Redo för kärlek?
Tänker på det Sokrates skrev här.
”När jag är redo (alltså kär), satsar jag på ett förhållande.”
Kär blir jag oavsett jag är redo eller inte. Kär är nästan ett konstant tillstånd hos mig, kanske som en motvikt till det dystra? Jag behöver känna den känslan för att må bra. Kär är nog för mig ett av få tillstånd som får mig att njuta av livet och den, de man älskar, njuta av blickar och bara vara sprudlande levande. Är jag inte kär så är jag deppig. Antingen eller. Kär kan jag vara utan att det är en besvarad känsla av just den människa som får mig skimra så där lyckligt. Det är mer för mig en känsla som kommer igen från andra, som det enda vackra kedjebrevet som finns men i form av en känsla.
Kanske behöver man vara redo?
Redo att leva med en annan människa? Ja. Redo att ta hänsyn till en annan människa? Ja. Redo att ge av sig själv? Ja. Men det är ändå något som kommer igen i alla relationer, inte bara i en parrelation.
Och hur bestämmer man över kärleken. Hur låter man förnuftet styra om det är en sund människa man är kär i och kan säga - Nej tack kärlek, du måste gå för jag är inte redo? Är jag för avvisande mot mitt förnuft?
Och ibland har jag blivit kär i någon som blir kär i mig eller om det är åt andra hållet eller kanske har det varit exakt samtidigt. Men jag har inte vart redo. Jag är inte redo. Men ändå är jag redo - för välkommen hit kärleken, stig på, kom in.
”När jag är redo (alltså kär), satsar jag på ett förhållande.”
Kär blir jag oavsett jag är redo eller inte. Kär är nästan ett konstant tillstånd hos mig, kanske som en motvikt till det dystra? Jag behöver känna den känslan för att må bra. Kär är nog för mig ett av få tillstånd som får mig att njuta av livet och den, de man älskar, njuta av blickar och bara vara sprudlande levande. Är jag inte kär så är jag deppig. Antingen eller. Kär kan jag vara utan att det är en besvarad känsla av just den människa som får mig skimra så där lyckligt. Det är mer för mig en känsla som kommer igen från andra, som det enda vackra kedjebrevet som finns men i form av en känsla.
Kanske behöver man vara redo?
Redo att leva med en annan människa? Ja. Redo att ta hänsyn till en annan människa? Ja. Redo att ge av sig själv? Ja. Men det är ändå något som kommer igen i alla relationer, inte bara i en parrelation.
Och hur bestämmer man över kärleken. Hur låter man förnuftet styra om det är en sund människa man är kär i och kan säga - Nej tack kärlek, du måste gå för jag är inte redo? Är jag för avvisande mot mitt förnuft?
Och ibland har jag blivit kär i någon som blir kär i mig eller om det är åt andra hållet eller kanske har det varit exakt samtidigt. Men jag har inte vart redo. Jag är inte redo. Men ändå är jag redo - för välkommen hit kärleken, stig på, kom in.
posted by N at 8/01/2006
10 Comments:
Man kan ju inte vänta på att bli redo. Vad är en redo människa? Man ska ta alla chanser till kärlek även om det inte verkar moget och klokt. Känner man att man kan tycka om, bli förtjust, förälskad, kär och älska på det minsta lilla sätt ska man göra det omedelbart. Inte vänta på att hitta ett korrekt sätt att känna och vara. Det finns inga korrekta sätt. Det finns sätt som passar för en och sätt som inte passar. Vilka de är växlar också med var i livet man är.
Som jag ser det är det en utopi att bli färdig eller redo för något. Där emot blir man mer eller mindre skicklig på saker och mer eller mindre förbered, men livet tar alltid vändningar som det inte går att vara förberedd på. Ingen kan vara redo för allt, men alla kan klara allt, med mer eller mindre möda. Så det är till att möta livet och ta emot det goda där finns hela tiden. För vi lever nu och inte längre fram, när vi hoppas att vi känner oss mer redo. Den enda garantin är att vi lever nu och vad vill du med ditt nu? Känna kärlek, en kanske inte så korrekt kärlek som du tänkt dig eller förbereda dig för att vara mera rätt till en tid du inte vet om den kommer? Det finns kanske inget givet svar, men det är bra att fråga sig.
Och jag blir gärna omtyckt på vilket sätt det än må vara och tror att det är så för de flesta.
Kram
Stora Syster
Kram
Stora Syster
Jag känner igen mig. Blir lätt kär men...är inte redo för förhållanden. För "kärleken". Och jag behöver det där "kär:andet" eftersom det håller mig uppe. Ändå vill jag helst vara ifrån det. Det blir...komplicerat. Fast ändå inte. Jag känner att jag "måste vara redo" om jag ska kunna ha någon ny relation just nu.
Hm...du skriver bra; träffande.
Kan man någonsin vara redo? På riktigt alltså? Den enda person jag känner som har sagt sig vara redo kände att hon var det bara för att hon visste vad hon ville i ett förhållande. Hon visste såklart också vad hon inte ville. Vad hon sedan gjorde med all denna insikt som hon skaffat sig var att hon blev hemskt oflexibel och tjurskallig mot sin partner. Hon tänkte inte låta honom trampa på henne så istället trampade hon på honom först.
Inte för att mannen har rätt att trampa på kvinnan.. men det vet du förmodligen redan att jag inte tycker.
Usch, jag är nyvaken och har ont i huvudet, kan inte riktigt formulera tankarna. Förstår du vad jag försöker säga?
Jag försöker låta bli att fundera för mycket över sånt där och istället ta det som det kommer. Har varit väldigt ovillig till förhållanden rätt så länge nu, men det mesta av det tror jag har släppt.
Men jag vet att sålänge jag känner som jag gör nu - att jag trivs väldigt bra som singel, samt ställer höga krav på vem jag skulle kunna tänka mig att ens försöka nåt seriöst med - så kommer det vara på riktigt när det väl händer. Och det känns lite tryggt iaf. Så blir det inte lika utsatt som att chansa sig in på nåt bara för att jag skulle råka sukta efter kärlek eller för att jag bestämt mig för att jag är redo.
Tack Bless, du sprider hopp och uppmuntran så jag ler : )
Önskar jag vågade visa endel människor i min närhet de ord du skriver. Har alldeles för många olyckskorpar jag inte kan bli av med – ”måsten människor” men som jag tar åt mig av, som kraxar om att vara hel och klar och redo innan man träffar någon. Men efter som jag inte vill eller vågar sända dem hit så tar jag med mig dina ord istället.
För det är sant ännu mer då det redan finns sjukdomar som är mer eller mindre en daglig påminnelse om att det är Nu inte Sen som jag lever.
Kramar : )
Hejsan Anna, känner du det där att det där måste som kommer mer från andra? Att man måste känna sig redo så man tillslut sitter här själv och undrar ”hur skall jag göra för att vara redo då, hur vet någon när de är redo och varför vet inte jag”? Förvirrat jobbigt att börja grubbla på rätt och fel med vad man känner.
God morgon Magnus! Tack för att jag fick beskrivningen på en ”redo person”. Den känns inte så eftersträvnads värd att finna eller bli, ändå känner jag det som att det är ”redo” många önskar, men de kanske bara inte vet vad de önskar eller är just så där trampar på andra?
Och nee du, jag har nog inte hört någon kalla sig redo, bara att de längtar och önskar. Och så motsatsen då förståss ”jag är inte redo för ett förhållande” som nog mest är en omskrivning för ”jag är inte intresserad av dig”, annars blir jag konfundersam här igen om det verkligen bara betyder ”jag är inte redo” för få finns väl ”jag är redo”?
Hej Danni! Det att ta det som det kommer, är nog så jag alltid har sett på relationer som det enda sättet de kan komma till på. Men nu vart det en stund av funderingar på om jag behöver blir redo och vad det nu kan innebära när jag känner att jag vill men inte är hel/färdig läkt. Kom en rädsla att behöva ”neka kärlek”. Jag tänker förvirrat ibland..
Oavsett om man trivs eller inte som singel (jag trivs som singel men inte utan att känna mig förälskad :)) så går det ju inte att finna bara för att man bestämt sig för det inte heller tror jag, men man måste nog ändå chansa för alla relationer på sitt sätt. Men så mycket tryggare som du skriver om man har och håller sig till krav, sunt för en själv.
Ja det här med kärlek..det är inte lätt det.. det vet du nog om att jag vet om, ifall du har läst min blogg...;)
Men kärlek är något man verkligen vill ha, samtidigt som det kan vara otroligt skrämmande... ja jag vet inte.. jag undrar om jag inte har gett upp det där för längesen egentligen.. men nånstans inom mig finns det ett hopp och en önskan om att hitta den där... den där rätte...
Kärleken är ett stort mysterium och det finns ingen väg som är rätt eller fel. Däremot finns det lite olika filosofiska inriktningar: Framförallt positiv och negativ kärlek (obs, ej värderande, precis som positiva och negativa rättigheter). Den positiva kärleken är romantisk, där man vill vara så mycket med varandra som möjligt, medan den negativa kärleken är typ att kärlek gör ont och är ett problem. Att kärlek växer när man är ifrån varandra.
Jag har en ganska romantisk och ideal bild av hur ett förhållande och kärlek ska vara. Kanske är det inte det bästa alltid... eftersom min kärlek ofta blir negativ. (dvs inte tillräcklig)
Men jag har mer eller mindre lagt den här romantiska kärleken på hyllan, eftersom det inte finns någon vits med att jaga den. Dyker den upp är det jättebra. Gör den inte det... är det helt ok ändå.
Jag tror på ärlighet i ett förhållande. Sedan hur det ser ut... om man satsar på familjeliv eller tar dag för dag, spelar ingen roll. Det viktiga är att man vill samma saker.
För kärlek är beroende, hur den än smakar.
Hej Lari, jo jag har läst och det känns inte som du get upp. Du skall ju fånga henne du såg (vart det nu var) nästa gång du ser henne. Spännande!
Hej Sokrates, japp, både spännande och svårt mysterium. Kanske lite tur att man inte tröttnar på mysterium i alla fall. Men har du gjort det, tröttnat och lagt den helt på hyllan eller är den redo att tas fram?
Någonstans. Jag letar envist bland bloggar för att hitta något som intresserar mig. Som är värd min tid. Min lilla tid i mörkert då sonen sover och tankarna svindlar.
Så stöter jag på din. ett ebvis när orden är som vackrast. Trots allt.
R-M Tack, vad glad jag blir!
Skicka en kommentar
<< Home