31 maj 2006

Konsekvensen Rädsla

Den här bloggen hade inte funnits om jag inte hade vart väldigt påverkad av vad som hände för flera år sedan. Hur jag är påverkad eller vem och vad för handling som påverkade vad är förbannat svårt om inte omöjligt att säga. Men ändå är det saker jag likt förbannat undrar över. Jag undrar hur jag hade vart i dag om min historia sett annorlunda ut? Hade jag vart lika relationsstörd med allt från "ge och tagande" både mentalt och fysiskt? Hade jag vart lika farligt impulsgalen och destruktiv?
(Jag är inte så intresserad av kommentarer som sluta undra/vara offer, jag har förmodligen ett större intresse i att undra över saker som det inte finns svar på).

Endel saker, endel i mitt sätt och beteende har jag svårt att se att det skulle finnas hos mig om det som hänt inte hänt. Som jag lever med nu, så som jag är, endel av det som "har blivit mig" är nog ganska så säkert en direkt orsak av #%#¤%&#*.
Jag behöver ett namn, men #%#¤%&#* är inte värt ett namn.
Jag grejar fortfarande inte orden våldtäkt, övergrepp och förföljelse ihop med mig. Det är obehagligt. Nu skrev jag det ändå. Men namn på #%#¤%&#* och hemska ord och jag hör inte ihop. Det är äckligt. Bara så förbannat jobbigt att ens skriva.
Hallå, skriva några ord är jobbigt.
Den nivån är jag på.
Den nivån är ganska dysfunktionell.
Ganska så instabil.

Jag är sjukligt rädd. Jag ser det som en konsekvens av vad som hänt, av förföljelse och #%#¤%&#*. Jag är orimligt rädd orimligt många år efter att skiten har hänt. Min kropp är alltid före mig så det är en rädsla så svår att rå på.

Det kan vara en hund som plötsligt skäller till, det kan vara en telefon som ringer på ett överraskande vis, det kan vara ett tåg som möter ett annat så ett tryck uppstår, det kan vara sirener som sätts på helt plötsligt eller bara någon som vill skoja och hoppar fram och skriker ”bu” bakom en dörr eller då jag är i mina egna tankar och helt plötsligt står någon och väntar på hissen bakom mig eller så kan det vara att någon öppnar en dörr samtidigt som mig.
Plötsliga saker som gör att jag blir helt paralyserad och skakar och skriker till. Skriker och skakar så människor undrar om jag sett ett spöke och ber mig om ursäkt för de skrämt mig, först då ”vaknar” jag och förstår att det inte är någon riktig fara men nog var det något som spökade för mig; - Flaskbacks som jag inte ens hinner tänka innan jag reagerar.

Min rädsla finns inte bara utomhus, som jag undviker till varje pris. Det är ganska märkligt egentligen att jag är rädd för att vistas ute för jag blir minst lika rädd hemma om inte räddare. Jag kastar mig ned i fosterställning på golvet för att gömma mig om någon oväntat ringer på porttelefonen eller att brandvarnaren varnar om att batterit är på väg att ta slut eller syrener sätts på plötsligt utanför eller om någon ringer då jag är väldigt inne i dagdrömmeri. När det var som värst så låg jag kvar så på golvet, kvar och skyddad mot ingen, vågade inte röra mig för att jag var så djävla rädd. Jag reagerar på samma sätt i dag men jag gömmer mig inte lika länge.

Mitt hem är fullt av åtgärder. Mitt hem är planerat efter överfall. Jag har telefonen med mig från rum till rum när jag är själv. Jag har dörrar stängda, rullgardiner neddragna, gardiner fördragna. Jag rör mig tyst om jag måste men är helst stilla. Jag gör säkert andra saker som jag inte ens reflekterar över. Saker jag bara gör av ren vana för att skydda mig.
Jag är rädd för att bli rädd. Jag är rädd att min rädsla gör bort mig. Men var gång jag blir rädd slutar jag att tänka medvetet, autopiloten tar över. Det är bara överlevnad. Det är PTSD. Och det är rädslan för att vara rädd.

Jag har sluta leva och låst in mig i min borg som jag byggt när det inte fungerade att springa i ifrån monster och spöken. Att vara rädd är nog det jobbigaste jag vet. Rädslan har mig i sitt nät, min borg och jag kommer inte loss. Jag tror att rädslan gör att jag inte kan dejta någon på att bra tag hur kelsjuk jag än är, hur mycket jag än vill annat än det här. Just nu är jag bara för rädd. Kanske mest av allt rädd att skrämma bort allt och alla med att vara rädd? Därför lagar jag murarna på min borg. Därför skriver jag här för att rasera hela djävla skiten.
Det är bland annat det här jag tänkte på när jag skrev; - Men måste man vara ”hel” för att träffa någon, kan man inte bli det undertiden om det är ”rätt”? Kan man, kan man dejta en livrädd människa?

Bild

30 maj 2006

We slip and slide as we fall in love

Det måste vara något bra skumt med mina hormoner. Men man skulle kunna dra det till att det är Depeche Modes fel, att det är H&M;s fel, att det är Nathan Larsons fel och en okänd kvinnlig rösts fel att jag snart förvandlas till en patetisk trånande flicka.
Helt enkelt så spelades ”Just can't get enough” för mycket på radion när jag blev förälskad i att vara förälskad någon gång så där i tidig tonår och tillsammans med det så ser jag alldeles för mycket på tv, reklam, nu. De där "förälskelsehormonerna" är överdoserade. Så mina hormoner är radio och tv påverkade, eller för att vara mer sann; - Det är musik relaterat att jag går omkring och är så där förälskad och knäpp.


"I just can’t get enough"

29 maj 2006

Kelsjuk

Jag är nyfiken. Så där extremt nyfiken på att hoppa in på nått sådant där dejting ställe. Spray kanske? Jag vet inte, rekomenderar ni någonstans? Skriv och tipsa så där väldans gärna efter vad ni vet av egen erfarenhet eller har hört. Jag tycker det är reklam om dejt sajter överallt, riktigt för många så det känns omöjligt att hitta rätt. Men jag vill inte dejta. Eller det vill jag. Dejta och flörta massor. Eller jag vet inte riktigt vad det är med mig. det är ju så mycket som felas. Men måste man vara ”hel” för att träffa någon, kan man inte bli det undertiden om det är ”rätt”. I alla fall jag vill liksom inte hamna där folk har bråttom, måste ha bild i dag och ses i morgon. Jag vill bara lära känna och känna av. Blinka med ögonfransarna lite. Hihi. Åhh fan, är så där drömmande, längtande. Måste berätta mer om det senare. Har hur många tankar som helst på det här med partner och framtid. Fantiserar mer och mer ihop saker om en vän som jag tror kan vara förödande om jag inte hittar någon annan att fantisera ihop saker om.

Sen, jag bor ju inte själv än. Därför vill jag liksom bara mer ha det lite flörtigt över nätet. Som ni vet är det en aningens bostadsbrist på vissa ställen, som här i denna stad där jag tänkte fortsätta att bo. Inte för att jag måste, jag känner ju ändå inga här. Men jag har som sagt, minst sagt, mina orsaker till varför jag inte vill återvända söka mig mot mina hemtrakter. Det är en förbannad konsekvens, att inte känna sig trygg och bekväm med att bo vart man vill pga. att det finns de jag inte vill se någonsin mer i mitt liv. Jag kan ta det där om konsekvenser sedan. För det finns det. Massor. Nu fick ni en. Och åker jag ”hem” så rör jag mig inte gärna ute när jag hälsar på släkt eller vänner. Dessutom är nästan alla utsprida ändå. Ja nu kommer jag onekligen in på ensamhet. Men ni vet de där 210km/h gjorde ju ens liv lite annorlunda och jag har lyckats att sprida ut delar av mig själv lite här och där.
I alla fall, det där med dejta. Ibland finns det bara minus i mitt självförtroende. Menar inte fan vill någon dejta någon som bor med sitt ex, som har allt det här trasslet jag har och är ganska så mycket vilsen. Och d ni ändå inte om så mycket än så trassligt och jobbigt är vad det är. Är det ens lagligt att tänka på en romans då?
Åhh varför kan det inte bara dyka upp någon i brevlådan, en söt punkare kanske ;-) Kelsjuk nu och det måste man ju ta tillvara på, eller inte.

Provocerad

Skriver du om ett ämne och håller dig till det finns det en risk att dina blogg läsare tror att du enastående enformig och har precis inga andra människliga drag eller intressen än det som det skrivs om. Elaka kommentarer och rena djävla påhopp märks tydligt och mest i vad vi kan anta (för vi vet ju inte) bloggar av kvinnor. Inte allt för ofta bloggar om sex, mode eller ”sjukdomsberättelser”.
Sex, mode och sjukdom är tydligen det mest provocerande man kan skriva om, lite extra provocerande om du utger dig för att vara eller är kvinna.
Om man vänder på saker så är det egentligen förbannat beundransvärt när människor kan hålla sig till ett ämne. Menar, det är djävligt svårt.

Jag ville skriva för att finna min sexlust. Få lite terapi med genom att kunna sätta ord på svåra saker som hänt mig. Kunna få perspektiv och leva i nuet. Kunna hitta min sexlust. Ju mer jag skriver, desto mer av annat än mina tankar omkring sex får ni ta del av. Jag kan inte hålla mig till ett ämne, trots enkelheten i att ha flera bloggar/hemsidor i fall behov av att visa andra delar av sig själv finnes. Jag kan inte låta bli att ge uttryck åt lite av varje, även om det inte är förknippat med lust och sex. Mer och mer tycker jag min blogg handlar om livet, minnen, funderingar och endel ”egenterapi”. Mer och mer kommer det in på sidovägar, jag låter det vara så. Synd för dig som lockades hit av namnet ”sexuell” (eller likande*), inte så synd för mig som inte vet hur man kan ändra det.

Det här med att bli provocerad. Det här med att lämna ut mer uppgifter om sig själv som jag inte tänkt från början. Jag kan fan inte vara tyst.
Jag blir så förbannat djävla provocerad över vissa sidor,(s) Bland Annat rapportering, notiser om våldtäkter och särskilt vem som är våldtäktsmannen. Ex ”är förmodligen invandrare”, ”såg utländsk ut” eller ”ursprung i Mellanöstern” eller likande. Inte fan tänker jag länka till ”N” sidorna med citaten. Jag blir så förbannat provocerad och ledsen och besviken att det skrivs om våldtäkter som om det inte fanns att det var förbannat svenska bleka icke svarthåriga, vad fan ni vill, som manipulerade, misshandlade, våldtog och förföljde mig. Som att det inte förekommer alls för någon kvinna, någonsin. Det är tre jag skriver om och det är rörigt, vem som var vem, vem som är anmäld, vem som gjorde endel eller allt. För mig är det en lång tid i mitt liv. En finns aktiv där i ett extremt N. Dubbelt hat, så mycket hat.
Urk.
Ska de där, sidorna, få ha de där förbannade notiserna om utseende som det vore statistik eller den enda sanningen, så tycker jag fan att; - Varför inte börja med ett djävla register över alla som våldtar med alla deras djävla sketna handlingar och varför inte ta med stjärntecken, klädstil och kukstorlek också, bara så man vet, sanningen alltså??! För det spelar ju roll det där betydelselösa i en våldtäkt, som utseende.
As!


Bara existensen, vetenskapen om, provocerar som fan. Och då räknat med att de där N typerna provocerar ungefär alla andra också. Förstår ni hämndbegäret, hur lockande det är? Hur förbannat lockande det är?
Min ilska.
Stark.


*Porrsurfare kommer från altavista. Trodde majoriteten av alla googlade, fast det gäller väl inte när det är porr då. Jag tror allt att altavista typerna kan känna sig besvikna.

25 maj 2006

Frågor

(Jag använder så neutrala exempel som möjligt så det låter lite små löjligt).

Jag har uppgifter och material som jag har fått adresserat till mig.
Som undertecknade hotbrev till namngivna personer. Jag har texter med ”hets mot folkgrupp” som är undertecknande med adressatens namn och telefonnummer. (Krånglig mening, ursäkta). Man kan lätt söka upp avsändaren i och med att idioter kan vara väldiga klantarslen.
Får jag lagligen lämna ut det i bloggen?
Alltså scanna in original av diverse handlingar?
Hur är det med filminspelningar?
Om jag citerar, hur mycket får jag citera och citerar jag då måste jag ju tala om vem det är, eller hur, även om personen absolut inte vill att det kommer fram?
För citat är väl alltid lagliga?
(Visst får man exempel skriva en bok och lämna ut dessa uppgifter? Eller om man är skyddad bakom press av något slag i alla fall expressen, hehe…)
Och om det är en offentlig person får man väl skriva och säga vad som helst så länge det är sant hur vidrigt det än är?
Och när räknas någon som offentlig person, egentligen? Är en dokusåpa deltagare, gammal eller ny offentlig?

Jag har nämnt hämnd.
Jag har den perfekta iskalla hämnd som finns, redo att serveras. Kommer den i bokform döper jag den kanske till något så originellt som ”i huvudet på en manipulativ förtryckande våldtäktsman med dubbelt dubbel liv som verkar inom ”_____sektorn”.
Jag måste bara vara beredd att fly landet och det är jag inte.
Jag skall inte servara något, jag vill bara ha svar på mina frågor.

Och Nej, polisen ville inte titta eller ha uppgifterna vid anmälan.

”Det låter sjukt, jag vet, men det är så de säger till mig. Att bli våldtagen och sedan få rättvisa är mycket slumpens spel.
Hamnar kvinnan med en gång hos ”rätt polis” som tar hennes historia på allvar och därtill får en åklagare som tänker få fast den skyldige även om det innebär mycket extra arbete, då kommer hennes fall med största sannolikhet att prövas i en rättsal.”

/ Flickan och skulden av Katarina Wennstam


Det här är ett inlägg jag söker komentarer i.

En sak till - är mina andra inlägg för långa för att ens orka titta på?

23 maj 2006

Det kan aldrig bli något mellan oss

"Jag köpte mig tid för att kunna marknadsföra mig själv och få henne att upptäcka vilket kap jag är. Först i efterhand har jag börjat tänka på det jag gjorde som en lögn. Å andra sidan lurade jag mig själv också, och jag vet inte vad som är värst."
Bellman skrev det här.

Jag fick massor av tankar som jag genast ville skriva ned och mycket är nedskrivet. Men texten hoppade och trasslade sig, orden kom inte rätt och det likande ett hav av svammel det jag försökt måla i ord.

Jag tänker på han som inte gav mig en chans. Han som lämnade mig innan det börjat. Han som inte ville ta chansen att få mängder av underbara stunder tillsammans med mig. Han som inte förstod vad jag hade att ge honom och att jag verkligen ville ge och att det fanns något värdefullt i mig för honom. Han missade världens bästa underbaraste tid tillsammans med världens mest underbaraste värdefullaste tjej, mig. Jag tycker så, jag tycker att han missade något. Och jag är besviken för det jag missade.
Förstod han inte hur underbart det hade blivit? Såg han inte att vi hörde ihop? Såg han inte? Han hade bestämt sig för att inte ha en relation redan innan vi pratade med varann. Något av det första han sa var ”det kan aldrig bli något mellan oss”. DET KAN ALDRIG BLI NÅGOT MELLAN OSS. Hur kunde han veta det? Vi hade ju precis träffats? Allt klickade, allt stämde, det kände jag ju, men han skulle inte ha en relation. Hur kan man bestämma sig så bara, att man inte skall ha en relation? Jag visste det inte när vi träffades men vi kunde väl ge det en chans, han behövde väl inte bara säga så där, ”det blir inget mellan oss”. Kärleken kommer väl när den kommer? Det är väl inget man kan bestämma sig för?
Jo då, han kunde bestämma sig för det. Jag skulle kunna ha trott att det var hans ursäkt för att lite fint säga att mitt yttre inte attraherade honom, men all fysisk intimitet mellan oss talar för att det inte var det yttre hos mig som var felet.
Då måste det vart mitt inre, min person han inte attraherades av? Men varför ville han träffas fast vi inte hade sex, varför så privata förtroenden om sitt inre, om jag var så fel för honom? Varför var det så viktigt att hans vänner gillade mig?
Så mycket varför?
Det stämmer inte. Jag kunde inte tro att han bara bestämt sig för att inte ha en relation. Det kan man väl bara inte bestämma, hallå, fattar han inte man bestämmer inte sånt själv, inte när jag finns. Då får han ju ändra sig, vilja ha en relation ändå då, det har väl hänt andra förr eller??
Nee det måste vara nått som gör honom rädd, att han tvekar. Om jag bara får lite tid med honom så blir det nog vi.
Jag kunde inte förstå hur man kan vara attraherad av någons yttre, tycka om det inre och ändå vara så säker, så fullstädigt säker på att det inte skulle bli något mellan oss. Jag tyckte att det redan var något mellan oss. Han måste vara blind som inte såg det? Han måste vara känslokall som inte kände det jag kände?
Jag behövde definitivt mer tid med killen för vad är inte mer triggande än att höra att man är hur bra som helst på alla sätt och viss, men att det inte kan bli något?? Det är ju som en signal till reptilhjärnan att börja spinna galna planer på högvarv, som att "om han bara visste vem jag var så skulle han aldrig vilja vara utan mig. Eller om jag bara kommer på ett sätt att få han att förstå så skulle det bli underbart. Om det fanns ett sätt att få mer tid med honom så skulle han se, veta, att det var mig han ville ha".


Och börjar de där tankarna så slutar det bara med att man beter sig illa, faller hårt och det gör ont.
Jag föll hårt.
Men jag såg till att falla själv.


Men jag förstår fortfarande inte, vad var det som inte stämde med mig för honom när han stämde så för mig? Jag förstår inte hur man kan vara så säker på att det inte kommer att leda till en relation om det inte är avsaknaden av attraktion till den andra människan? Jag kan inte förstå. Det måste ha handlat om tid, antingen hade han sett mig som jag ville bli sedd, eller så kanske tiden hade kunnat ge mig svar på varför han inte var rätt för mig.

Men en människa som han. En som vet att nej nu skall de minsann inte ha en relation och så blir de inte kära heller. Hur lyckas de? Vad har de för stänga på och av knappar i känslolivet?
Det är nästan så man kan tro att han hade något slags test, en sån där människa som bara vägrar just därför att; -för hon var en brunett/blondin, en tjej som följer med hem på första träffen, en tjej som är på krogen/inte myndig, en tjej som är nykterist/dricker, en tjej som polarna godkänner/hatar, en tjej som är äldre/yngre eller föräldrar hade gillat/ogillat henne.
Det känns som det är en sån där sak som fick han att säga ”det kan inte bli något mellan oss” när det redan är det.
Nej, fan va knepigt. Jag bara förstår det inte, varför börja om man är så säker. Något måste det ju vart, någon sak han upptäckte under tiden som fick han att säga ”nej ingen relation här inte”.

Krassa verkligheten säger mig att han kände inget för mig, det väcktes inget, jag var ingen. Inget.
Kunde blivit en bekant på sin höjd typ.
Men det gör inte att jag förstår. Och när jag inte förstår då vill jag veta, då vill jag köpa mig tid. Och när jag dessutom vill ha honom och han inte mig, då vill jag fan i mig marknadsföra mig själv.

Jag förstår ju att det var något, hade hans livskärlek vart jag hade han säkert mjuknat och sagt att han inget menade med ingen relation, att han kände fel. Då hade han nog bara känt nått och situationen sett annorlunda ut.
Men jag kan inte sluta undra. Vad var det egentligen? Vad handlade det där om?

Och varför älskar jag att plåga mig själv, lura mig själv? Varför gick jag inte så fort han yttrade orden ”det kan inte bli något”?
Varför stanna och riskera att bli förälskad i någon som säger att det är kört redan från början? Är han drömprinsen så inser han väl om han begår ett misstag och håller på att förlora mig? Varför stanna och kämpa när man inte ens gillar den ensidiga jakten?

Bellman avslutar med "En relation ska ge mer än den tar. Varje gång jag återvänder har jag dock lärt mig något nytt. Den här gången har jag bland annat börjat ana faran i att ljuga för sig själv.”

Jag har lärt mig hur jag vill att det skall se ut och jag har lärt mig att jag vill fångas lika mycket som jag fångar.

En relation som börjar med ett mer givande eller tagande är svårt att förändra i senare skede. Jag tror, jag hoppas och önskar att en relation som börjar på ett jämnt plan, med lika mycket ”ge och ta” är själva vinken, receptet om att ”här har du en bra relation på gång” som kan leda långt. Även om en av parterna som nyss börjat dejta/träffats befinner sig i en kaosartad livssituation, dödsfall eller separation. Eller är sjuk, deppig, eller bara befinner sig i en besvärligare situation än den andra så finns det ändå en starkare positiv känsla om vi känner kärlek (förhoppningar om en relation med någon) inför någon. Och bara i och med den kärleken, den starka kraft, så ger vi. Vi ger fast vi är döende, vi ger utan tankar och reflektioner på vår egen situation när vi är fyllda av värme och kärlek inför en annan människa. Vi är inga passiva motagare, vi slutar inte ge för att vi befinner oss i helvetet. Det är så jag tro om den vackra människan som älskar, den som känner lust och liv, hon och han ger.

Ger den andra människan inte med det samma är det osannolikt att hon ger senare i en relation. Jag har aldrig vart med om det, jag har inte hört någon som varit med om det. Men där vill vi nog gärna lura oss själva. Vi vill tro på lyckliga slut. Vi vill tro på saker som inte inträffar eller sker en på hundra. Jag tror vi är många människor som tror att kan vi ge något av oss själva så kommer vi att få tillbaka. Vi kommer få vår utdelning. Men samtidigt tror jag livet är ganska pissigt och står och hånar oss som ger utan någon som helst koll på vårt kärlekskonto. Har vi råd? Har vi överflöd att dela med oss av? Kan vi ge när vi inte får tillbaks? För hur länge? Vad händer när vårt kärlekskonto är på minus?

13 maj 2006

Shut your mouth

Livet och det sätt vi lever nu är aldrig beståndigt men ibland ändras saker fortare och snabbare än vi väntat. När någon i ens närhet dör förändras en bit av världen man lever i. Ibland mer, ibland mindre. Ibland blir det så konstigt som här och nu.
För min del så rycktes jag upp med roten och fick stå ansikte mot ansikte med mitt förflutna och det och lite till är det jag skall hantera, överleva, i dag, i morgon och dagen därpå.
För att vara rakt på sak så handlar det om att jag har fått sortera endel undanstuvade kartonger från vindar och förråd. Där fann jag mina gamla kollegieblock, brev och anteckningar som jag inte visste att jag hade. Det stod mitt namn på det och jag började med en sortering som slutade i en skräckläsning.

Det skrämde mig som fan för det handlade om min första kärlek som jag alltid sett som så särskilt hemsk, bara som en relativt vanlig omedvetandes elak kille. Jag skrev om det för bara några månader sedan, här. Det stämmer inte längre. Mitt minne var förblindat. Mitt minne var inte det sanna.
Det var extra skrämmande läsning för det handlade om mig och det var mina ord blandat med hans. Det var extra skrämmande att jag verkligen inte visste då vad jag vet nu. Det var skrämmande att läsa hur jag älskade, dyrkade, avgudade, idoliserade i samma mening som jag berättade något hemskt han gjort mot mig. Hur jag valde att ställa upp på sex jag led av för det var det som gjorde mindre ont i mitt barnahjärta.
Det var skrämmande att läsa hans manipulerande brev som verkade så sanna och ärliga.

Va fan, det var skit det jag återupplevde.

Jag hade velat hitta den där flickan som skrev de där orden och kramat henne och berättat att det inte var kärlek. Berättat att det var viktigt att hon inte rusade iväg, sprang med andan i halsen, med livet krossat i handen och med lungorna hängandes utanför bröstkorgen som var uppbruten och oskyddad. Jag vill så gärna berätta att krossade hjärtan behöver kärlek och magiska askar tillfälligt bestående av familj och vänner tills det finner sin plats som en hel pulserande muskel under bröstkorgen som behöver sin tid för att läka och sluta smärta.
Men flickan bara sprang, rusade fram i mörker på snåriga vägar och trodde det var olyckligheter som ledde henne till svartaste svart. Rusandes över vassa klippor, med uppskrapade blödande fötter som lämnade spår, allt för att springa ett maraton med ett sönderslitet pulserande hjärta i handen. Krampen i den slitna musklen var adrenalinet som fick henne att rusa, rusa från mörker till mörker och vänja sig vid smärta och dunkla motiv.
Jag hade önskat jag kunde sitta ned med henne och tala, tala om att så länge hon sprang utan att veta vart, så länge hon sprang och lämnade öppna sår i sin själ, så skulle alltid de hon inte ville möta i mörkret känna hennes vittring. Jag hade velat ge henne något att förvara hjärtat i, en tro och tillit till vänskapen. Något eller någon att stoppa dropparna av rött blod som signalerade till alla världens avskum att här finns ett skadat och lätt byte. Jag önskar hon hade vetat att 210km i mörkret finns det bara dårar vakna väntandes på att fånga delar av en pulserande muskel från en liten flicka.

Jag skrev ”"Kärleken" dumpade mig när all oskuldsfullhet var borta.”
Kärleken var aldrig ömsesidig och dumpad kan den bara bli som är tillsammans med någon. Jag var med mig själv, mitt utslitna hjärta och famlade i mörker och ville hellre tro att det var av kärlek än en hjärntvätt av en beräknande idiot. Jag ville tro det var kärlek.
Nej, jag minns, jag försvarade det som kärlek. Allt ont han gjorde var av kärlek. Allt elakt var av kärlek. Allt jag visste var att kärlek gör ont, så fruktansvärt ont. Det var ständigt en kamp att välja det minst sämsta alternativet och det var kärlek för mig. Det var det bästa jag vart med om och det har jag levt efter.
Mitt liv blev inte så bra. Det mesta har gjort ont.

All oskuldsfullhet var borta. Så sant som jag aldrig trodde något kunde vara, för när jag skrev det så trodde jag bara att jag upplevt kärlek som tagit slut. Visheten kom inte innan i går och här sitter jag och skriver mitt i natten med hatiska tankar. Vet att det är alldeles för länge sen det hände för att anmäla. Alldeles för sent för att kanske tänka på. Ändå undrar jag, hur känns det att servera en iskall hälsning, som får han att springa rakt in i den mörkaste skog med ett dött hjärta i handen?

Jag vill hämnas. Jag vill hämnas för det värsta som hände mig. Dig. Att jag träffade dig och du krossade all självbevarelsedrift som fanns, du lärde mig att mitt ”Nej” inte var värt att lyssna på. Du tog allt som skyddade mig från äckliga kryp som dig.

Det tog över tio år att bli arg. Arg på dig.


”I had enough and you're going down - shut your mouth
what comes around you know goes around” / Pain


/ Bild på Peter Tägtgren

Ps\ Har du serverat en välkyld iskall hämnd någon gång?


01 maj 2006

En etikett tack!

Det får bli lite rörigt, kanske till och med obegripligt för dig som läsare, jag bara skriver. Det tar sin tid att få ned allt i skrift som känns viktigt, den här saken har tagit mer tid än någon annan att få ned i ord. Tiden är kanske inte rätt för personliga funderingar och skriverier, men jag tror ändå den är det för mig.
(En svag skuldkänsla som jag inte tänker ta fasta på).

Att inte dela in sig själv och omgivningen i olika kategorier är förbannat svårt, men det är lika förbannat svårt när man inte hittar…rätt? Jag tror jag delar in allt och alla i kategorier allt från gammal till tjej till djävla idiot. Jag vill det säkert inte hälften av tiden (ingen vill väl vara en fördomsfull människa som placerar in andra i fack :) ) och många gångerna blir det fel men andra gånger blir det rätt.

Så min fundering, mitt huvudbry, mitt stora Va, vad, berätta för mig? Jag kan nog grubbla bra länge till men jag kan inte svara på vad jag
började denna bloggen med - ”Homosexuell, bisexuell, heterosexuell, asexuell och så jag då?”




Japp, jag vill ha en ”benämning”, ett ord nått kalla det vad ni vill som beskriver mig sexuellt. Varför jag vill ha det? Det vet i fan, jag vill det bara. Jag vill bara veta. Jag vill inte vara vuxen och känna mig mer förvirrad än när jag var tonåring. Eller snarare då var jag inte förvirrad, då tänkte jag överhuvudtaget inte alls på vad jag tyckte om sexuellt och vad jag njöt av och nej, det fanns inte i min värld att sex skulle kunna vara något mer än vad det var – inte bra.
Eller snarare, ”om man bara slappnar av är det skönt” jag missade ”att vara kåt”. Japp, ny skyller jag på tidningarnas värld igen
”hej jag är en tjej som inte njuter när han stoppar in den, vad kan det bero på”
”hej jag är en tjej som inte kan få orgasm, vad gör jag för fel?”
”hej jag är en tjej som tycker det känns obehagligt är det något fel på mig?”
…slappna av så kommer det av sig självt…
Inte – hörru vad tänder du på egentligen?
Jag ställde aldrig den frågan till mig själv.
Nu ställer jag den till mig själv, ”vad tänder mig”, och har så gjort ett bra tag. Jag har inget svar. Jag har många svar och mängder av tankar. Jag har tankar som jag vill ha svar på. Eller svar är fel ord, jag söker mer bekräftelse. Eller kanske bara respons på mina tankar.

Jag skulle kunna kalla mig extremt trög men jag föredrar att mer säga att ”jag bara var utan att reflektera så mycket över det” vilket jag gör nu i dag. Jag och V. var tillsammans. Då kallade jag henne min bästa vän. Men det tog slut. I efterhand så liknar det en relation alldeles för mycket och hade det vart i dag hade det vart mer än kyssar och nakenhet.

Och det där med fack. Jag tycker det är ganska så väldigt svårt att veta vad i helvete jag skall svara och kryssa i, på en sida som QX.se än mindre vad jag skall säga. Det känns dumt med ett ”jag vet inte”. För det vet man väl? Visst vet jag? Inte finns det väl någon lag som säger att har jag inte börjat fundera på min sexualitet redan som fjorton år och haft sexuella relationer med kvinnor för att veta ”facket” för mig? Eller måste man? För i sådana fall vet väl ingen oskuld om de är ex. bi. eller inte innan de verkligen har haft minst två sexuella relationer.
Och förresten vad är en sexuell relation?
Vad är en sexuell handling?
Är det inte bara någon form av beröring som gör en kåt, inte måste det väl vara samlag eller ens så mycket kön?
Det finns väl ingen övre åldersgräns för hur förvirrat man får tänka och känna väll får då är jag nog illa ute.

Förresten mina manliga vänner har så förbannat rätt. Det är hur svårt som helst att flörta med tjejer/fånga någons intresse över nätet. Ja man blir ju alldeles så där blyg och tyst med vackra kvinnor eller säger nått ointressant som ”hej, hur mår du och hej då”.
Jag tror jag törstar ihjäl mig efter flörtar just nu. Tjuvkikar på spraydejt och försöker logga in på qx. (Förresten, vet ni om man måste ha spraymail konto för att ha ett konto på spraydejt)?

Nej, jag skall inte registrera mig någonstans, jag är bra nyfiken. Jag vet att jag inte är redo på långa vägar för en relation fast det är det jag önskar. Jag har en ide om att flytta isär först och slicka mina sår. Jag tror nog helt enkelt på lite singelliv när ett förhållande brister men ändå känner jag mig på den plats i livet där jag vill hitta rätt för alltid. Men kanske skall jag kunna ha ett sexuellt liv innan jag finner rätt. Men hur då, när tillfälliga relationer inte är aktuella? Kan jag hitta mig sexuellt själv eller ”behöver” det finnas någon att dela sexlivet med, även om jag inte är ”hel och färdig” från början?