Vet ni vad jag inte förstår?
Ser ni vad jag inte ser?
Förhållande kanske skulle kunna vara lite knepigt nu. Kan en älskare, eller mycket nära (intim) vän, vara en bra ide?
De borde ju finnas i fler sorter än vad det finns livspartners?..
Jag finner en nackdel med ovanstående och det är starka känslor som ”vill dela livet med”, ja om de känslorna uppstår med just den personen så blir det ganska jobbigt om den inte vill det samma. Så klart.
Men kommer man någonsin ifrån det?
Risken att en vill mer eller mindre än den andra?
Sedan är det en sak jag finner en sak farlig och det är om jag kan lite på mig själv eller inte? Jag har svårt att avgöra det är om det är destruktivt farligt för mig? Om jag kan lita så passa mycket på mig själv att jag inte trasslar till det för mig, om jag kan, kan ta vara sund mot mig själv?
Om jag kan ha en sund intim relation med någon som inte vill ha en längre intim för alltid relation? Klarar jag av det, känslomässigt? Gör jag? Eller inte?
Kan jag säga nej när jag inte vill? Är mina gränser stabila och trygga? Det är nog den största frågan, är jag stark nog att kunna säga ”nej”?
Jag längtar inte ihjäl mig efter tvåsamhet.
Jag längtar ihjäl mig efter att utforska, söka, finna, busa leva nära tillsammans med någon speciell. Jag vet inte om jag har behovet av att finna en människa som har alla speciella egenskaper jag önskar. Jag önskar, som sagt, men behovet av långvarigheten finns kanske inte?
Jag är uppriktigt sagt osäker.
Mest vill jag ju utforska. Hitta, leta, finna spännande nya outforskade upphetsande ”situationer”. Jag vill testa nu. Jag är otålig.
Som
Bless skriver i komentarer till inlägget här nedan "Spit it out part II".
"Skönheten och orgasmerna, så var mina onaniorgasmer bättre tills jag träffade en man som väldigt väl visste vad han gjorde, och tyckte att det var väldigt kul. Innan honom var det mest som lite tilltagande kramp som släppte, med honom kom kunskap om g-punkt, a-område och jag fick orgasmer som jag svimmade av och det kom hur många som helst. Tillslut var jag utmattad mentalt, emotionellt och fysiskt och helt luftig och ren i kroppen. Inte en spänning av någon sort och alla lyckohormoner gjorde mig hög."Jag vill. Liksom hallå, jag med.
Men varför denna otålighet? Varför denna brådska?
Vill jag rusa in i något nu stort ohanterbart nu för att skada mig? Eller är det sunt? Normal reaktion på att längta?
Även om det är önskan så vet jag inte hur mycket som är ”så skall det vara” och vad som skulle passa mig bäst? Vad passar mig? Kan man söka kelkompis att utforska med? Är inte de som söker tillfälligt sex (tillfälliga relationer) så där hela och vet vad de vill ha och bara ha det och inget mer? Inte som ”lära” andra…njuta? det vill man väll inte om man inte är i en längre "föralltid relation"? Eller, jag vet inte.
Kan jag finna, eller kan någon fina mig?
Motsägelsefullt, motstridigt nog, så har jag sedan efter
dåtiden levt med olika nära relationer under samma tid. Jag kallar dem vänner. Jag kallar dem bekanta. Tillfälliga eller ej, endel finns kvar andra inte. De har vart som en vän och kelkompis i ett. Jag saknar det där med vän och kel i ett. De som fanns mer som vänner då det fanns pojkvänner under tiden. De som fanns så där ovillkorligt på ett obeskrivligt sätt. De utan svartsjuka, utan krav, utan något mer än
"vi tycker om varann och vi är med varann nu". Jag saknar en kelig intim väninna. Så är det nog.
Relationer. Jag vet inte skillnaden, eller gör jag? Jag vet hur det borde se ut enligt normen. Jag vet alternativ, som jag upplevt utan reflektioner (de kommer nu). Det fanns ju en period då närhet, ömhet, (typiska parrelationsgrejer) var en naturlig del av mitt liv fast i många olika former, samtidigt. Jag saknar det. Jag tänkte inte ens på att jag hade det som det var. Det var okomplicerat och bara föll sig naturligt det där med närheten, den intima sorten.
Hur finner man det igen, hur finner man något som bara kom? Då fann jag ju aldrig, det bara fanns.
Som hon och jag. Vi hade pojkvänner, men de träffade vi sällan. Vi var mest med varann. Promenerade, reste, hade förtroliga samtal, skrev, handlade och lagade mat tillsammans. Sov i samma säng delade samma dusch. Dansade och kysste varann när vi var ute, hemma. Planerade och drömde om framtiden. Delade, vardag och närhet.
Intim vänskap.
Och varför sa aldrig våra pojkvänner något för? Visste de inte? Eller fanns de bara så därpå avstånd som, som något slags ”så skall det vara” för oss?
Vet ni vad jag inte förstår?
Ser ni vad jag inte ser?
Pic.
Mest undrar jag varför jag inte får någon som helst känsla av uppriktighet från någon? Är det bara så att det tar sin tid att skilja en galning från en uppriktig person när de kommer så många på en gång? När de tillsammans spammar och tillsammans ger en så bred och tokig bild av en framtida, nutida partner?
