Journalanteckningar
Ganska direkt när jag märkte att mitt liv började innehålla för stark ångest som var för stor för mig att hantera sökte jag hjälp. Jag visste vad jag ville ha för hjälp. Jag visste vad jag ville ha ut av den.
Det aldra först besöket var att rädda mitt liv. (Inte visste jag att han inte skulle slå ihjäl mig på riktigt, eller skulle han tillslut(?) jag vet inte.) Jag bad om hjälp men för tyst, bara med tankar, försökte jag be om hjälp med att ta kontakt med polisen.
Jag sökte också bekräftelse på vad som hänt mig, ”det vanliga” att det inte var mitt fel att det inte var så det skulle se ut och att panik och ångest inte var något jag skulle behöva leva med.
Men oavsett om jag skulle få hjälp med att kontakta polis och oavsett hjälp med någon slags bekräftelse så ville jag desperat få någon slags terapi för jag upplevde det nog som starkast att jag var sjuk och behövde hjälp att antingen slår han ihjäl mig eller så dör jag ändå för jag kommer inte ifrån på ett annat sätt. Jag tror det var det som ledde mig till BUP istället för något annat ställe eller person. ”Orkade inte leva så är det psykiskt, något kommet inifrån en själv” var nog min tanke.
Datum - 1 gången
..kommer till motagningen akut (BUP)
..har hela dagen trakasserat henne med olika hotelser och uttalanden.
.. detta oroar henne mycket.
..övermäktigt…
Pratar om det stora ansvaret att bo själv i hennes ålder…
Råder henne att berätta för sina föräldrar om situationen.
..vill inte att vi kontaktar hennes föräldrar.
Det är en sida och det är en sida som gör så ont.
Varför tala om hur någon bor när den är hotad? Varför?
Om barn inte bor med sina föräldrar finns det inte en anledning till det då? Varför?
(Nej jag skriver inte för att ni skall svara, inte för att älta (det har jag redan haft år på mig att göra) jag skriver för att berätta).
Datum - Försökte igen
Pat berättar om bilder som vägrar försvinna. Det är bilder på sånt hon upplevde som barn. Det framkom att det rörde sig om sexuella saker av något slag.
Pat berättar också idag om otäcka händelser hon upplevt i tonåren med olika män.
Pat önskar gå i terapi för att bearbeta de där bilderna hon har i huvudet.
Undertecknad ifrågasätter lämpligheten med terapi.
Jag mådde sämre
och sämre.
Jag återkom till BUP ca 1 år senare bad vid ett flertal gånger om terapi eller någon att tala med.
Fick träffa en skötare.
Fick inte bearbeta det jag ville så jag skrev brev till dem istället.
Jag fann det i natt i min journalkopia.
Osammanhängande utdrag;
Han var säkert minst 30år fet..
Det slutade med att jag fick springa…
Jag visaste inte vart jag var någonstans
Han våldtog mig
han var elak mot mig och det var jag som grät och bad om förlåtelse för att han hade blivit arg på mig för ingenting.
Han slog mig, höll mig kvar i hans lägenhet
för min egen skull, sa han till mig
Han förföljde mig stod och vänta på den vägen jag gick till skolan, hindrade mig att gå dit
Han börjar kyssa mig.
Jag säger att jag inte vill ha sex.
…jag försöker hitta mina kläder, hittar inte alla.
Ser honom på stan ibland. Vet inte om han känner igen mig.
Det känns som han skrattar åt mig.
Det här psykot till kille skulle jag kunna döda … och stå för det men något straff tar jag inte för hans skull, jag tar hellre mitt liv.
Datum - Inläggning
Inkommer med sänkt medvetande och misstänkt tabl-intag.
Ventrikelsköljes.
Hälsningar
Med jour
Kommer från Akutvården...
Tid psyk; pat har haft kortvarig kontakt med BUP-kliniken. Sökte själv då hon blev illa behandlad.
Droger; måttlig konsumtion av alkohol. ...och bla & bla, förnekar bruk av andra droger.
Övervakning; X-tillsyn insatt
Suiciderisk/bedömning; tveksam/svårbedömd
Datum - ?
Pat fortsätter att berätta om sig själv och man undrar förståss vilken mansbild hon har.
Jag undrar mer över vad jag har för bild av vården som arbetar med barn. Jag har en aning om att den ser värre ut i dag. Och hur det var och är med min mansbild? Den är rättvis. När jag hatar, tycker illa och mår illa så går det ganska jämt ut över hela världen.
Det aldra först besöket var att rädda mitt liv. (Inte visste jag att han inte skulle slå ihjäl mig på riktigt, eller skulle han tillslut(?) jag vet inte.) Jag bad om hjälp men för tyst, bara med tankar, försökte jag be om hjälp med att ta kontakt med polisen.
Jag sökte också bekräftelse på vad som hänt mig, ”det vanliga” att det inte var mitt fel att det inte var så det skulle se ut och att panik och ångest inte var något jag skulle behöva leva med.
Men oavsett om jag skulle få hjälp med att kontakta polis och oavsett hjälp med någon slags bekräftelse så ville jag desperat få någon slags terapi för jag upplevde det nog som starkast att jag var sjuk och behövde hjälp att antingen slår han ihjäl mig eller så dör jag ändå för jag kommer inte ifrån på ett annat sätt. Jag tror det var det som ledde mig till BUP istället för något annat ställe eller person. ”Orkade inte leva så är det psykiskt, något kommet inifrån en själv” var nog min tanke.
Datum - 1 gången
..kommer till motagningen akut (BUP)
..har hela dagen trakasserat henne med olika hotelser och uttalanden.
.. detta oroar henne mycket.
..övermäktigt…
Pratar om det stora ansvaret att bo själv i hennes ålder…
Råder henne att berätta för sina föräldrar om situationen.
..vill inte att vi kontaktar hennes föräldrar.
Det är en sida och det är en sida som gör så ont.
Varför tala om hur någon bor när den är hotad? Varför?
Om barn inte bor med sina föräldrar finns det inte en anledning till det då? Varför?
(Nej jag skriver inte för att ni skall svara, inte för att älta (det har jag redan haft år på mig att göra) jag skriver för att berätta).
Datum - Försökte igen
Pat berättar om bilder som vägrar försvinna. Det är bilder på sånt hon upplevde som barn. Det framkom att det rörde sig om sexuella saker av något slag.
Pat berättar också idag om otäcka händelser hon upplevt i tonåren med olika män.
Pat önskar gå i terapi för att bearbeta de där bilderna hon har i huvudet.
Undertecknad ifrågasätter lämpligheten med terapi.
Jag mådde sämre
och sämre.
Jag återkom till BUP ca 1 år senare bad vid ett flertal gånger om terapi eller någon att tala med.
Fick träffa en skötare.
Fick inte bearbeta det jag ville så jag skrev brev till dem istället.
Jag fann det i natt i min journalkopia.
Osammanhängande utdrag;
Han var säkert minst 30år fet..
Det slutade med att jag fick springa…
Jag visaste inte vart jag var någonstans
Han våldtog mig
han var elak mot mig och det var jag som grät och bad om förlåtelse för att han hade blivit arg på mig för ingenting.
Han slog mig, höll mig kvar i hans lägenhet
för min egen skull, sa han till mig
Han förföljde mig stod och vänta på den vägen jag gick till skolan, hindrade mig att gå dit
Han börjar kyssa mig.
Jag säger att jag inte vill ha sex.
…jag försöker hitta mina kläder, hittar inte alla.
Ser honom på stan ibland. Vet inte om han känner igen mig.
Det känns som han skrattar åt mig.
Det här psykot till kille skulle jag kunna döda … och stå för det men något straff tar jag inte för hans skull, jag tar hellre mitt liv.
Datum - Inläggning
Inkommer med sänkt medvetande och misstänkt tabl-intag.
Ventrikelsköljes.
Hälsningar
Med jour
Kommer från Akutvården...
Tid psyk; pat har haft kortvarig kontakt med BUP-kliniken. Sökte själv då hon blev illa behandlad.
Droger; måttlig konsumtion av alkohol. ...och bla & bla, förnekar bruk av andra droger.
Övervakning; X-tillsyn insatt
Suiciderisk/bedömning; tveksam/svårbedömd
Datum - ?
Pat fortsätter att berätta om sig själv och man undrar förståss vilken mansbild hon har.
Jag undrar mer över vad jag har för bild av vården som arbetar med barn. Jag har en aning om att den ser värre ut i dag. Och hur det var och är med min mansbild? Den är rättvis. När jag hatar, tycker illa och mår illa så går det ganska jämt ut över hela världen.
posted by N at 8/02/2006
9 Comments:
åh kära nora =( så förfärligt bedrövande och upprörande. fy fan =( kuksjukvården gör verkligen inte sitt jobb och speciellt inte för oss kvinnor.
alla styrkekramar till dig
Det är sorgligt, orättvist och fördjävligt Nora. Det som har hänt dig, på alla plan.
Men att låta hat gå ganska jämt ut över världen kräver också energi, mycket energi. Även om man med åren blir en fullfjädrad destruktivitets ekvilibrist, så är det ansträngande. En annan nackdel är att det bara är du som kan uppleva det goda i ditt liv och det är svårt att hinna både och.
Det finns vård av alla sorter, människor av alla sorter, män av alla sorter. Mitt förslag är att låt hatet vara och leta efter det goda i livet. Finns det inte här, gå dit där det finns. Du vet vad som har varit fel och kan därför snabbt utesluta det om det kommer igen. Använd din kunskap konstruktivt. Gå vidare, syster.
Kram
Stora Syster
Jag känner mycket med dig, men det vet du redan.
Det smärtade i mitt hjärta när jag läste detta, vet inte vad mer jag ska säga om det, det gör mig ont och jag önskar att någon kunde ta all smärta ifrån dig.
Men jag håller med Bless om att du borde försöka lämna hatet därhän, jag tror det gör dig mer illa än nytta.
Stora kramar Fröken
Det du skriver griper verkligen tag i mig så ofta. Det är nog därför jag kommer tillbaks hit nästan varje dag - redan första gången här satt jag och läste storögt med förskräckt fascination och en tår i ögonvrån.
Jag kan inte ens ana hur dina upplevelser måste ha format dig. Samtidigt reflekterar jag över att det inte är mina lugna perioder i skyddad tillvaro som har format mig till den jag är, utan tvärtom de mer omvälvande upplevelserna som har tvingat fram utveckling, rannsakande, sökande. Nu har jag dock inte varit med om särskilt mycket svårigheter, om jag ska vara ärlig.
Och någonstans måste det givetvis finnas en gräns, en gräns som du uppenbarligen varit väldigt nära eller antagligen en bra bit över.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, förutom att jag tycker du är väldigt stark, framförallt som skriver och delar med dig på det här sättet, och jag hoppas verkligen att du kan ta dina erfarenheter med dig på ett sätt som gör dig bättre. (Visst bara haglar jag slemmiga klyschor ikväll? :p)
Tycker det är helt sjukt att det inte erbjuds terapi direkt. Det skulle göra stor skillnad. Hur såg dom på hoten mot dig? Erbjöd dom dig någon hjälp till annat boende? Skyddad identitet?
Kram och starkt jobbat av dig att du orkat. Det KOMMER vända.
Hade du varit man hade du fått hjälp direkt. Du kanske inte hade haft samma erfarenheter som grund till ditt försök att få hjälp men du hade likväl fått hjälp direkt. "Man undrar förstås vilken mansbild hon har.." usch, fy och fan.
Nora vännen! jag känner verkligen med dig när jag läser det här. Jag önskar att jag kunde säga något som fick dig att må bättre. Jag beundrar dig ändå du verkar vara en så otroligt stark kvinna. Det är du som borde ha namnet supergirl på din blogg för det är verkligen det du är.
Massa kramar
Tack alla ni som läser, skriver och kramas :-)
Det finns en liten flicka i mig som det gör ont i då och då,
men mest är det jag som återger minnen, nu en del ur en journal.
Tack Nina! Samlar på mig styrkekramar så överlever jag nog.. för män av män eller om det var tvärtom. Kramar / Nora
Bless, det skulle nog vara en glimt i ögat efter den raden om hat. Jag är nog alldeles för bra på att tycka om för att orka hata några få gånger då och då.
Kramar Syster!
Vonsan, du har rätt. Det känns, så jag vet. Kramar
Fröken Låg, Tack! Jag tror redan mina texter har tagit bort den största smärtan, det och tiden och människorna där i mellan. Men det dippar ibland men så får det nog lov att vara. Och hatet det är nog inte så stort inom mig när jag öser ur det. Kramar till dig!
Dani du hoppas rätt, hoppas jag : ) Jag försöker packa mitt bagage bra nu mer. Och jag tror även jag vaknar upp i var dag starkare än den där innan fast det inte alltid känns så.
Vilka klyschor då, nej sådana finns inte :-)
Det känns annorlunda, nytt, att gripa tag i andra. Vill inte det skall tynga men det hoppas jag du vet.
Sokrates det som är skrivet är vad de såg. De såg någon som skulle flytta ”hem”, dit som inte fanns. Jag visste inte att annat boende fanns så eller skyddad identitet. Det har jag fått skaffa mig på egen hand. Nu mer förstår jag att det hade räckt med så mycket mindre, som en gräns från en myndighet.
Tack, det har vänt med lite tid och skriverier. Kramar
Magnus, ja ojoj jag hade ju inte ens behövt hjälp då. Men barn, de kommer nog efter både mannen och kvinnan. De kanske glömmer…eller hur de nu tänkte...
Supergirl det räcker toklångt med att upplevas som stark av andra, tillslut tror jag på det själv helt och fullt! I dag är det inte så svårt, det är nog bara något som måste sägas. Konstigt på något vis.
Kramar / Nora
Skicka en kommentar
<< Home