Hur livet överlevs

Jag kom verkligen långt förra gången efter att ha börjat blogga.
Jag lever med mannen jag skrev om sist. Jag har en familj.
Jag älskar.
Jag är älskad?!
Men, men så men...
Men jag börjar mer och mer inse att jag kanske bara tog ett första ministeg med att börja försöka skriva om övergrepp, det där ordet våldtagen (som jag inte kan relatera till mig, men som spelar en slags roll). Ni ser, jag har långt kvar och det känns som jag aldrig kommer framåt.
Jag vet att saker och ting har förändrat sig, livet går vidare, men jag tycker det känns lika illa i det mörka svarta som drar ned mig, kramar tron ur mig. Jag har fler stunder som känns bra, men jag har ännu mer stunder nu som känns som rena skräckfilmen. Ångesten är så otroligt oerhört stark och den överfaller mig flera gånger i veckan. För det mesta kan jag inte säga vad det är som utlöser den, den är så förbannat lättantändlig. Ibland vet jag precis vad som utlöser ångesten, det räcker med ett plötsligt ljud, en ändrad plan, en tanke, en doft, en låt, stress och så är jag "där", där då jag bara känner, upplever är inne i skräcken. Jag kan verkligen inte leva så, jag vet bara inte hur man lever så att jag slipper den?
Posttraumatisk stress? Vuxet barn som reagerar?
Jag vet inte riktigt. Jag vet inte vad det är och hur livet skall överlevas.