Vilse

Jag har snavat över ångesten som undrar om jag är beredd på vad som kommer vare sig det blir en långvarig relation eller en kort romans.
Dagligen så så snavar jag på ”tänk om” tankar och en massa ”varför”.
Jag har även råkat snava på hans osäkerhet liksom jag har snavat på min.
För visst kan jag känna och se, höra och nästan veta att jag och han befinner oss i en mycket likande situation där ingen av oss känner till vart vi är och vad som sker.

Men jag har snavat, här med öppna ögon, rakt in i något stort och kraftfullt som jag aldrig har gjort förr och ännu vet jag inte ens om det är det mest passionerade eller miserabla jag kommer att få uppleva av en impuls som blev ett beslut på mindre än få sekunder innan orden ”ja” var uttalade.

Samtidigt som det ser ljust ut så börjar jag känna ett tungsint mörker som kommer krypandes och vill famna mig. Det destruktiva står och väntar på att jag inte skall gå vidare nästa gång jag snavar och inte kan resa mig upp med en gång. Lite som att det mörka får finnas som ett hav av gammal trygghet, men så falsk. Eller är det bara så att detta mörker är varningsklockor jag inte riktigt kan förstå mig på? Vad säger mörkret, finns det något vettigt att hitta där i eller är det bara tomma hot?

Redangel frågade mig ”Och hypotetiskt..om han ej klarar av valda delar info & drar sig undan nu...orkar DU med det, det blir en annan smäll?! ”

Ibland har jag önskat att jag inte reste mig efter fall. För att stå upp innebär att jag kan falla igen. Men lik förbannat reser jag mig, igen och igen. Nästan, bara nästan så jag börjar tro att jag är mer destruktiv av att resa mig upp än att lägga mig ner och ge upp. Så något säger mig att jag räknar med en smäll eller flera, som att jag kommer att bli sårad av honom just för att jag är och lever och försöker. Hoppas och önskar att där finns kärlek i framtiden.

Men det finns en smäll som det ligger för mycket tyngd bakom. Det är den smällen jag inte vet om jag kan ta. Jag klarar inte av att förlora mig själv. Jag klarar inte av att gå emot mig själv. Jag klarar inte av att fälla mig själv till marken. Och det är ändå lite där jag är och vistas, där vid den knutpunkten där saker kan raseras med en sekund för att de balanserar så vid kanten. Jag finns vid kanten, kanten till stupet. För det är bra där jag kan riskera något som jag kan vinna det jag önskar.
Nu vet jag bara inte åt vilket håll tippar jag? Bara att inte veta får mig att vilja kasta mig utför för att se ”överlever jag?” Just för att skynda på det oundvikliga som det svarta väser om, men också för att skynda, skynda in i framtiden och se ”är det bra här, är han med mig?”


Det är på höjden vi älskar. De är vid stupet vi nyfiket leker med varann.
Där är där uppe vår mötesplats är, där syret är tunnare, branten väldigt brant. Just där är vårt utrymme där vi kan lära känna varandra välja att stanna kvar och hålla fast vid varann eller lämna.

Där uppe, yr av höjdskräck, hög av endorfiner men ändå alldeles matt av syrebrist där skall vi samverka och av rädsla för att falla så viker jag mig. Viker jag mig av vad jag tro är hans vilja. Vad jag tror är hans önskan. För att snabbt försöka korrigera vad som händer med att plötsligt utanförvarning resa mig upp, blundandes för att jag inte vågar se efter om han finns kvar.

Jag behöver att detta sker lugnare. Jag önskar att han vet hur jag kämpar med denna balans och hjälper mig med att fånga upp mig när jag viker mig, när jag försöker veta och vara vad jag bestämt han vill. Tänk om han vill???
Så hur saktar man ner när man inte vill, när man tror att man förlorar om man stannar upp? När det känns som att takt byte är det samma som att krocka och falla eller komma ifrån varan och inte hitta tillbaks?

Hur stannar man till för att man behöver säga viktiga saker när man bara vill ha kul och njuta just nu?
Hur stannar man upp för att så fort vi är isär så finns de oroliga tankarna där som behöver en bekräftelse för att vad vi har börjat skapa är i samförstånd med den andras medvetande?

Jag behöver stanna till nu. Jag behöver stanna till för att följa med mig själv, för att se vart jag tappade bort mig och hur jag fångar upp mig själv om han inte vill finnas med.
Jag undrar också om jag inte tappade bort mig med att jag tror det jag känner är oproportionerligt stort till vad det egentligen är? Kanske har jag bara inte koll på några proportioner eller hur långt upp eller ner vi faktiskt är på höjden.
Mest av allt vet jag inte om det är lika högt för honom?
Finns han och jag på samma ställe?
Hur vet man?