tycker inte det gör något om du arbetar extra som något med uniform, annars kan ditt jobbet vara lite vad som. Jag har inte några krav på yttre rikedomar, jag värderar upplevelser och det inre livet ofattbart högt. Helst vill jag ha dig nära, självständigt nära. Dynamiskt nära.
Den sensuella, sexuella biten behöver vara väldigt mental, väldigt fysiskt närarande och du behöver vara en stark ödmjuk person med experiments lust, finna och våga finna det du finner… och vad som får att få oss njuta som mest av varandra och som lyfter fram och tar vara på både känslor av kärlek och ren kåthet.





Men det var de vanliga bitarna det där.
Det generella, det där jag helt enkelt förväntar sig.
Finns du? ; )



Pictures csc.ziyi.org

Killing a boy

Kände du?
Märkte du förändringen?
Du känner
visst känner du?
Har du hittat dig nu,
är du där,
tillbaks?
Där du önskade vara
finns du där?
Är du där din dröm var?
Hann jag släppa tanken i tid,
hann du känna
att jag släppte dig fri?
Drömmen,
den som var din
Känner du,
känner du att den finns?

"A girl who's killing a boy
And she left in her own way
And he died in the worst way"

Vad är det som håller dig vaken?
Vilken av alla drömmar dig att fortsätta?

"Take it or leave it
You'd better believe it
You know that it's real
And now you're starting to feel it
We had something good, yeah
and then you go and break it
and break it, and break it, and break it 'til it's gone
And he died on Monday
A girl who's killing a boy"
/ Melody Club

Some of them want to abuse you

Who am I to disagree?

Minnet blir bara mer komplext och förvirrande för mig, att minnas i oordning utan att själv ha valt 'Cued recall' och därefter sedan hantera minnena känns övermäktigt.
Det är svårt. Det är framför allt rörigt. Det känns väl mycket mer med ett traumatiskt minne som ettsar sig fast på näthinnan än att slag mot huvudet under ordnade former. Att känna den inre smärtan och inte bli nockad, att känna den inre smärtan och inte falla tror jag kräver manipulation av tankar. Jag tror minnet måste plockas fram från långtidsminnet om och om igen, för var gång det lagras på nytt förändras det lite. För min del har jag bestämt mig för plocka fram minnen så ofta att de ser dagsljuset och bleknar. Bleknar och blottas som ett minne av Då och utan all värde det är tillskrivet Nu.

Jag hittade minnen, jag hittade en blogg jag hittade till Vilset Barn och där fanns igenkännandet. En av vägarna till långtidsminnet i natt. En annan väg till minnen fanns hos Samuel , tankar om innan Då.

Jag kan skriva om Då tiden men jag kan inte skriva om första tiden, inte så mycket. Jag har inte ord och de andra orden kan jag inte få ur mig än.

VilsetBarn skrev att hon var bra på en sak, sex. Att där finns komplimangerna. Jag håller med, jag tycker; - ja så där det, jag känner igen.
Jag är bra på att spela bra på sex, jag är inte ett dugg bra på närhet, ömhet, kramar, gos, kel, sensuellt, kärleksfullt sex. Jag vet inte ens hur det är. Och om det har funnits i närheten av mig så har det skrämt mig, mycket. Jag kan inte blanda sex och kärlek. Jag kan inte blanda sex med kyssar. Jag kan inte blanda sex med kåthet. Jag kan inte blanda sex med lust. Så fort en kyss över går i sex försvinner kyssen, försvinner jag. Så fort kåthet, lust, kärlek blir sex försvinner det första. Det är därför mina bästa sexuella minnen är med kläderna på i offentliga miljöer, ungefär. Där har det alltid funnits en hård omöjlig mur mellan lust och nakenhet. Det spelar ingen roll hur han vart, han kommer inte närmare än antingen eller. Det är två delar, två än helt oförenliga delar.

Vägen till minnena om barndomen är lång, svår otydlig. Mest förträngd. Skam, skuld familjehemligheter. Skam skuld skam skuld äckel. Förhoppningar, besvikelse, önskan, besvikelse, tro, besvikelse. Skam skuld skam skuld äckel.
Försökte och har försökt bevara alla hemligheter, har lyckats. Har misslyckats.
Var det alkohol? Nej, det var porr. Porrmissbruk, alkoholmissbruk? Vad fan passar med barn? Vad kallar man någon som beter sig allt annat som förälder, som inte är pappa, fader, en Y-kromosom? Någon som finns i alla högsta grad. Någon att frukta. En tyrann, ett Y?

Barndom och minnen, det sitter kvar, det är kvar det är nog det mest styrande. De mest splittrade. För jag är nog ett ”snällt barn” – försvarar, bevarar, försöker döda med att gräva ned, täcka över, gömma. Y-kromosomen gjorde sitt bästa. Det var inte meningen att Y skulle skada. Y förstod inte bättre. Jag måste försvara Y. Jag måste förstå, jag måste förstå att Y hade det svårt, jag måste förstå att Y älskade mig och behandlade mig illa. Jag måste förstå att det går hand i hand fast det kändes så fel.
Jag måste tro på Y. Y bestämmer. Jag måste hoppas, hoppas att nu är det bra. Ny håller Y vad Y har lovat. Nu fick jag en present. Nu fick jag ett löfte. Nu fick jag ett förlåt. Y höll inte löftet. Y säger att jag är störd. Y säger att det är mitt fel. Jag får skylla mig själv. Jag får skylla mig själv sen alltid för alltid. Y är snäll. Y försöker. Y är bara rädd om mig. Y älskar mig bara. Y är arg. Mest arg. Y glad, Y är glad när lönen kommer, då får man saker och löften. Y är aldrig ledsen, men ibland gör jag Y ledsen men mest arg.

Y undrade varför jag inte var tillsammans med han som våldtog och förföljde mig. Y tyckte han verkade äldre trevlig och bra. Bättre än han som förtryckte mig på samma sätt som Y själv gjorde, han som inte var inställsam utan utåtagerande som Y själv. Det var bättre med som behandlade mig som skit i smyg och smickrade alla i min omgivning, alla utom en. En mot alla och jag i mitten.
Jag gick sönder. Jag blev trasig. Jag försöker samla ihop alla delar av mig. Jag försöker få mig att vara en hel person.

Jag har ingen kontakt med Y. En gång i rättegång. Sedan en gång efter en överdos men fortfarande hög. Y påverkar.

Jag kunde inte röra andra människor. Jag kunde inte kramas eller visa ömhet till andra än djur när jag var barn. När jag var tretton kunde jag krama en människa frivilligt, för att jag ville, för att jag kände för första gången. Han var en skolkatalogskille i nian, utpräglad hårdrockare med nallebjörnshjärta.
Är det konstigt om jag vill finna honom och viska ett tack? Han vet inte varför, han vet inte nått, han vet inte vad han gjorde, mer än log och kramades. Tack.

våg eller lejon

Inte ens planeterna och solen är på min sida, jag har inget sexliv, det var Uranus fel, eller Neptunus eller bådas kanske? Det krockade och var inte bra. Jag behövde någon som var som en tvilling i månen.
Nej fråga mig inte vad jag läste, men det stämmde ju, ja allt med sex och familj. Inte trode väl jag att de skrev om det i stjärnorna. Och tankarna på sex , kanske mest närhet, så där, ja så där nära vart saknat. Jag känner mig ny, nytt som spännande.

På nätet står förrestnen ännu skummare saker, än i stjärnorna då ;-)
”… eller göra klart ett rum för babyn du väntar, eftersom det är en fruktbar period för dig. Du kommer att vara mycket lycklig vid befruktningen av detta barn.
Om du är ensamstående, är det en bra tid att träffa någon att älska. Du kommer att tycka om att gå ut och träffa folk och framför allt att träffa en själs-syster.
Det är också en mycket god tid på det yrkesmässiga planet.”

Ja, smart, jag träffar en själssyster och blir gravid. Intressant. Särskilt med tanke på att jag är ensamstående efter att jag är gravid. Eller ni förstår fats jag inte kan förklara.
Och sedan så stod det så här;
”I ditt känsloliv, förvänta dig familjegräl, vilka du kommer att ha startat. Din partner kunde vägra att ligga med dig, efter att ha fått nog.
Bostadsbyte, med en skyndsam flyttning till annat hem, om gumman eller husbonden kastar ut dig! Dina relationer till det motsatta könet kommer att vara spända.”

I natt tror jag på stjärnor och ser framtiden.
Kram & go natt.

I'm a replica

I fall asleep and dream a dream, I'm floating in the
silent stream. No-one placing blame on me
But nothing's what it seems to be, yeah.

Jag fann det jag inte kunde sätta fingret på.
Jag fann min rädsla. Är den befogad?

Så med att dejta, att vilja men inte våga.
Inte veta hur jag skall göra.
Jag är rädd att det ärliga, sanna är lockbete för svin.
Jag är en person nu, jag är det bästa jag kan men inte hel, inte den jag vill vara eller kommer att vara om jag får utvecklas. Jag är rädd att någon vill ha mig trasig och att jag stannar där. Eller som att jag inte får ”ha som krav” att träffa en frisk människa för att jag själv är sjuk. Det där med att ”ha inte krav som du själv inte lever upp till”, det är det jag vill. Dubbelmoral liksom. Som att vara otränad och aldrig kunna tänka sig att bli tillsammans med otränad människa.
Jag vet att det är att underskatta andra så som jag tänker, att döma alla efter få. Att döma på förhand. Vältränad kanske inte bryr sig om partnern är otränad? Polis kanske inte bryr sig om partnern är militant fönsterkrossare? Nykter alkoholist kanske inte bryr sig om partnern super mycket och ofta?
Exakt, där hittade jag vad jag är rädd för, det där är jag rädd för - ”att jag önskar av andra saker jag inte själv kan leva upp till”. Det känns ruggigt förbjudet. Det är säker därför jag är så livrädd för andras krav, för jag har mina egna. Urk.

Nothing's what it seems to be,
I'm a replica, I'm a replica
Empty shell inside of me
I'm not myself, I'm a replica of me.

..Och allt för att jag inte är den jag brukade vara.
Jag har träffat människor från nätet.
Många.
Det var när jag mådde bättre än nu fast jag var sämre.

Italic Replica by Sonata Arctica

I'm in love with a feeling

Förälskad i en känsla som inte får finnas
kär i en omöjlig situation
Älskar med en känsla
som jag måste döda
om och om igen.

Make you wish you never, wish you...
Wish you never never, wish you never been born

Jag kan inte måla tavlan
jag saknar färgen av dig
ångesten förtär förstör förgör,
flagnande färg

It was the first one of the day
It was the last one of the night
Oh hold me tight
Hold me tight

Sommarångest.
så mycket att längta efter nu
så mycket att sakna, du
så mycket utan dig
så mycket ensamt, bara mig.


Now i know
This ain't no happy place to be

but nobody ever, ever get me more

Mitt hem är i går och jag har ingen annanstans att gå.
Jag håller andan, drogen hjälper inte mer
Jag har blivit sjukare men döljer det mer och mer.
Jag kan inte vara finnas andas eller se

Oh you know that that's the end
That's the end so far away down

Trängd och snart så hängd
vad finns kvar, jag behöver fler
Vågar inte tro på livet för mig
för jag ser på honom och känner vad som hände igår.

Sticks and stones may break my bones
Oh but your words they really kill me

Dina ord, mina ord,
jag kan inte berätta
det gör ingen skillnad.
Det är så här det är
Är.

What did I dream?
Nothing's as it seems
On the way back round for me


Det är bara jag som glömt min dröm.
Det är allt annat än vad det verkar
inte min dröm, inte drömmen.

I will begin right at the end
That's the end so far away down

Italic Babyshambles

Vad tror ni?

Jag kollar in dejting sidor, jag blir snurrig, helt snurrig och kan inte tänka själv.
Dels finns det väldigt många att välja bland. Endel.
Men det är väl inte det största problemet, alla valmöjligheter. Och är spray två ställen meetic.spray.se
spraydate.se
Jag är trött, det kanske står om jag läser varför de har två?..


Jag vill ju se hur andra ser ut så därför kan jag nog inte annat än ha en bild på mig själv. Men vilken är frågan?
Hur resonerar ni när det gäller bilder - skall man ta den där galet snygga bilden på sig själv (där det måste vart något fel på kameran) och antagligen få en större chans att presentera sig närmare på, så många inte hinner döma en negativt bara baserat på hur man ser ut, innan de har fått lära känna en del av en personlighet?
Eller skall man ta den fulaste, vardagligaste bilden och på så vis filtrera bort ”jag bryr mig bara om utseendet människor, för det är viktigast”?

Och hur skall man tolka andras presentationer?
Vad betyder ”trygg i sig själv”? Motsatsen till mig, eller tänker de på trygg som i inte mörkrädd, monster under sängen trygg? Trygg i någon annan, går det?
Eller detta ”tycker inte om de som inte har inget eget intresse”? Men innan man träffats så kan man väl inte ha fullt av gemensamma intressen? Och har man det gemensamma intressen - allt från inredning, till maträtter, till politiskt parti, till bar, till dans, till tv-serier o.s.v. så är det inte eget då? "Köper" man intressen om man dejtar någon? Om man nu gör det är inte det ”att vidga sina vyer”?
”Inte tjock” vad betyder det, är det bmi eller du måste vara anorektiker, är mullig okey, stora bröst då? Någon som håller på att gå ned i vikt? Skall jag ens fundera?

Jag är ju livrädd bara av några få människors ord.
De som skriver att ”de själva minsann bla bla, så då skall den de träffar minsann också bla bla”. Så stelt, så de skrämmer mig. Trygg, färdig, hel, stabil, vältränad, söt, kvinnlig, fräsch, egen, modig, tar för sig, impulsiv, inte bangar ur.
Eller som hygien, det har väl alla, vilka vill de filtrera bort? Hemlösa utan datorer eller de som inte duschar varje dag eller de som kan använda sin polares tandborste?

Varför blir jag ledsen innan jag ens är inloggad, varför ger jag upp innan jag försöker fast jag vill? Varför ser jag bara de med märkliga, ibland hårda orden? Orden som säger att du får inte ens chans för just den egenskapen/utseendet. Jag känner det där ”en del är inte ens värda att tala med”, och de människorna skrämmer mig, de ger mig känslan att de inte är värda att tala med.

Är jag för svår, svår i år?

Festivaldejta mig

Skall vi på en lång festival dejt tillsammans? Den 28 juni (alternativt 29 om du inte kommer loss innan) till den 2 juli?
Vi får några underbara eller plågsamma dagar att testa vår personkemi på. Vi lär känna varandras dåliga sidor ganska snart i ett trångt tält med kalla nätter med extra påfrestning om det spöregnar och tältet drunknar och vi bli magsjuka. Är det lagom väder kanske det infinner sig ett lagom humör och vi kanske bara upptäcker hur illa vi stinker först när vi är tillbaks på hemma plan.
Hur som helst har vi tillgång till alkoholhaltliga drycker och en väldigt massa konserter och skulle vi inte alls trivas med varann kan vi nog lätt försvinna i mängden, hitta en ny dejt, och glömma att vi sågs. Ok?
Just det Roskildefestivalen om du inte förstod det, men det är inte så noga.
Wacken går bra det med.

Problemet? Du har biljetterna.

Come bless the child

I was born amidst the purple waterfalls.
I was weak, yet not unblessed.
Dead to the world. Alive for the journey.
One night I dreamt a white rose withering,
a newborn drowning a lifetime loneliness.
I dreamt all my future. Relived my past.
A witnessed the beauty of the beast

Jag finner mer och mer att söka i mig, i andra. Har redan svarat bland kommentarer men det finns så mycket mer, så mycket av ord och tankar. Så mycket vill jag skriva. Så mycket vill jag svara.

Bless ”.. många av dem som jag berättade för var inte beredda på den svärta och sorg som vällde upp, blev rädda och jag stigmatiserades för evigt som ett offer för sexbrott. Jag är ett offer för övergrepp och våldtäkter, men det är inte det enda jag är.
…
Men den allmänna uppfattningen om att den som blir utsatt för våld i sexuell tappning inte kan återhämta sig och leva ett gott liv, utan är dömd till ångest och rädsla livet ut skrämmer skiten ur både offer och omgivning.”

Det är här jag berättar, berättar tydligast i all luddighet av dimma från Åren Då av skräck.
Jag vet inte helt vad jag får för reaktioner, jag vet inte ens om jag berättar för fler än er som kommenterar min text. Jag har inte någon aning.
Jag kan inte ha skrämt människor innan med mina ord om mitt bagage. Möjligtvis har mitt bagage synt som en vag känsla eller som en krock mellan två tåg.

Fast det finns en gång då jag skrämde. Skrämde någon som skulle hjälpa. Jag skrämde en terapeut som skrämde mig till tystnad med att inte kunna ta emot vad jag sa, med att avvisa mina känslor och förklara dem som ”hör tonåren till”. Våldtäkt och allt som hänt hörde barnet och tonåringen till.
Jag tror det är därför jag varit tyst, tyst i år.

Where have all the feelings gone?
Why has all the laughter ceased?

Why am I loved only when I'm gone?
Gone back in time to bless the child
Think of me long enough to make a memory
Come bless the child one more time

How can I ever feel again?
Given the chance would I return?

Ibland spyr jag upp mycket mer kräk över bemötandet i vården än själva händelserna. Det har i alla fall påverkat mig långt längre och långt mer.
Det är svårare att leva med ett samhälle, en vård, en myndighet ”emot sig”, de som föreställer trygghet och sundhet. De som borde vart min tro när jag inte trodde.
”Emot sig” är så man upplever det när man är liten och utan trygghet. Det hänger kvar ännu, för att jag är fortfarande inblandad i samhället, vården, myndigheter o.s.v. och de måste jag lära mig att leva med.
Männen, de som skadade mig, de kan jag välja bort. De vet jag saknar makt över mig med de har fått den indirekt, de har fått den genom polis, socialen och vården.
Så makten över mig, kom istället att hamna där jag inte fick eller kunde bestämma själv. Absolut inte som under 18 år, då kommer man inte långt. Men jag vill ändå lova, jag kom väldigt långt redan då av att ensam strida.
Strida. Jag kan inte kalla det annat än då. Strida för boende, skola, pengar och hälsa när man bara var en boll mellan ett ont ting och ett annat.

I've never felt so alone in my life
As I drank from a cup which was counting my time
There's a poison drop in this cup of Man
To drink it is to follow the left hand path

Jag kan vara så bitter så arg, så ledsen så förtvivlad att det är så det är, så det ser ut för fler än mig. Men jag kan också känna stolthet och styrka. För jag har klarat av och lärt mig saker endel inte hinner göra innan de dör av ålderdom. Det känns sorgset och ångestfullt att skriva med rinnande tårar men det behöver skrivas. Jag är jag för allt som har hänt och jag finner de mest bästa underbara egenskaper och en personlighet jag önskar ha, mitt i all sorg och skit.
Jag är glad att om jag skulle ta livet av mig så skulle det vara för att jag har känt livet, inte för ett ras på börsen. Jag är ganska nöjd med att var cynisk och att jag kanske ändrar åsikt i morgon för att jag har lärt mig något nytt.

Ibland leker jag med tanken hur det skulle vart att vara mer oskuldsfull, mer naiv och inte ha en aning om hur lidande på lidande känns. Hur man lever ett liv och verkligen kan sitta och säga ”det trodde aldrig jag, han var ju så snäll och rar” eller hur det känns att vara chockerad över att människor inte fick hjälp en timme innan stora vågor svepte bort många människors liv. Ibland undrar jag hur det är känns att tro att man lever skyddad om något skulle hända, ett överfall, en katastrof ett trauma.

Men jag har lärt mig att jag är jag. Ibland är jag arg och bitter och spyr och finner inget värde i mig eller livet. Ibland är jag lycklig över att kunna ge till andra och torka deras spyor, allt jag inte kunnat utan mina erfarenheter. Klart det ultimata hade vart att bara känna det bra, känna till det bra och bara ge det bra. Men så ser det inte ut.

Bless "Så jag tror att ibland när jag hävde ur mig min svärta i var det mer än någon kunde hantera och de valde att fly. För mig kändes det som att ha vrängt av mig huden och att den låg bredvid mig som en säck med svart sörja i och jag stod hudlös och ensam. Den upplevelsen kunde jag ha besparat mig och valt med större omsorg hur jag berättade och för vem jag berättade. Då var läget så akut att jag bara spydde upp min svärta hur som helst. Det är inte lätt att ta emot en spya. Många blev rädda."

Jag hann som sagt inte spy ned mer än en som satte stopp för allt verbalt kräk. Istället kom det så många andra destruktiva nyanser av mig. Porrdrottningen är en del. Andra delar har jag kvar och berättar inte om än.
Jag vet inte om det upplevs som att jag helt okontrollerat utan tanke spyr syror som fräter sönder näthinnor, för de rädda som läser här i bloggen? Eller i fall det får människor, er, att vända sig ut och in och känna er egen ångest? Flyr ni härifrån?



Bloggen är inte tänkt att vara enkelt, lätt eller rolig. Det är jag hellre ute bland människor. Men det finns en fundering på om endel tror att jag är det jag skriver och inte så mycket mer. Det som Bless skrev ”jag stigmatiserades för evigt som ett offer för sexbrott. Jag är ett offer för övergrepp och våldtäkter, men det är inte det enda jag är. Tvärtom har det genom odlande av mig själv och mina andra kvalitéer blivit en liten del av mig. Men den allmänna uppfattningen om att den som blir utsatt för våld i sexuell tappning inte kan återhämta sig och leva ett gott liv, utan är dömd till ångest och rädsla livet ut skrämmer skiten ur både offer och omgivning.”
Det kanske inte är så farligt för mig om det är så jag upplevs här. Men för andra, för allas skull är det inte en sund bild om jag får andra att tro att allt jag är, är ett offer och så upplever jag mig och jag vill bli behandlad därefter. Jag har mina dagar av ångest och jag har dem här i skrift.

Nu behöver jag exempel för att inte bli privat men låt oss säga att jag de senaste månaderna har jag vart med om en svår krock som har gett endel problem. Sedan dog min hund. Sedan fick jag veta att min bästa vän är döende. Och så fick jag besked om att jag har en sjukdom som behöver opereras. Och min projektanställning tog slut och det strular med pengar. Detta ledde till en depression som jag fick medicin för som visade sig ha jobbiga biverkningar på mig men som nu mer har gått över. Samtidigt så har jag influensa med hög feber så jag är lite snurrig i huvudet. Men jag skriver inte allt det där, bloggen handlar inte om det. Så när jag fokuserar och skriver om då tiden, så är den präglad av nutiden som inte har ett dugg med dåtiden att göra.

Så känns det, så tänker jag. Kanske spyr jag syra. Ibland blir det nog så, ibland när det är dåliga dagar, dåliga dagar som alla kan ha då saker går fel och humöret bara dalar. Vanliga vardagliga saker som gör att det genomsyrar minnen. Kanske tror alla att det är så alltid, hela tiden, varje sekund av varje dygn?
Att det är hela jag?

Innan så berättade jag aldrig vad som hänt mig men jag fick ändå de kommentarer jag fick, av rädda människor som flydde ifrån mig. Ingen har vetat varför jag betett mig som jag gjort. För det fanns inte någon förklaring att lämna till varför, ”varför skriker Nora så högt”? Jag visste inte ens om det, jag bara skrek. Skrek och spydde och det fanns inga bra dagar.
Jag har redan gått igenom den tyngsta perioden. Tyvärr är det som i mitt extrema exempel att det händer nya saker, innan de gamla är över. Och det är absurt. Jag känner att jag har endel arbete att arbeta i kapp. Att det är där jag är i dag. Efter, med en massa viktigt jobb framför mig. Stressad. Gammalt med nytt.

Where have all the feelings gone?
Why is the deadliest sin - to love as I loved you?
Now unblessed, homesick in time,
soon to be freed from care, from human pain.
My tale is the most bitter truth:
Time pays us but with earth & dust, and a dark, silent grave.
Remember, my child: Without innocence the cross is only iron,
hope is only an illusion & Ocean Soul's nothing but a name...

Jag skriker mig inte längre hes varje dag. Jag håller inte fast vid alla destruktiva flytvästar. Och skriker jag så vet jag att jag kan förklara varför. Och dyker det upp en destruktiv flytväst kan jag identifiera den för att kunna välja bort den.
Men jag begriper inte hur det skall gå till, inte i relationer.
Jag grejar bara mig själv med mig själv.
Jag har av rädsla lämnat endel människor, jag är rädd att drunkna för att de kan ser mig utan en flytväst. Jag vågar inte testa om jag klarar mig naken bland dem. Jag valde flytvästen Ensamhet istället.
Nu måste jag överge den livlinan också för jag är alldeles för social för det här.
Men jag vet inte hur en relation börjar på ett sunt sätt, det gäller alla relationer. För gamla vänner som sett mig både naken och käkig, de bor alldeles för många mil bort för att inte jag inte skulle behöva söka nya vänner - aktivt.
Och jag vet inte hur jag gör när jag kommer till det gamla i en ny relation? Jag är vilsen i det nya, nyktert. Som en nykterist, klara mig utan alkohol. Skrämmande..
Och Kärleks relationen jag önskar, den där man är intimare i än i andra. Den, det undrar jag och oroar mig över. Just en sådan intim, sensuell relation är så när att kunna påminna om det våld som hänt.
När säger man, hur gör man? Här tänker jag på det sexuella. Det känns nästan som jag önskar jag kunde ljuga och säga ”hej jag är oskuld, möt mig som det tack”.
Det är så det känns, det är nog så det skulle kunna ha känts om det inte hände sån skit innan jag kände lust, åtrå.

The Child bless thee & keep thee forever

Jag gör det nog knepigt med att vilja grubbla lite på saker jag aldrig helt kan få svaren på. Jag är nyfiket otålig och mycket rädd liten person.

Bless ”Som jag ser det om jag tycker om någon eller någon tycker om mig eller om vi tycker om varandra så är det nog i sig. Om man vill gå vidare och skapa en relation, av vilken sort det än må vara, så är det vi som är i relationen som skapar den och gör normerna i vår relation. Och relationen kan omskapas efter behov så länge det sker med ömsesidighet.”

Vackert, fint! Önskar, saknar och längtar efter.

Pic. 1 ?
Pic. 2 Juan Camilo Ulloa

Pic. 3 Tarja / Nightwish
Text - Bless The Child med Nightwish

Make Me Feel

Summer breeze makes me feel fine.
Blowin' through the jasmine in my
mind.

/ TypeO

Boo Bitch

Jag är rädd att jag blir för personlig. Det kanske låter dumt för det här ni tagit del av känns som det mest personliga jag kan berätta, men så länge ni inte kan knyta det till en personlighet med ålder, intressen, utseende, namn, dagliga aktiviteter o.s.v. så känns det ändå inte farligt personligt.
Men när blir det farligt personligt eller kan det bli det överhuvudtaget? Om det skulle hända att ni sitter här med både bild och namn å mig, är det egentligen destruktivt/farligt för mig eller skulle det egentligen vara en form av lättnad? En form av det här är jag; ”take me or leave me”. För det är en inställning jag önskar jag vågade ha, en inställning jag i alla fall behöver våga ha bland blivande och nuvarande relationer.



Förresten när kan man ana sig till vem som är vem i anonyma blogg världen? Hur lätt/svårt är det att känna till någons stil och rytm att skriva på? Jag vet själv att jag har haft den känslan och då är det väl bara att utgå ifrån sig själv och anta att fler har likande upplevelser av att känna igen någon anonym.


Jag är rädd att bli för personlig för att skrämma bort människor som jag skulle ha gillat och som skulle ha tyckt om mig om det inte vore för att de tolkar in saker hos mig som inte finns (irl). Just den biten borde vara svår för mig att veta eftersom man vanligtvis inte kommer i kontakt med människor man skrämt bort. Men jag har vid ett flertal tillfällen fått ”en första andra chans” av människor, fast jag inte vetat om att jag inte ens fått någon chans. Här tänker jag inte på det jag skrev om ”köpa tid”. Utan jag tänker på situationer där vänner efter längre eller kortare tid avslöjat hur deras första intryck av mig har varit. Hur de sett eller känt något som gjorde att de valde att inte umgås med mig. Men sedan så har dessa personer funnits i samma klass, i samma umgänge så de har tillslut ”känt på mig” och då har de tagit kontakt.

Hon - Jag såg ju att du var på samma konsert som mig så då kändes det okey att börja snacka med dig.
Jag – Va, var vi på samma konsert? Jaha, är det därför vi umgås i dag? Hmffss

Jag hade inte reflekterat över detta om det inte sen visat sig att endel, många, avslöjat sina första tankar om mig. Jag har fått höra ganska många sådana första tankar av olika slag och det är både roande och småjobbigt.
Småjobbigt för framtida relationer eftersom jag uppfattas på ett särskilt sätt som inte stämmer och man vill ju väldigt gärna att det stämmer. Att man blir uppfattad på ett någorlunda likande sätt som man sedan visar sig vara. Och ibland har det ju visat sig att andra har uppfattat en så fel så det blir ledsamt och jobbigt eller kanske mest frustrerande för det är så, ”Nej, inte en gång till, inte en till människa, vad är detta”.
Sedan finns det de som ganska snabbt och av enklare saker avslöjar sina ”fördomar om mig”…och så ungefär som att man ringer ett 031 (gbg) och blir förvånad för att någon inte pratar bred göteborgska”, då är det enklare.

Hon – Jag trodde du var skitråkig utan vänner och hade urkast självförtroende så du var tvungen att bjuda på en massa saker för att jag skulle gilla dig.
Jag – Va? Jag kan ju inte sitta och äta själv när andra tittar på, det är fan oartigt.
Hon – Jag vet det nu.

Han - Jag trodde att du var skitsvår och var rädd för dig men du är ju den jag … varför blev inte vi tillsammans?
Jag – Va???

Han – Jag vågade inte bli tillsammans med dig, jag var för feg. Du hade rätt. Vi passar ihop.
Jag – Det är för sent nu.

Hon – Jag trodde du var ytterligare en sån där jobbig typ som ville spela cool och försöka låtsas att du visste nått. Men sån var du ju inte alls, du är ju min bäst vän här nu.
Jag – ?? Va, trodde du jag var en sån störig typ?

Jag är rädd att bli för personlig här för att jag inte vill uppfattas ”fel”. Och jag vill inte bli personlig här. Eller klart jag vill, jag vill ju vara jag, och det skrämmer mig.

Sånt här brukar jag kunna skrämma med. "Bu, jag gillar dig!"
Jag är glad att Bless svarade, på något sätt tolkar jag det som att hon känner sig träffad av mina ord. Jag är undrande varför det inte var fler som svarade, varför du inte skrev något, tog åt dig av något positivt? Är det för skrämmande? För obehagligt? Vad kan hända? Kommer jag att bli ett plåster på dig som du inte kan bli av med?

Vi var 18 år och intresserade(?) av varann.
Jag – Kan jag inte komma upp till dig?
Han – Det blir svårt att inte kunna ses så ofta, det blir kanske bara jobbigare att träffas då om det inte kan bli något. Jag får ju knappt ringa dig för telefonräkningen, pappa blir så sur.
Jag – Det är ingen fara att det är avstånd mellan oss, det blir ju bara några månader. Jag hade ändå tänkt att flytta till Staden (en stad någon mil ifrån hans).
Han – Du jag klara faktiskt inte av att vi flyttar ihop så snabbt. Jag känner mig inte redo för det.
Jag – (arg som fan) Du jag hade inte tänkt att flytta ihop med dig, jag skulle flytta till Staden, vad fick du det ifrån att vi skulle bo ihop? Jag känner faktiskt inte dig, jag ville lära känna dig men jag orkar fan inte med sånt här. Vad tror du, att jag älskar dig bara så där? FAN, så djävla typiskt. Hej då.

När jag inte förstår en annan människas avsikter, då blir jag rädd och backar. När X. en ytlig bekant ville ha en kram lite här och var ”kan jag få en kram, snälla”, då ramlade jag baklänges och flydde illa kvickt. Men där fanns det ju ingen ömsesidighet. Inget alls.




















Jag och hon ca 17 – 27 år gamla.
Hon – Du är vacker.
Jag – Det är du med.
Hon – Men du är verkligen jättevacker, jag måste bara säga det.
Kontakt.

"Hey am I good enough for you?
Hey am i good enough for you?
Am I?
Am I?
Am I good enough
for you?"

/Type O.

En våldtäkt är en våldtäkt

”Hagamannen bedöms enligt utlåtandet inte vara psykiskt sjuk.” SvD

Nej men det var som fan.
Jag trodde ju att de där typerna hade ett band om handleden med personnummer och avdelning som de vårdas på, som visar oss allmänheten att de bara är på en egen liten tripp (permission) från en psykavdelning.
Förövrigt så beter ju sig en våldtäktsman helt avvikande från normen om man ser till familj, uppväxt, umgänge, utbildning, fritidsintressen och föreningsliv o.s.v.

”Många känner honom och hans familj och vittnar om att familjen verkat fullt normal, säger Karin Thunberg till SvD.se”

Och alkoholmissbruk räknades visst inte som ”onormalt”. Och missbruka kan man ju göra fast man är tipp topp och helt frisk..Okey!?

-Världen har inte halkat omkull väll?
-Nehe inte det.

Men det finns säkert någon som kan klämma in ytterligare en störning i DSM-IV
- ”Någon som beter sig helt normalt och inte visar några som helst tecken på att vara onormal tills han har våldtagit någon har dignosen; - Våldtäksman”.
Så där; - gjort.
Inskrivet och klart.

Nu är han som våldtar alltid psykiskt sjuk (störd) och så är alla lite mer nöjda, för nu kan det ju inte vara din bästa vän, ditt barn, din man, din pappa, din bror, din klasskompis, din arbetskompis som våldtar för han är ju inte psykiskt sjuk.
Eller hur?

Samtidigt så kanske vi skall vara extra rädda för någon som är psykiskt sjuk, för då är det ju bara "alla som är psykiskt sjuka som är potentiella våldtäktsmän" eller kvinnor.
Woiee

Tror ni inte att det är människor som begår grova våldtäkter?
Kan en våldtäkt vara en våldtäkt som är en våldtäkt som moralen, då även lagen är överens om att det är fel fel fel och ont?
En våldtäkt är en våldtäkt.

Konsekvensen Ilska

Om min ilska. Och min styrka i min ilska. Det här är jobbiga saker att skriva av den anledningen att det är så mycket skuld omkring det. Skuld att jag har skrämt och där med även skadat andra och skuld för att jag har fel kön för att bli så arg. Jag finns existerar inte, inte när det handlar om bli arg. Jag vet att skuldkänslan finns där även hos män (oftast?). Det är en sak som jag finner skiljer oss åt - populariteten/statusen/ryktet som kan uppnås. Vad jag förstått så är det inte aggressiva (kriminella) kvinnor som får idolbrev och dyrkan av tusentals trånande beundrare? Eller som någon sa till mig ”hade du vart en kille istället hade du vart den där typiska ”farliga killen” som tjejerna faller så för, nu blir de flesta bara rädda för dig istället”.

Riktigt hur förbannad och utåtagerande en människa kan bli, det har jag nästan inte ens sett på film men jag har upplevt själv, med mig själv. Fysiskt är jag ganska svag, nej väldigt svag. Be inte mig om flytthjälp liksom. Men ibland, ibland är jag förvånansvärt stark, destruktivt farligt strak. Även om det på sätt och vis kan vara en imponerande erfarenhet att ha fått känna den här urkraften av ilska och hur stark den är så blir den en skamlig sak för mig. Jobbig skamlig sak. Svårt för det är så okontrollerat och får jobbiga konsekvenser. Ibland livsfarliga konsekvenser. Jag har haft så mycket adrenalin i kroppen av ren ilska att jag inte märkte att jag var skadad och hur det sprutade blod ur mig. Jag har vart så arg att det har behövts flera poliser för att hålla fast mig för att stoppa mig. Jag har vart så arg att jag har förstört så mycket. Det är så svårt att tygla nått så starkt och ursinnigt monster inom en som har både smärtstillande och kraftfulla hormoner på sin sida. Min ålder har hjälpt mig endel, men annars vet jag inte hur jag stoppar ilskan i fel situationer. Jag vet inte hur man bestämmer över sig själv.

Det är skamligt för att det är något som finns som inte får finnas. Skamligt för att det knappats är okey att vara arg och ilsken av sig överhuvudtaget inte ens när det är hur berättigat som helst. Eller visa starka känslor överhuvudtaget, särskilt väldigt offentligt, är mer förbjudet än att gå mot röd gubbe. Behärskning och kontroll av känslor verkar vara någon genetisk grej, jag begriper i alla fall inte hur andra gör för att vara så kontrollerande, så inte arga. Höjer någon rösten och bråkar tittar alla dit, fast inte om det är för alvarligt för då ser ingen något för då kan de ju själva bli inblandade. Eller politiska debatter det är ju bara två eller fler monologer som pågår. Höja rösten och bli förbannad finns inte. Eller ytterst väldigt extremt sällan. Djävla skit. Okey, det blev en parantes.

Förmodligen upplever jag det som extra skamlig och fult med raseriutbrott för att jag inte har kunnat använda denna ilska, denna kraft för att skydda mig utan denna ilskan har kommit fram efter mycket lång tid av provokation, av alla möjliga sorter, men inte i stunden utan då den hade behövts och kunnat vara konstruktiv, utan ilskan kommer sen. Som nu, i går, i dag, och morgon kanske?
Jag har inte slagit sönder och samman de som gjorde så mot mig. Urkraften av ilska visar sig inte i mig för att skydda mig från de situationer och folk som jag hade behövt skydda mig i, (kanske någon gång, men inte av de personer jag tänker på). Ilskan raserar min goda omgivning istället. Ilskan saboterar och river sönder mig. Mest mig.
Otroligt mycket mig.

För rädslan och ilskan är ju helt ologiska. Ologiska på det sättet att de inte är konstruktiva för mig. Det hade ju vart smartare att bli arg på någon som står och skrämmer mig bakom en dörr än rädd. Och det hade kanske vart bättre att var rädd när man känner sig liten och ledsen i världen, än att bli rasande förbannad och tro att i stort sett vem som helst vill en illa som man måste försvara sig mot, eller hur jag nu upplever det när jag blir arg. Rädslan identifierade och förstod jag snabbare, jag minns vad för flaskbacks jag får, jag minns undertiden jag är rädd och jag minns efteråt vad som skrämde mig och vad jag hann tänka (om jag hinner tänka) då jag var rädd. När det handlar om min ilska så slås jag ut, det blir flashback direkt in i en blackout. Ilskan varar oftare längre tid och att ”det svartnar för ögonen” är en perfekt beskrivning på hur det upplevs. Mina värsta utbrott har jag inte minnen av, utan bara endel fragment hur det startade och endel fragment från när jag börjar komma tillbaks. Vänner och annat folk har fått fylla i vad som har hänt undertiden och så har jag fått gissa mig till en helhetsbild över vad som hänt.

Jag tror det är ganska enkelt att gissa att jag förmodligen samlat på mig ilska under en längre tid och nu när det exploderar så exploderar det. Det är säkert också så att det finns några anledningar till som gör att det är enklare för mig att bli arg, svårare för mig att inte bli arg. Omgivningen är av stor betydelse där, mer än vad man kan tro och på flera vis. Så på tal om omgivning vad är det för killar/män har jag fallit för (de jag frivilligt umgåtts med). De har vart de som liknar mig. Den typiskt ”farliga” problemfyllda typen. Lika barn leker säkert bäst, men leker båda med elden kan det brinna rätt kraftigt. Mer passion, mer eld, mer kaos, mer eldsvåda, mer brännskador.

Komplext, motsägelsefullt eller bara vad som brukar följa med det bagaget jag har? I alla fall något jag måste trasha sönder så att det inte blir mer lidande för mig.

Och för att göra det lite svårare så är även ilskan min drivkraft, min styrka och så mycket mig. Endel säger att en viss dos av stress bara är nyttigt och får människor att prestera bättre. Sådan är ilskan för mig, men det är få som tror mig utan att ha sett mig in action.


Pic. 1 Tommy Lee

Pic. 2 Nancy & Sid

Nya intressen

Okey, något har hänt. Jag tror jag rammlade, slog i huvudet och vaknade upp och att det är därför jag tror att jag är en så där 10 -12 år och nu skall jag skriva kärleksbrev och måla röda hjärtan och posta till alla som jag tycker är vackra, söta eller är allmänt charmiga.

Och där och då när jag ligger så där nedslagen för att jag ramlat (fast egentligen var jag lite deppig) så vandrade tankarna tillbaks i tiden till den mer obekymmersamma tiden, i alla fall när det kommer till röda hjärtan. Den där tiden då man helt enkelt ringde den där söta människan och fnissade i luren innan man fick fram ett hej, eller så man målade röda hjärtan med ”I love you” och skickade det via tre kompisar till den söta kompisens nästan lika söta kompis. Eller då man slog på stort och ringde tre söta pojkar i rad tillsammans med sin bästa vän och frågade om man hade någon chans. Och för att kunna dyrka alla dessa vackra pojkar ostört så samlade vi på skolkort. ”Om du ber A. om ett skolkort till mig så ber jag B. om ett skolkort till dig”. Ibland bytte vi med varann eller klippte helt enkelt ut ett ur skolkatalogen, om vi verkligen inte vågade fråga efter ett eller inte fick något. Ibland samlade vi ihop oss några stycken och vågade oss över till högstadiet som låg bredvid vår skola och förföljde och plågade de stackars sjuorna med vår fnittriga existens så de säkert blev retade av niorna på grund av oss. När vi sedan övergett de söta små sjuorna och vågade oss in i niornas korridor (fast bara när de garanterat hade lektion) så var vi inte sena med att dela ut små lappar med hjärtan och rara små felstavade kärleksförklaringar i deras skåp med hopp om en liten lapp tillbaks.
I rasade takt med mycket övning så fick man tillslut den uppmärksamhet man sökte, men aldrig i små lappar med röda hjärtan. Dock en och en annan kyss när inte allt för många av hans polare såg på men det var lycka som varade. Och små lappar med hjärtan gav utdelning.

Okey, jag har slagit i huvudet, förstå det nu. Men det är ju så där det känns nu.
Kan jag inte få klottra ditt namn tusen gånger och se hur det passar med mitt, kan jag få måla ett hjärta och ge till dig så du hittar till mig? Får jag be min kompis ringa till dig för att be om ett kort där du hoppar högt och leker med stjärnorna, ett kort där du nyfiket letar efter allt som fascinerar och finner liv ingen annan har sett?
Kan jag få titta på och drömma lite?

Det är så det känns.

”Varning, galen kvinna drömmer om hur du kramar om henne och hur dina läppar smakar”.

Jag är nog inte så "dejtkonto" sugen. Det har inte blivit något av med spray eller likande sidor. Jag önskar bara få drömma lite granna eller jag tror jag har kommit på mig själv med att inte vilja söka upp, som på ex. spray, utan jag vill bara att det som sker är det som händer. Fast visst vill jag måla hjärtan med kärleksbrev, men jag vill ändå inte ”jaga”. Jag vill bli fångad av ögonblicket när det kommer utan att ha skapat det själv. Jag vill svepas med i något jag inte planerat. Jag önskar det spontana, jag önskar drömmen. Jag önskar åska och blixtrar från himlen när jag bara faller och faller för dig. Jag önskar inte en dator som hänger sig när jag just skall presentera mig själv. Ni förstå, det förstör det romantiska skimmer jag strör ut omkring mig.

För inte tror väl jag att jag faller för kärleken om och om igen om jag inte är ute där det finns tillfällen att falla.
Vad tror ni, spray i morgon vid sex tiden eller ute bland storbildskärmar? ;-)

Konsekvensen Hälsan

Jag behöver fördjupa mig i ohälsa och vården. Jag vill tala om konsekvenser av våldtäkterna för det är något jag aldrig gjort och inte heller något jag har läst eller hört andra berätta om. Och nu ljög jag för er, för jag har hört mina vänners ord.
Det är mer än för jävligt men jag känner och har träffat alldeles för många som har blivit våldtagna eller sexuelltutnyttjade (ibland ”bara” övertalade till saker de inte vill). Jag är tvungen att tänka efter länge och leta i minnet om jag känner någon tjej/kvinna som inte har vart med om övergrepp av det slaget. Jag vet inte om det är unikt för mitt umgänge, att jag och de av någon anledning funnit varann här i världen eller om det är så det ser ut i allas umgängeskrets?
Om vi talade om det som hänt med oss efter vad som hänt?
Det gjorde vi aldrig.

Jag och en vän har börjat med små doser att tala om det för varandra. Jämföra känslor, råd, tankar, vård och likande med varann. Eftersom jag vet att hon inte vet allt om mig, inte ens i närheten om många bitar, så kan jag bara gissa vad jag inte vet om henne. Och alla andra. Särskilt med tanke på att det knappast finns någon information någonstans om vad för skador som uppstår. Vad för skador som man ser, känner, minns när man inte längre förtränger våldtäkten? Vad för skador som man inte kopplar ihop med våldtäkt utan tar för givet att de skadorna skulle vart eller uppstått ändå. Eller de skador man inte vet, de mer diffusa som är psykiska. Ni kanske finner det märkligt att man inte vet om i fall man är skadad, men bara det tror jag är en skada hos mig - förträngning. För mig handlade det om att vara rädd, försöka fly men inte visa något för någon och stänga av så många känslor som möjligt. Stänga av allt, förtränga hela den tiden. Som sagt jag minns inte allt än, det är nyligen jag börjat minnas mer och mycket på en gång. Jag har sett att jag har haft ”ärr” innan men det är nu först nu jag kan se vart dessa ”ärr” kommer ifrån. Men inte helt säkert, mycket får jag aldrig veta.
(Blev jag knivskuren av någon annan på S.gatan innan jag gick till T.gatan och blev sparad medvetslös?) Endel skador är permanenta medan andra är övergående. Endel skador lär vi oss leva med och andra har vi inte accepterat ännu. Endel sår läks och lämnar bara ett ärr. Endel ärr bleknar bort med tiden. Endel ärr upptäcker man med tiden.

Gyn.- jag ser att du har ärr.
Jag – har jag?

Jag har läst och hört om lyckliga slut, när kvinnan kom över våldtäkten och ”fick sitt liv tillbaka”. Men jag har inte hört eller läst om de som ”har sitt liv tillbaka eller inte” och vad för konsekvenser de accepterat för att leva sunt och friskt.

Graviditet, abort, samlagsmärtor, tarmsmärtor, kronisk värk, herpes, HIV,
klamydia, kondylom, självmordsbeteenden, ätstörningar, missbruk, psykiska störning, låg självrespekt, stress, depression, ångest, ökad sårbarhet i nära relationer, bristande tillit, aggressionsutbrott, koncentrationssvårigheter, antisocialt beteende, skuld och skam känslor, sexuell traumatisering, sexuell förvirring, sexuell dysfunktion, vävnadsskador i vaginan urinblåsan och ändtarmen, kan inte längre kontrollera sina kroppsfunktioner, vaginal fistelbildning, missfall.

Jag har aldrig läst eller hört talas om någon som har för högt skadligt kolesterol för att de blivit våldtagna. Inte heller att någons immunförsvar har blivit förstört för en lång tid eller kroniskt. Det samma har jag inte hört att någon drabbats av urinläckage av att ha blivit våldtagna. Inte heller avföringsinkontinens. Jag har inte läst om någon som lever med för högt blodtryck för att hon blev våldtagen, för att det blir kvar för höga nivåer av adrenalin och noradrenalin i kroppen.
Har du?

Endel av det ovan är jag ofrivilligt bekant med sedan, vad fan skall jag kalla den tiden? Då?? Bland det första jag fick veta när jag sökte hjälp på var att ”det är inget som är fel med dig utan så kan man mår i din ålder”. Det var ju snällt att det inte var något fel på mig, men jag upplevde ett fel som förklarades bort med min ålder. Jag har beställt min journal från den tiden och deras anteckningar talar om helt andra saker. I något år var jag bara vanlig tonåring, sedan var allt psykiska problem. Nu, du kan inte räkna alla åren på fingrarna som gått, är det övervägande fysiska problem jag har. Kanske tog jag en överdos (psykiska problem men varför då?) för fem år sedan och har skadade njurar? Kanske har jag anal inkontinens sedan någon av våldtäkterna? Kanske har jag en könssjukdom? Kanske är jag anmäld och dömd för misshandel? Kanske äter jag blodtrycksänkande mediciner? Kanske kommer jag dö för att jag tar livet av mig en dag av depression? Kanske har jag bara små ärr jag inte själv sett?

Det är som Bless skrev, ”Någonstans slår mig tanken att du när låter din kropp lida och inte bli undersökt, trots uppenbar fara i akuta lägen för att den som kan hjälp dig är en man, så låter du den som våldförde sig på dig skadeverkningar bli större än (och nu har jag inte några bra ord, men jag försöker ändå) hans destruktionsförmåga "förtjänar". Jag försöker skriva något som ligger nära, men ändå inte riktigt är: hjälp inte honom att slita dig i stycken ytterligare.”

Hur mycket det inte direkt har med en specifik ofrivillig penetration att göra så har jag några sjukdomar/tillstånd som inte bleknar med tiden. Har jag otur blir det värre och det är ganska svårt, nu gråter jag faktiskt.



Pic 1
pic 2

Till Dig

När jag uppskattar andra människor så vill jag inte snåla med att visa det. När jag har bra stunder eller skiner av lycka för att jag kanske läser fantastiska rara ord från dig så kan jag inte vara tyst och glädjas utan att skriva det. Överhuvudtaget vill jag inte snåla med positiva känslor, eller med ord berätta när jag tycker att andra, så som du är så jäkla bra! Vissa har sagt till mig ”men så bra är jag inte” eller ”jag är ju inte alltid så, du får inte tro jag är felfri” och verkar oroliga att jag höjer dem till skyarna och skulle ha förväntningar därefter. Ibland har jag fått uppfattningen att andra ser lite knepigt på mig när jag blir genuint lycklig över rara ord eller fina gester. Som om jag vore 8 år och ler och skuttar av glädje när jag får det jag önskat mig i födelsedagspresent.

To know even one life has breathed easier
because you have lived.
This
is to have succeeded.
/Ralph Waldo Emerson

Fast det var du som fick med att le och bli alldeles glad när du tröstade mig med vackra ord, raka ärliga ord eller tipsade mig om andra tillväga gångs sätt eller som när du tror på mig när jag inte gör det. Som när du skriver och bara talar om att du finns och känner med mig eller delar med dig av dig själv och ditt sätt att se på saker och ting utan att döma och anklaga.
Jag tycker det du skriver till mig är oerhört värdefullt. Du som om och om igen eller bara en enstaka gång visar för mig att mina dystraste tankar inte är sanna. Du som gör att jag inte får en möjlighet att vilja leva som en eremit eller tänka som misantrop eller vara en pessimist på heltid. Jag blir glad och rörs lätt till tårar när jag ser det fina i världen. Ibland är det just du som är det fina i världen. Det räcker med så lite för att jag skall beundra dig och le stort för mig själv för att välden, själva livet överbevisar sig självt igen och igen, kanske bara med ett vänligt ord.

Precis som jag kan vara oerhört bitter och arg på det mesta och tycka att livet är ett helvete. Precis som jag kan gråta över att ha sett någon annans lidande skymta förbi i ett inslag i rapport. Precis som jag kan tycka att livet är meningslöst och döden en utväg. Precis så kan jag finna att små saker av vackra handlingar som du gör är mäktiga och värda så mycket beröm och uppskattning att jag som ensam människa inte innehåller så mycket som kan ge uttryck för hur betydelsefull du är. Jag vill inte att det bara skall vara ord jag vill att du skall känna det. Känna att du gör skillnad som sprider sig vidare och vidare för alltid i evigheten.

Om det är löjligt, barnslig, patetiskt, kufiskt eller att göra sig märkvärdig att känna och uppleva livet som jag gör vet jag inte. Men jag finner det lika speciellt och vackert varje gång två människor möts och lämnar avtryck hos en annan människa. Att det är människor som du och jag som kanske aldrig skulle ha sett varann om vi möttest på stan, som aldrig skulle ha talat med varann om vi var på samma tillställning. Att vi aldrig skulle gett varandra en chans att talas vid på djupet för att vi aldrig kom förbi kallpratet om vädret på jobbet eller för att vi aldrig har rört oss i varandras kretsar och lever med en fördom om den andre, jag om dig, du om mig. För att vi medvetet eller omedvetet lever med mer eller mindre förutfattade meningar. För att vi aldrig kan se på någon annan vad den skulle kunna tillföra just mig, för vi inte är där i livet där vi är öppna för annat än det vi redan känner till.

Och jag blir så härligt glad då jag ser vad du skrivit till mig. Så berörd över vad jag kan läsa hos dig när det går bra för dig eller du verkar lycklig. Bara för att tanken slår mig att jag får ta del av något jag inte skulle fått om du och jag valt att inte titta upp ifrån den väg vi vandrar på varje dag och som genomsyrar allt vi gör och tror på.

För jag tycker det är så grymt häftigt att du får mig att fundera och tänka i banor jag inte funnit själv, i alla fall inte så fort. Att du så coolt överraskar mig med att vara så mycket dig och ändå kunna ge och ta emot när jag är så mycket mig.
Häftigt, som att stå på var sida av barrikaden och strida för helt olika saker men ändå se så mycket mer än så och vad det ger oss alla. Coolt.

Konsekvensen Jämnställdhet

Tack jämnställdhet

Jag blev hänvisad till kvinnokliniken (akuten) då den gynekolog jag går till hade tid först om två månader. Det var lite akutare än att vänta två månader. Men det var inte så akut att jag inte kunde härda ut något dygn till då jag redan försökt vänta ut och härdat ut en längre stund. Men jag ringer till KK för att se hur det går till där, drop in eller tidsbokning eller hur man nu skulle göra. Samt så ber jag om att få veta om det är en kvinnlig eller manlig gynekolog som arbetar där nästa dag då jag skulle dit.
Då fick jag veta att de är ett jämnställt sjukhus och kan inte lämna ut sådana uppgifter till mig. Jag börjar gråta och blev alldeles förtvivlad i telefonen. Då får jag höra att jag kan ju gå dit ändå på den tiden och se vem det är när jag blir kallad och sen gå hem igen om det inte passar. Så förstod jag telefonisten rätt så skulle jag ta mig dit varje dag tills det kanske fanns en kvinnlig gynekolog och då fick jag fick inte ens veta om de hade en anställd.
För deras policy är faktiskt jämnställdhet. På samma avdelning där man kan få hjälp med sexologiska problem orsakat av bland annat trauma/våldtäkt.
Tack för den.


Det är en annan konsekvens.
Jag grejar inte att träffa manliga läkare/psykologer eller likande där man måste blotta något privat av sitt inre eller yttre. Det spelar mig ingen roll hur om hur bra, proffsig den manliga läkaren, gynekologen är för det tar emot i hela mig och känns som ett övergrepp, (jag går emot min egen vilja). Det tar emot något fruktansvärt och jag vågar inte lita, inte det minsta på att de inte skall vara förnedrande eller att jag skall känna mig förnedrad eller rent av återuppleva saker jag inte klarar av att hantera i en situation där man är så sårbar, dels sjuk och dels ha med en auktoritär person att göra. Och jag väljer att hellre känna mig förnedrad (även om det inte är förnedrande så känns det förnedrande) av en kvinna än man. Varken gyn. eller läkarbesök är trevliga möten överlag utan något jag vill slippa.
Visst vet mitt förnuft att de jobbar med, vad man nu söker för, nästan dagligen och knappast upplever något de inte vart med om förr. Dessutom har jag bara hört bra om manliga gynekologer, att de är varsammare och många kvinnor rekommenderar en manlig gyn. Det handlar helt enkelt om att jag inte vågar träffa en man i just de nakna, sårbara situationerna.

Jag vet av erfarenhet att ibland finns det ingen chans att välja. Ibland finns det ingen kvinnlig läkare i närheten och jag har lämnat akuten p.g.a. det. Fast då var de ordentligt mer förstående och försökte hjälpa mig så mycket de kunde utan att undersöka mig, innan jag blev hemskickad. Jag har även varit medvetslös (på akuten) och inte alls kunnat styra över något än mindre vem som såg mig naken och vem som gjorde vad med mig. Det gnager i mig då och då. Det är ingen farlig eller paralyserande tanke längre men ångestfylld.
Men de erfarenheter jag har i bagaget (allt från akuten till våld) säger mig att jag vill välja behandlare så länge det är möjligt (då jag kan föra min talan eller det finns en kvinnlig gynekolog exempelvis) annars finns det en risk att jag väljer att låta min kropp lida istället.

Det handlar om att jag blir så ställd att jag får en lapp med utseende och kort information om olika läkare när man skall VÄLJA husläkare på vårdcentralen men inte får välja kvinnlig gynekolog, eller ens veta om det finns någon. Det handlar även om tid för min del, det finns ingen chans att bygga upp ett förtroende för en människa på några minuters undersökning och jag är inte emot jämnställdhet men ge mig då tid att skapa ett förtroende.

As long as there is you

"Never ever deep in love
never had a hold
others sold in hand so they
while i was on my on"

Ni märker; - Mina känslor om framtiden pendlar. Det är hopp en stund om ett helt okey liv, drömmar en annan fantasivärld man knappt vågar andas och sedan kommer fruktan att inte duga precis så som jag är. Mina känslor växlar snabbt men jag tror ändå de har varit övervägande positiva gällande drömmar och önskningar om framtiden.

"would you take my hand?
would you run away with me?
to a destination
where we can be so free"

På senaste tiden, jag tror ni kan märka när, så har jag börjat leva med fantasier. Det var ett av mina mål, att kunna njuta av hemliga tankar och känna lust. Och att känna lust har det vart mycket av, men inte sexuell lust. I alla fall inte så att jag förstår att det är det jag känner. Jag tror nästan jag kan säga att jag inte riktigt vet vad det är för känslor; - Dagdrömmar, kåthet, nyfikenhet eller bara lite vanlig lycka? Vad är det för känsla som besöker mig då och då?

"never ever felt this way
where have you been before?
i was searching on my rise
now you knock on my door"

Ren kåthet känner jag igen, den har jag vaknat med. Inte ofta men det har hänt och eftersom det är från drömmar där skamkänslor inte finns så känns lusten äkta och inte på något sätt konstlad. Men när jag inte sover och vaknar av en dröm utan när jag känner ”den där känslan av skimmer och glittrande ögon med läppar som ler” då jag bara ser någon och det är mer diffusa lustfyllda känslor, då vet jag inte riktigt vad det är, eller rättare sagt om jag tar tillvara på de ögonblick av härliga om än vaga känslor som finns.

"and i can be a girl
be a girl tonight
and i can see the world
i can see it in your eyes
we can be
you can be
they can be to
as long as eternety
as long as there is you"

Jag fick rådet att testa (onanera) om jag faktiskt blir tänd eller lätt skulle kunna bli det eller om jag bara mår så där leende bra, när jag vill flörta och blir kelsjuk. Och jag har tänkt att jag testade innan med att onanera, jag testade när jag inte hade några fantasier. Men nu när jag har, när jag i alla fall känner en värme i kroppen av en annan människa, då finns det inte en tanke på att tillfredställa sig själv sexuellt. Då finns bara drömmen om kramar och kyssar och kanske litet hus, barn, hund (skippar volvon). Haha, kanske inte riktigt så, men det är onekligen mer vardagligt romantiska tankar som värmer mig inifrån nu än kåta passionerade tankar.

"no one does it better
no one loves the way you do"

Jag kanske inte är så mycket tillfredställa på egen hand? Fast jag är det & andra sidan inte med andra heller. Sedan vet jag ju, kanske finns det andra sätt, kanske vet du något? Men jag vet bara råden jag fått av terapeut och det är att smeka, smeka och smeka tills ”kroppen vaknar”. Och när eller om rätt tillfällen inte finns så behöver man nog skapa dem. Jag är bara riktigt dålig på det, dålig för att jag känner skam. Om inte undertiden så efteråt.

"we can be
you can be
they can be to
as long as eternety
as long as there is you"

Förresten det skulle nog mycket väll kunna vara början på väldigt kåta tankar som vävs men skammen klipper av dem snabbt så det blir vardagsromantik istället? Även om mina minnen av passionerade stunder får mig lustfylld och skapar ett sug så tar jag aldrig det där steget att tillfredställa mig utan drömmer prinsessedrömmar. Jag är osäker, mycket osäker på vad som är vad för känslor. Men jag är tyvärr inte osäker på att skamkänslor ställer till det för mig. Jag måste gömma mig under täcket för att fantisera i ett mörkt rum och bara att jag hör grannens telefon kan vara pinsamt jobbigt. Skammen känns som att det är någon som ser och vet vad jag gör. Jag vet det är inte så men känslan finns där likväl.

"i wanna be a girl tonight
with you right here right by my side
when thousand miles i run for you
into the eternety"

Det är som jag inte får ihop två bitar inom mig, men jag vet inte riktigt vilka de är och där med vet jag inte heller hur man för ihop dem och jag tror jag måste kunna det, i alla fall en dag. Jag drömmer ju så, jag har en fantasi om att kunna finna någon, kärleken, som vill verkligen vill ge sexuell njutning som en vacker gåva till oss.
Min önskan är att kunna dela det jag drömmer om, det jag tror är sann och äkta innerlighet med någon annan. Jag längtar bara efter att få ligga naken intill och smeka min kärleks kropp. Jag längtar till och med bara att få testa att vara naken och nära och se om jag någonsin känner något annat än rädsla eller prestationsångest. Jag längtar efter att hitta den, den människan jag känner allt jag hoppas man kan känna utan ett tryggt avstånd som består av en ensidig fantasi.

"no one does it better
no one loves the way you do
as long as does eternety
believe me there's you
would you say my name?
when i sleeping much to you
and would you scream it loud
when i'm liyng over you"


:
:
Det kursiva är en låttext som jag inte har koll på.
Vet du vilken det är?
Tror det är en Cover groove...och tror den är felstavad...