Analytisk Nojig Matchmaking
Orkar du inte läsa allt, testa slutet först.
Är det så att det för det mesta utan undantag egentligen finns en korrekt känsla av vem det är man ”möter” på nätet och i verkligheten? Tänk om vi har en plats inom oss som bra vet i fall vi håller på att bli lurade, lurar oss själva med för den delen?
Är det inte så att efter ett svek av något slag så kan vi ändå se att där fanns känslor inom en själv i en avlägsen del i hjärnan redan då vi möttes i ord över nätet eller ansikte mot ansikte, om ”något” odefinierbart, som vi rationaliserar bort med mer eller mindre lögner för oss själva? och sedan när sveket kommer så ser vi, så förstår vi vad det där ”något” oidentifierbara var en signal om?
Hur bra man än kan känna från början att något inte är korrekt. Något svek, något jobbigt, lurar bakom hörnet, så kan det nog vara omöjligt att veta vad många gånger.
Men nog vet man något? Nog känner man något?
Om jag följt min känsla av att ”något stämmer inte med hans fasad” och inte involverat mig mer med honom innan (om) han berättade så det kändes; ”det stämmer”. Helt enkelt ha avvisat honom. ”Spelat fröken svår” eller vad som, så kanske han inte fått chansen att ljuga. Eller om jag bara sagt ”jag tror inte du är så viktig som du säger att du är” och lämnat honom med de orden, då hade jag ju varit verkligen sann mot mig själv, inte följt stundens förälskelse med bindel över intuitionen.
Att bilda sig en uppfattning om någon annan.
Om jag utgår ifrån att jag är som de flesta så har ni läst mycket mellan raderna i mina texter. Ni kan kanske urskilja om jag är äldre eller yngre än er, kanske lika gamla? Ni kanske känner igen något ord från min dialekt och kan knyta mig till en plats? Kanske anar ni en person med längd, hårfärg, stil kanske föreställer ni er en person bakom dessa ord? Ni kanske känner på er om det är sanningens ord eller dikter och fabler? Ni kanske får någon slags känsla som invaggar er i ett uppfattning om vem jag är?
Är det så?
Singel på nätet.
Jag uppfattade det ganska med en gång som att många, nästan alla, jo alla tills jag vet annat än att alla är slumrande mytomaner. Jag är mycket ifrågasättande till varför de skriver till mig. Är de polare och kollar in åt varann? Har de flera konton och försöker på olika sätt? Varför läser de inte vad jag söker efter, testar de och ser om de kan få mig ändå trots att jag inte vill, fast de inte vill enligt deras presentationer?
Har de slagit vad med någon? Hur många dejtar de per vecka, är det allt de vill fast de skriver att de drömmer om att gifta sig och skaffa barn?
Mest undrar jag varför jag inte får någon som helst känsla av uppriktighet från någon? Är det bara så att det tar sin tid att skilja en galning från en uppriktig person när de kommer så många på en gång? När de tillsammans spammar och tillsammans ger en så bred och tokig bild av en framtida, nutida partner?Är min uppfattning rätt om den enskilde?
Två kan vara enkla.
Mannen som skrev att, ”tyvärr men jag är har svårt att det skulle kunna bli något mellan oss eftersom du söker 1 och jag söker 2”
Och han den varma milda sommarbrisen som bara lätt touchar vid mig. Han den enda jag tänker på nu helt enkelt..
Noja
Men hur är det? Hur enkelt är det att genomskåda en annan människas ord, vad som döljer sig där bakom? Eller tycker du det rent av inte går?
Hur ofta stämmer den första uppfattningen man får av någon med verkligheten (inte hela personen men med en del av personen)?
Mellan raderna, talar de mer eller mindre än orden som står där? Är du en bra tydare på det som står mellan en mening och en annan?
Hur mycket lämnar man av sig själv som man inte vet om i en presentation på matchmaking sajt? Är det öppet för alla att läsa mellan raderna eller bara för likasinnade? Vem tolkar den bilden jag ger av mig själv mest korrekt, den som vill andra väl eller illa? Kan elaka människor lukta sig till rädda människor som rädda människor kan lukta till sig elaka? Har jag anledning att nojja?
Test
Frivilligt test som du inte får svar på i ord, men kanske mellan raderna.
Vem är jag? Heter jag Nora? Är vi lika gamla?
Är jag en kvinna? Vart bor jag? Vad är mitt största intresse?
Är jag ärlig? Hur skulle du beskriva mig?
Pic.
posted by N at 7/29/2006
9 Comments:
För mig heter du Nora, är yngre än mig, är kvinna. Jag tror att du bor i Stockholm, om det är ditt största intresse vet jag inte men djur och festivaler finns med. Ärlig, ja. Snabbbeskrivning: Skranglig, med vilja och oändlig kraft, på väg och kan gå hur långt som helst:)
Tjenare där!
Precis kommit hem från ett dygn på brandstationen... och såg din kommentar, så jag snokade in en vända här för att se vem du kan vara, o jag måste ju säga det att du verkligen har skrivförmåga... Fastnade här en stund o skumläste lite smått... gillar det du skriver, det väcker tankar..
Förutom det, så ska jag nog en vända till plantagen.. måste se om de har en fläkt eller två.. o kanske blir det så att jag inhandlar lite hönsnät o så med..=)
Hej Syster du känner : )
Hej Lari!
Tackar. Hoppas det är vettiga tankar?!
Själv har jag blivit alltmer skeptisk till att träffa folk genom nätet, alltså träffa en partner som det så fint heter.
Har gett diverse matchmaking site'r chansen, men det känns som att söka arbete via annons. Man drunknar bland 1000-tals andra sökande som inte sällan öser på järnet om hur förträffliga de är.
Ska jag i det bruset sticka ut så måste jag ösa på ännu hårdare och den bild jag då visar upp är inte längre den bild jag har av mig själv. Och det som är unikt och speciellt med mig tror jag inte går att förklara på nån site på det viset, och det gäller knappast bara mig.
Jag vet att det ändå är en bra metod för många, brorsan träffade sin tjej via nätet och nu har de två urgulliga döttrar.
Det är bara det att jag inte känner mig bekväm med det, det känns för tillspetsat och jag kan inte vara mig själv då, för det känns som att jag inte räcker till.
Sen är jag även skeptisk till hur bra koll man kan ha på folk på nätet. När man läser det någon skriver så missar man den personens kroppsspråk, alla signaler man kan uppfatta när man samtalar med någon.
Nu kan man förvissa förnimma vissa saker från hur en person skriver och utläsa en del därifrån ändå. Och självklart kan man bli lurad av någon mellan 4 ögon också, men det ska mer till i det fallet!
Nu ska jag fundera lite mer på detta tills jag somnar, natti natti.
Hej!
Det kanske är det jag uppfattar som att de ljuger hela bunten, det att många tar i så mycket (eller de andra, de som verkar skicka samma förfrågan till 1000st på en gång eller nått) så man i alla fall får det där första otroligt falska intrycket av hela grejen. Fast det bara måste finnas andra ärliga ”vanliga” människor bakom många av nicken.
Jag kommer ihåg när jag läste att de tog ”beautifulpeople” sajten till Sverige, att det fanns ett behov av att sålla bort alla fula. Ja, nå ja…
Funderar på om någon har tänkt tanken på att starta ett ställe för människor som kan läsa eller i alla fall är villiga att göra det för att ta reda på om den man bjuder ut för lite kel och sex inte tänker fria nästa dag.
Aj då, jag blev fort misstänksam och bitter…hmm.
Man missar kroppsspråket helt klart, men signalerna kanske finns ändå? Sedan har jag har vart dålig på att lita på mig själv innan (ännu?) ändå när jag känt något fel. Så jag funderar om jag inte får mer tid att ”lyssna efter signaler” över nätet, att känna efter mer när något inte stämmer så att jag inte blir allt för bländad i stunden.
Är osäker på det med ”fyra ögon” då kanske kroppar (för mig mitt problem att avvisa och inte söka kärlek på det viset) tar över talet och då vet i fan vem den andra är. Då behövs inte ens lögnerna för man snackar inte (kanske praktiskt för endel).
Jag kommer nog fundera mycket mer på detta. Ger det en lite längre chans och ser om jag får ett annat intryck om och när jag kan urskilja annat än ”jobbansökningar”.
Go natt!
Apropå ditt test, för att bl.a. bilda mig en bättre uppfattning om dig för att kunna svara så började jag läsa din blogg från början tidigare ikväll.
Måste ta lite i taget då det är rätt mycket och inte direkt nåt man streckläser (iaf inte om man faktiskt vill ta till sig nåt).
Har väl hunnit en bit in på mars så här långt, och måste nog läsa igenom allt innan jag vågar mig på ett försök.
Det jag reagerat hittills på är att du beskriver din längtan efter att bli hel igen på ett sätt jag känner igen mig själv i väldigt väl. Påstår inte alls att jag har samma bakgrund som du (har ej blivit sexuellt utnyttjad på något vis).
Jag har bara inte fått den start och det självförtroende jag önskar att jag skulle fått för många många år sen.
Därför reagerar jag i viss mån på samma sätt som du när jag läser om eller ser nåt om "normala människors sexliv". Det får mig att känna mig dysfunktionell och att jag missar nåt som borde finnas i mitt liv.
Skulle inte välja ordet desperat för att beskriva min sitation för jag har i viss mån tappat orken att försöka. Uppgiven är ett bättre ord. Jag försöker leva mitt liv så gott jag kan och dyker någon upp så hoppas jag att jag ser chansen. Jag orkar inte leta efter någon med ljus och lykta för då missar jag nog en massa annat i stället.
Jag är allt annat än förtjust i det faktum att det är vi killar som förväntas ta initiativet och jag känner om vartannat avsky för det spel som raggande kan vara. Jag hoppas väl helt enkelt att man för eller senare springer in i någon som man kan vara sig själv med.
Nog kommenterat för i natt, natti natti!
Hej Carl-Anders!
Opps, snart vet du mer om mig än vad jag minns eller nått sådant :-o
Här skriver jag bara och vräker ur mig det som finns för stunden och antagligen är det ganska föränderligt i alla fall meningen att vara.
Jag har önskat att jag tappade orken eller mer önskan att önska kärlek att inte bli uppgiven utan steget därefter ”bitter/vill inte”. Uppgiven är för stark ångest. Hur gör du, hur orkar du finnas i det tillståndet? Eller är du ändå mer avslappnad med resten av livet så det inte blir så mycket grubblerier innan man läser/hör om andra?
Ja det sägs väll att kärleken dyker upp där man inte anar det, när man inte letar eller i alla fall inte där man oftast letar. Men jag tror ändå man måste skapa tillfällen eller situationer där man ”syns” på något sätt även om det sen inte blir där man finner. Tror jag nog menar att man behöver vara öppen när kärleken vandrar förbi. För man kan nog inte missa att se chansen så länge man ändå tittar (öppenheten), men kanske missa att våga ta den eller fånga upp en nästan bortappad chans. Det sista tror jag är rysligt lätt att göra.
Med initiativ hoppas jag att det naturligt blir den som är minst osäker/blyg som tar första klivet, kanske ett andra tredje med osv. Men jag med den biten är nog helt bortkommen i då det sträcker sig längre än flört och åtrå, den där biten som någon gång borde gå över i något seriöst kärleksfullt och sunt. Där behöver jag nog någon som vet och tar initiativet i alla fall så långt att jag fattar. Hmm, precis nu fann jag ytterligare en svårighet jag inte tänkt på : /
Så nu blev jag fundersam på ”spelet” med. När jag hör andra säga spel så tänker jag på hur vi människor flörtar och använder även manipulerar med kroppsspråket eller bara helt enkelt ser till att visa sitt bästa vackraste jag så länge som möjligt, men är det du och andra(?) med för den delen tänker på som spel?
För nyss (i meningarna innan) tänkte jag skriva att ”spelet” är väl det där flörtiga intressanta, det där spännande kickfulla, det roliga?
Go natt!
Det handlar nog mer om att jag inte tänker på det, utan lever livet så gott jag kan. Det går rätt bra för det mesta och jag trivs bra med saker och ting. Emellanåt blir man dock påmind, det kan va nåt man läser, eller en situation man hamnar i (värst är när man är femte hjulet, och inte har någonstans att ta vägen).
Nåt annat som mest av allt stör mig är omgivningens förväntningar på att man vid detta laget borde ha en flickvän, i det fallen blir jag som sagt bara irriterad. Jag är hellre singel än fast i ett dysfunktionellt förhållande med första bästa för förhållandets egen skull! :P
Bara för att jag säger att jag tappat orken betyder det inte att jag spärrar in mig och är totalt asocial, jag försöker tvärt om vara så social jag kan och leva livet så gott det går. Att vara singel har sina fördelar det med och jag är rätt så självständig av mig, så bara för att jag är ensam så får jag inte panik för den sakens skull.
Vi syftar nog på ungefär samma sak när vi säger spelet, det är väl mest så att jag är så förbannat kass på den biten så jag ser bara de negativa sidorna och därför orkar jag inte bry mig om det. Önskar självklart att jag vore bättre på den biten för det ska ju vara roligt, det är bara det att jag inte orkar ta initiativet. Pga. det kanske jag har missat en massa chanser utan att jag fattat att de fanns.
Ikväll ska jag iaf gå å kolla på bio med en gammal bekant som jag inte hört av på ett tag, hon ringde just och avbröt mig mitt i kommenterandet.
Tjing!
Hejsan!
Men det är ju så man lever och livet är nu.
Det är ju ingen nödsituation man är i som singel. Något som skall åtgärdas eller fixas. Det är väl först om man lider av att inte vara i någon form av partnerskap som det kanske börjar bli fara och alarm.
Där har jag det nog enklare för att det endast är mina egna förväntningar, inte någon annan som lägger sig i, det kanske är det som i alla fall gör det mer lustfyllt att vara singel som önskar hitta, vem det nu är. Hade någon annan velat se mig hitta någon så hade jag nog funnit det ganska mörbultande att bli överkörd så.
Oj då, samma sak. Då är det samma sak mina vänner av det manliga könet brukar säga och tycka. Jag tror ni män har något gemensamt.
Ja, längre än så var inte hjärnan klar i natt.
Skicka en kommentar
<< Home