Mansbild - Världsbild?

För ett tag sedan skrev jag ytterst kort om vad som jag fann i min journal från då.
Jag skrev bland annat att de antecknat detta efter att ha träffat mig ett få tal gånger
- ”Man undrar förståss vilken mansbild hon har.”
Det var alltså i samband med mina gamla försök att få bearbeta det som hänt mig som slutade på ett helt annat sätt (med endast destruktiva handlingar som rop på någon som skulle lyssna).

Det var så de skrev – att de undrade om min mansbild. Var det så de tänkte? Att min mansbild inte borde var bra eller borde vara på ett sätt jag inte själv såg eller upplevde?
Är det nu jag skall känna mig onormal som inte sitter och föraktar män dag ut och in?
Är det nu jag skall undra varför jag aldrig ifråga säte män som just män?
Missade jag något? Min mansbild? Min kvinnobild? Det borde bli min människobild?

Att läsa någon ganska så främmande människas uppfattning om mig som barn efter traumatiska händelser så blir jag skrämmande. Fruktansvärt skrämmande att få veta, att få höra att ”det” är hjälpen människor får som söker stöd och hjälp hos ”professionella hjälpare” är så inskränkt, så stelbent, så…känslokall på något vis.

Mansbilden
Jag ser det så här - Det är svårt att ha en dålig bild om sina vänner. Eller hur?
Men det är väldigt enkelt att ha en dålig bild om de som har vart elaka mot en.

Varför skulle min mansbild bli något särskilt när det är en människa, två människor, tre människor inte levt efter en lag även moral som är till för att skydda?
Inte kan väl jag dra alla så där extremt över en och samma kant för det. Så tråkigt det hade vart, om det vart så. För jag tycker mitt sätt är ganska bra.
Nästan lite som så att jag kan känna mig kränkt över deras ord (men mest deras handlingar eller icke handlingar).

Vården, särskilt kanske psykiatrin berör mig mycket. Berör mesta dels negativt.
Jag kan inte, eller mer kanske jag inte vill sluta att tänka på hur det hade sett ut om de som vill utbilda sig till allt från vårdare till psykiatriker hade haft något annat än betyg att ta sig in med. Hur det hade sett ut om det bara var skärpta medmänniskor som kunde konsten att lyssna och samtala? Om det fanns vishet och livserfarenhet?
Om det interjuver och antagningstester i empati och förståelse för människor utan att ha bankat in en massa fakta inför en hel del prov och likande.
Varför räcker det med betyg för att våda andra? Varför räcker det med betyg för att stödja andra? Varför räcker det med betyg för att ha liv vilandes i ens händer?

Mer och mer tror jag, tror jag det hade hjälpt att funnit en eller flera systrar och bröder i stället för psykiatrin. Nej nu vill jag inte underskatta deras inflytande, deras hjälpande, stärkande behandlingar.
Men jag saknar något. Jag önskar det fanns mer.

För själv undrar jag förståss vilken syn på psykiatrin (BUP) jag har?
Jag undrar även mer nu när jag vet, vet att det jag behövde var att skriva, att tala, att få bli stöttad, att få sätta ord (även om det ännu är svårt) på vad som hänt och att bara känna. Jag är inte avvisad, utstött eller har en konstig syn på män bra för det smärtsamma svärtan som hände då.

För själv undrar jag förståss vilken syn på polisen/rättväsendet (politiken) jag har?
Jag undrar förståss om inte alla (och varför inte i fall inte alla) delar den synen att något är förbannat fel när man dagligen kan läsa om våldtäkter, övergrepp och misshandel av sin flickvän, sina barns mor, sin förre detta sambo o.s.v.
Jag undrar, jag är förstummad, ja t.o.m. jag att det är fler än 70 kvinnor som är mördade på en fyra års period.
Jag tittade på Sverige, Sverige, fosterland: Kvinnomord för ett tag sedan. (Jag orkade inget skriva just då, det var för deprimerande och känsligt som ni kanske förstår).

Jag minns inte om det fanns något svar eller om det ens finns något svar varför det inte är verkar vara en viktig valfråga. Är det inte?
Låter det inte för sjukt - ”val fråga”? Vem vill inte välja att välja bort våld mot (alla) men kanske(?) särskilt mer mot kvinnor? Dödligt våld?
Varför är det så tyst om det som kanske är det mest viktiga livet/döden eller icke våld/våld? Varför?

Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt med ovanstående. Jag funderar. Jag undrar och har inga egna svar som jag låter lura mig själv med.

Samhället är svår begripligt. Människor tillsammans är nog näst intill omöjliga att begripa sig på då och då.

Men vad jag förstår är att en främmande människa på vägen kan hjälpa. En främmande människa kan göra skillnad i andras liv med att sprida små tankar av empati. Jag förstår att det kan komma både från kvinnor eller män och jag är djävligt glad för det.

Jag minns när jag började skriva. Minns hur Holyg-spot frågade mig något om män. (Jag vill inte leta upp exakt vart just nu och exakt hur frågan löd). Men i dag har jag svaret.
Till vårdpersonal inom psykiatri till trots så är det kanske märkligt att jag nu kan skriva att det ändå allt är killar/män som mest har fångat upp just mig när jag fallit.
Att det är alldeles lika med manliga och kvinnliga vänner och har så alltid vart. Att det är så många fler killar/män som fått stå ut med alla mina utbrott av ”manshat/självhat och ändå stått kvar än vad jag funnit hos tjejer/kvinnor.
Det finner jag lite märkligt.
Jag vågar inte vända mig till, en man om jag i dagsläget behöver hjälp inom vården vare sig fysiskt eller psykiskt. Men jag vågar vända mig till kvinnor inom vården som ändå har bidragit till att min läkeprocess blev så lång, utdragen och så smärtsam för alla år jag inte vågade tala, leva eller vara ”nykter”.
Det känns som texten börjar låta bitter. Så känns det inte riktigt inom mig. Eller kanske, men mest för att jag tror att det inte har förändrat sig så mycket tills i dag.
Det är bittert, för alla.



Ibland är det enklet att välja.
Ge barnen en röst!



Rädda Barnen

BRIS