30 augusti 2006

trassel

...med blogger alltså ;-)
verkar inte kunna komentera förra inlägget..klart.

Här är det
En undran till er som läser,tror ni han vet ändå utan att veta? Frågar mig när stunden är rätt?
Igen - tack för era visa ord! Jag tar med mig dem! TACK!
/ Nora


[Klart]

Det finns fler frågor som dök upp av era inlägg.
Ni får gärna svara här eller där.

Jag kom även på det viktigaste med att vilja berätta, berätta om mig om "det där då" men ändå inte helt.
Jag vill inte att detta som jag skrev som svar till Bless sker:
"Att jag istället faller i min gamla fälla att vara sexgudinnan. Jag är rädd att sex skall bli ett spel där jag fångar honom utan att njuta själv mer av att få honom nära, men jag tror inte den ”fångsten” skulle göra mig lycklig i längden. Så är det det jag behöver berätta för honom? Hur gör jag?"

29 augusti 2006

.•°*°• Förälskad •°*°•.

Vad för ord jag än finner så kan de inte beskriva vad jag känner på andra sätt än med vanliga gamla klyshor som att jag trodde aldrig ”det här” var så här förunderligt skimrande smärtsamt vackert och att samma glödande känsla böljar över mig, genom mig, under mig igen och igen men att jag ändå sedan länge är upplöst i ett befinnande där kärleksruset regerar även om det var i förra veckan kom att infinna sig.

Förälskelsen
Jag har inte vart här innan. Jag har trott jag varit försökt att övertyga mig om att jag så varit. Jag kanske bara tror nu med men det räcker, det räcker fram för mig.
För jag har inte behövt övertyga mig, övertala mig, förhandlat bort en vacker personlighet mot en bättre personlig egenskap eller en åtråvärd kropp mot ett falskare inre. Varken trygghet eller spänning har kompromissats bort, inget saknas. Vilken sagovärld har jag hamnat i och hur kom jag dit? Vad hände!? Jag formulerade vad jag sökte och så fanns Han där. Han finns här.
Jag undrar bara – sover jag? Hur kommer det att kännas att vakna? Kommer verkligheten att vara en mardröm?

Det börjar närma sig en stark intimitet, djup förtrolighet och en relation som vill existera i framtiden och växa sig starkare.
Jag anar att tiden är här som jag behöver berätta om saker jag inte riktigt vet vad det är. I alla fall inte vad som är betydelsefullt för Honom att veta eller vad han inte redan förstår. Jag vet bara att jag behöver berätta, behöver säga saker som för oss närmare varann eller längre ifrån.
Nu vet jag vet bara inte hur jag berättar om mig och det sanna så pass lite att det inte blir tyngd över Honom men ändå så pass mycket att där finns en större förståelse för det sexuella men även för andra dystra saker komna ur det svarta. Men jag vet inte om det endast är förståelse jag behöver berätta för utan också för att ge en valfrihet om framtiden till Honom - ett ”vi” eller inte.

Behöver han veta?
Behöver han veta mina svårigheter om han inte frågar?
Är jag feg och lägger mörker över allt innan nyss? Finns det ett sätt som är bättre än ett annat? Finns han kvar när alla mina problem syns då skimret av min förälskelse inte längre döljer mitt svärtade jag?

Ibland känns det som att han vet allt jag skrivit här.
Det är som han redan känner mig.
Verkligen känner, nästan mer än jag själv.
Känner.

Förälskad – Ja!
Så mäktiga känslor som jag aldrig haft möte med innan växer och frodas i hjärtat, i själen, i kroppen som i varenda del av mig.

Lycklig – Ja!
Ville jag inte känna mer för honom, önska mer av honom önska honom så innerligt mycket så mest hela tiden så är denna lycka tillräcklig. Just önskar för alltid och alltid. Det försvårar njutandet av stunden men kan inte förstöra. Lycklig!

Sexuell – Ja!
Men så skört och försiktigt så lätt att tappa och jag tappar men fångar igen eller är det han? Det är tillräckligt att bara tänka på hans smekningar även om det finns mer än så. Asexuell är en etikett jag kan sluta grubbla över, asexuell är inte jag.

Orolig – Ja!
Rädd till döds men så mer levande än någonsin.

24 augusti 2006

Vackert skört

Jag finner inte något sätt att berätta. Kanske har jag inte något sätt att berätta om det mest underbaraste som finns? Kanske har jag aldrig känt vad jag känner och någonsin behövt ord för detta innan? Kanske är jag bara förtrollad och befinner mig någon annanstans än i en slags verklighet?
Jag vill viska om hemligheter som sker, hemligheter vackra som få men så skört så skört. Det är nästan så det gör ont. Nästan.

21 augusti 2006

visdom

Klockan var tre när jag vaknade av en saknad lust. Kvar av någon dröm fanns en välbekant person. Fragment av en glödhet passion frambringade rad känslor som ledde till en ny inre klarhet. En klarhet i vad som känns som en efterlängtad visdom om mig och relationer.

17 augusti 2006

There Is A Light And It Never Goes Out

Bloggen har hjälpt. Ni har hjälpt.
Ni är med kloka råd.
Jag har gått vidare. Jag har gått långt med er.
Men än är det inte slut. Det kommer mer terapianden och info sedan.
Nu mår jag bara så djävla bra!
Förstår ni, ni för mig okända människor hjälper. Era goda råd finns med. Ni finns med som kloka varelser med vanlig medkänsla och ”lyssnande”, så som jag önskat fått hjälp för flera år sedan i vården.







Take me out tonight
Where there's music and there's people
And they're young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one
Anymore

Take me out tonight
Because I want to see people and I
Want to see life
Driving in your car
Oh, please don't drop me home
Because it's not my home, it's their
Home, and I'm welcome no more


And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine


Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
And in the darkened underpass
I thought Oh God, my chance has come at last
(But then a strange fear gripped me and I
Just couldn't ask)


Take me out tonight
Oh, take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one, da ...
Oh, I haven't got one


And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine


Oh, There Is A Light And It Never Goes Out
There Is A Light And It Never Goes Out

/The Smiths



Det är första gången jag finner lyckligt hopp när jag lyssnar på The Smiths,
There is a light and it never goes out!


Pic.

14 augusti 2006

Steg för steg

Vi träffas.
Jag luktar inte mig.
Jag luktar dig.

10 augusti 2006

Åhhååå

Jag lever med rosa fluffiga moln ömsom svarta spetsiga. Svänger och är mer ostabilt än någon sommar någonsin kan vara. Jag vill testa nu, kan det hålla att bara vara mig? Kommer Han att våga ta reda på vem jag är?
Kommer Han att vända om i dag, i morgon, när? Aldrig?
Kommer jag vända?
Hur var det nu, hur går det till?

Jag vill säga allt jobbigt, allt dåligt. Skrämmas lite, testa mer och se om Han fortsätter komma emot mig, närmare tätt intill eller vänder sig Han om och går om jag provar att lägga en smutsig sak lite här och där?
Jag vill rädda allt och säga magiska ord och sminka mitt skal, mitt inre mitt sanna jag. Knep, jag vill använda knep och vinna Han men det gör jag inte. Jag kan inte.
Fluffiga svarta moln, rosa vassa spetsiga.

Hur skall detta gå, när jag svävar av lite, vad händer om Han är alldeles underbar och jag svävar högt av mer? Då gör det ont att landa. Mycket ont, ta mig ned men inte helt.

Visst vet väll jag att det inte är Han Kanske inte alls. Det är mina drömmar, förväntningar och önskningar. Det är jag som svävar iväg, svävandes.
Hängandes. Väntandes. Men det här är ju alldeles rörigt. Och kanske alldeles underbart. Jag känner, jag känner i alla fall att jag vill vara så nära så nära så under huden så väldigt mycket tätt intill.

07 augusti 2006

Synlig bakom masken

Fan, jag är känd. Eller i alla fall endel av min utstrålning. Vad jag än skriver, hur jag än skriver så vet ”de”. Vad jag än gör för att manipulera med mitt utseende eller leka med foton, hur många bilder jag än visar upp av mig så ser ”de där” rakt igenom mig.
Men jag har i alla fall kommit så långt att jag ser vilka som ser mig. Vilka som snappar upp mina sårbara signaler.
Men vad är det i mig som är de där sårbar signalerna? Jag måste veta vart jag felar, för jag vill verkligen sålla bort de som bara stjäl min energi då jag måste försvara, skydda och söka utvägar istället för att njuta och bara sänka garden lite granna. Fast jag sänkte aldrig garden, de ser ändå.

Hur? Hur gör ni, hur bär ni er åt för att finna öma punkter? Eller gör ni precis inget utan det är först när ni får en reaktion som ni vet att ni kommit rätt? Hur slutar jag reagera? Slutar reagera på Pucko_42s existens?

Och en svårare sak. Hur sänker jag garden så att hon eller han vågar sig fram till mig? Hur skalar jag av mig alla lager av skydd, lägger av mig alla masker utan att skrämma ungefär alla andra, de jag vill som skall våga närma sig mig?

Pic.

02 augusti 2006

Journalanteckningar

Ganska direkt när jag märkte att mitt liv började innehålla för stark ångest som var för stor för mig att hantera sökte jag hjälp. Jag visste vad jag ville ha för hjälp. Jag visste vad jag ville ha ut av den.

Det aldra först besöket var att rädda mitt liv. (Inte visste jag att han inte skulle slå ihjäl mig på riktigt, eller skulle han tillslut(?) jag vet inte.) Jag bad om hjälp men för tyst, bara med tankar, försökte jag be om hjälp med att ta kontakt med polisen.

Jag sökte också bekräftelse på vad som hänt mig, ”det vanliga” att det inte var mitt fel att det inte var så det skulle se ut och att panik och ångest inte var något jag skulle behöva leva med.

Men oavsett om jag skulle få hjälp med att kontakta polis och oavsett hjälp med någon slags bekräftelse så ville jag desperat få någon slags terapi för jag upplevde det nog som starkast att jag var sjuk och behövde hjälp att antingen slår han ihjäl mig eller så dör jag ändå för jag kommer inte ifrån på ett annat sätt. Jag tror det var det som ledde mig till BUP istället för något annat ställe eller person. ”Orkade inte leva så är det psykiskt, något kommet inifrån en själv” var nog min tanke.



Datum - 1 gången
..kommer till motagningen akut (BUP)
..har hela dagen trakasserat henne med olika hotelser och uttalanden.
.. detta oroar henne mycket.
..övermäktigt…


Pratar om det stora ansvaret att bo själv i hennes ålder…
Råder henne att berätta för sina föräldrar om situationen.

..vill inte att vi kontaktar hennes föräldrar.



Det är en sida och det är en sida som gör så ont.
Varför tala om hur någon bor när den är hotad? Varför?
Om barn inte bor med sina föräldrar finns det inte en anledning till det då? Varför?
(Nej jag skriver inte för att ni skall svara, inte för att älta (det har jag redan haft år på mig att göra) jag skriver för att berätta).


Datum - Försökte igen
Pat berättar om bilder som vägrar försvinna. Det är bilder på sånt hon upplevde som barn. Det framkom att det rörde sig om sexuella saker av något slag.

Pat berättar också idag om otäcka händelser hon upplevt i tonåren med olika män.

Pat önskar gå i terapi för att bearbeta de där bilderna hon har i huvudet.
Undertecknad ifrågasätter lämpligheten med terapi.


Jag mådde sämre
och sämre.
Jag återkom till BUP ca 1 år senare bad vid ett flertal gånger om terapi eller någon att tala med.
Fick träffa en skötare.
Fick inte bearbeta det jag ville så jag skrev brev till dem istället.
Jag fann det i natt i min journalkopia.

Osammanhängande utdrag;
Han var säkert minst 30år fet..
Det slutade med att jag fick springa…
Jag visaste inte vart jag var någonstans
Han våldtog mig
han var elak mot mig och det var jag som grät och bad om förlåtelse för att han hade blivit arg på mig för ingenting.
Han slog mig, höll mig kvar i hans lägenhet
för min egen skull, sa han till mig
Han förföljde mig stod och vänta på den vägen jag gick till skolan, hindrade mig att gå dit
Han börjar kyssa mig.
Jag säger att jag inte vill ha sex.
…jag försöker hitta mina kläder, hittar inte alla.
Ser honom på stan ibland. Vet inte om han känner igen mig.
Det känns som han skrattar åt mig.

Det här psykot till kille skulle jag kunna döda … och stå för det men något straff tar jag inte för hans skull, jag tar hellre mitt liv.


Datum - Inläggning
Inkommer med sänkt medvetande och misstänkt tabl-intag.
Ventrikelsköljes.

Hälsningar
Med jour

Kommer från Akutvården...
Tid psyk; pat har haft kortvarig kontakt med BUP-kliniken. Sökte själv då hon blev illa behandlad.
Droger; måttlig konsumtion av alkohol. ...och bla & bla, förnekar bruk av andra droger.
Övervakning; X-tillsyn insatt
Suiciderisk/bedömning; tveksam/svårbedömd


Datum - ?
Pat fortsätter att berätta om sig själv och man undrar förståss vilken mansbild hon har.

Jag undrar mer över vad jag har för bild av vården som arbetar med barn. Jag har en aning om att den ser värre ut i dag. Och hur det var och är med min mansbild? Den är rättvis. När jag hatar, tycker illa och mår illa så går det ganska jämt ut över hela världen.

01 augusti 2006

Redo för kärlek?

Tänker på det Sokrates skrev här.
”När jag är redo (alltså kär), satsar jag på ett förhållande.”

Kär blir jag oavsett jag är redo eller inte. Kär är nästan ett konstant tillstånd hos mig, kanske som en motvikt till det dystra? Jag behöver känna den känslan för att må bra. Kär är nog för mig ett av få tillstånd som får mig att njuta av livet och den, de man älskar, njuta av blickar och bara vara sprudlande levande. Är jag inte kär så är jag deppig. Antingen eller. Kär kan jag vara utan att det är en besvarad känsla av just den människa som får mig skimra så där lyckligt. Det är mer för mig en känsla som kommer igen från andra, som det enda vackra kedjebrevet som finns men i form av en känsla.

Kanske behöver man vara redo?
Redo att leva med en annan människa? Ja. Redo att ta hänsyn till en annan människa? Ja. Redo att ge av sig själv? Ja. Men det är ändå något som kommer igen i alla relationer, inte bara i en parrelation.
Och hur bestämmer man över kärleken. Hur låter man förnuftet styra om det är en sund människa man är kär i och kan säga - Nej tack kärlek, du måste gå för jag är inte redo? Är jag för avvisande mot mitt förnuft?

Och ibland har jag blivit kär i någon som blir kär i mig eller om det är åt andra hållet eller kanske har det varit exakt samtidigt. Men jag har inte vart redo. Jag är inte redo. Men ändå är jag redo - för välkommen hit kärleken, stig på, kom in.