Funderar

Det blir mindre ord här bland tankar om kärlek och lust just för att det händer så mycket märkligt på andra ställen i livet som kastar omkull och förvirrar. Jag känner mer och mer att jag kanske ”behöver bli hela mig” här i orden.
Om jag kan väva samman det jag finner skamfullt och svårt, det där svåra inom mig som jag inte vill att någon skall förknippa med mig, till den person jag är i nuet som har åsikter om valet, som har små skrattat en hel dag åt något hon vill dela med sig av, som skall resa på semester snart eller som funderar på ett stort steg/byte i livet.

På ett sätt känns det som en styrka om ”hela jag” kan synas, som ett slags test och se i fall ett integrerat jag håller eller faller samman? Jag funderar även på om det inte kan hjälpa mig ytterligare ett steg framåt, ett steg som kanske inte behövs men som ändå kanske för mig för alltid(?) sudda bort skammen av att det var någon Idiot som våldtog mig. Kanske kan det även sudda bort en liten liten bit av den delade skammen som lever hos så många andra för vad Idioter gjort mot dem? För det som hjälpt mig med att hantera skam har så mycket varit att det har funnits andra kvinnor som har kunnat visa sig och säga ”jag blev våldtagen” och på något sätt skrika genom ord och bild till mig att ”skulden är hans”. Det vill jag skicka vidare. Skicka skulden, skammen en bit mot vägen till helvetet.

På ett annat sätt känns det som att det är dags att gå vidare. Hej då med dåtiden (jag skriver om smärtsamma tankar dyker upp men inte mer). Men med mina ord här kom också era ord (bloggar) in i mitt liv och de vill jag inte vidare ifrån. Hos kommentarer hos er vill jag vara kvar som den ni lärt känna. ..Fan, jag har separations ångest.

Han

Jag faller av honom jag svävar av honom jag finns jag lever jag är jag är tillsammans.

Jag finner mig själv mer och mer. Jag finner mig själv ju mer han finner mig ju mer jag finner honom. Vi finner varann i våra möten, möten som varar allt längre allt mer allt oftare. Men ju mer jag finner ju mer vet jag att jag inte alls vet vart jag är på väg. Bara att jag är - tillsammans.

Inte viste jag att det kunde kännas så mycket så känslosamt så alldeles vackert och skönt att vara så nära så tillsammans så intimt med någon, någon som honom. Att jag kunde finna mig upphetsad, så förbannat rasande längtandes efter någon, honom, på alla vis jag kommer på - allt -

Jag är omtumlad av andlig och fysisk närhet.

Mansbild - Världsbild?

För ett tag sedan skrev jag ytterst kort om vad som jag fann i min journal från då.
Jag skrev bland annat att de antecknat detta efter att ha träffat mig ett få tal gånger
- ”Man undrar förståss vilken mansbild hon har.”
Det var alltså i samband med mina gamla försök att få bearbeta det som hänt mig som slutade på ett helt annat sätt (med endast destruktiva handlingar som rop på någon som skulle lyssna).

Det var så de skrev – att de undrade om min mansbild. Var det så de tänkte? Att min mansbild inte borde var bra eller borde vara på ett sätt jag inte själv såg eller upplevde?
Är det nu jag skall känna mig onormal som inte sitter och föraktar män dag ut och in?
Är det nu jag skall undra varför jag aldrig ifråga säte män som just män?
Missade jag något? Min mansbild? Min kvinnobild? Det borde bli min människobild?

Att läsa någon ganska så främmande människas uppfattning om mig som barn efter traumatiska händelser så blir jag skrämmande. Fruktansvärt skrämmande att få veta, att få höra att ”det” är hjälpen människor får som söker stöd och hjälp hos ”professionella hjälpare” är så inskränkt, så stelbent, så…känslokall på något vis.

Mansbilden
Jag ser det så här - Det är svårt att ha en dålig bild om sina vänner. Eller hur?
Men det är väldigt enkelt att ha en dålig bild om de som har vart elaka mot en.

Varför skulle min mansbild bli något särskilt när det är en människa, två människor, tre människor inte levt efter en lag även moral som är till för att skydda?
Inte kan väl jag dra alla så där extremt över en och samma kant för det. Så tråkigt det hade vart, om det vart så. För jag tycker mitt sätt är ganska bra.
Nästan lite som så att jag kan känna mig kränkt över deras ord (men mest deras handlingar eller icke handlingar).

Vården, särskilt kanske psykiatrin berör mig mycket. Berör mesta dels negativt.
Jag kan inte, eller mer kanske jag inte vill sluta att tänka på hur det hade sett ut om de som vill utbilda sig till allt från vårdare till psykiatriker hade haft något annat än betyg att ta sig in med. Hur det hade sett ut om det bara var skärpta medmänniskor som kunde konsten att lyssna och samtala? Om det fanns vishet och livserfarenhet?
Om det interjuver och antagningstester i empati och förståelse för människor utan att ha bankat in en massa fakta inför en hel del prov och likande.
Varför räcker det med betyg för att våda andra? Varför räcker det med betyg för att stödja andra? Varför räcker det med betyg för att ha liv vilandes i ens händer?

Mer och mer tror jag, tror jag det hade hjälpt att funnit en eller flera systrar och bröder i stället för psykiatrin. Nej nu vill jag inte underskatta deras inflytande, deras hjälpande, stärkande behandlingar.
Men jag saknar något. Jag önskar det fanns mer.

För själv undrar jag förståss vilken syn på psykiatrin (BUP) jag har?
Jag undrar även mer nu när jag vet, vet att det jag behövde var att skriva, att tala, att få bli stöttad, att få sätta ord (även om det ännu är svårt) på vad som hänt och att bara känna. Jag är inte avvisad, utstött eller har en konstig syn på män bra för det smärtsamma svärtan som hände då.

För själv undrar jag förståss vilken syn på polisen/rättväsendet (politiken) jag har?
Jag undrar förståss om inte alla (och varför inte i fall inte alla) delar den synen att något är förbannat fel när man dagligen kan läsa om våldtäkter, övergrepp och misshandel av sin flickvän, sina barns mor, sin förre detta sambo o.s.v.
Jag undrar, jag är förstummad, ja t.o.m. jag att det är fler än 70 kvinnor som är mördade på en fyra års period.
Jag tittade på Sverige, Sverige, fosterland: Kvinnomord för ett tag sedan. (Jag orkade inget skriva just då, det var för deprimerande och känsligt som ni kanske förstår).

Jag minns inte om det fanns något svar eller om det ens finns något svar varför det inte är verkar vara en viktig valfråga. Är det inte?
Låter det inte för sjukt - ”val fråga”? Vem vill inte välja att välja bort våld mot (alla) men kanske(?) särskilt mer mot kvinnor? Dödligt våld?
Varför är det så tyst om det som kanske är det mest viktiga livet/döden eller icke våld/våld? Varför?

Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt med ovanstående. Jag funderar. Jag undrar och har inga egna svar som jag låter lura mig själv med.

Samhället är svår begripligt. Människor tillsammans är nog näst intill omöjliga att begripa sig på då och då.

Men vad jag förstår är att en främmande människa på vägen kan hjälpa. En främmande människa kan göra skillnad i andras liv med att sprida små tankar av empati. Jag förstår att det kan komma både från kvinnor eller män och jag är djävligt glad för det.

Jag minns när jag började skriva. Minns hur Holyg-spot frågade mig något om män. (Jag vill inte leta upp exakt vart just nu och exakt hur frågan löd). Men i dag har jag svaret.
Till vårdpersonal inom psykiatri till trots så är det kanske märkligt att jag nu kan skriva att det ändå allt är killar/män som mest har fångat upp just mig när jag fallit.
Att det är alldeles lika med manliga och kvinnliga vänner och har så alltid vart. Att det är så många fler killar/män som fått stå ut med alla mina utbrott av ”manshat/självhat och ändå stått kvar än vad jag funnit hos tjejer/kvinnor.
Det finner jag lite märkligt.
Jag vågar inte vända mig till, en man om jag i dagsläget behöver hjälp inom vården vare sig fysiskt eller psykiskt. Men jag vågar vända mig till kvinnor inom vården som ändå har bidragit till att min läkeprocess blev så lång, utdragen och så smärtsam för alla år jag inte vågade tala, leva eller vara ”nykter”.
Det känns som texten börjar låta bitter. Så känns det inte riktigt inom mig. Eller kanske, men mest för att jag tror att det inte har förändrat sig så mycket tills i dag.
Det är bittert, för alla.



Ibland är det enklet att välja.
Ge barnen en röst!



Rädda Barnen

BRIS

Vi är Nu

Fluffiga rosa moln och sockersöta stunder
med Honom och mig
tillsammans

”En känslig - empatisk - själ finner sin väg utan att veta allt.” Det var Samuel som skrev de sanna orden om att finna vägen utan att veta allt. Det är en empatisk och lyhörd Han jag har mött. Och jag fann ”två i en” – trygghet och spänning. Mjukt och hårt. Sexigt och sött. Jag fann allt, jag fann rätt. Så väldigt rätt - nu. Jag vill stanna här. Jag vill vara här och jag vill det för alltid.

Fluffiga moln kan lätt plattas till.
Sockersöta stunder kan bli övermäktiga.
Han och jag kanske inte är för alltid.
Men vi är nu.


Sex.
Sex är svårt i tanken och kanske lite då och då. Det är något jag behöver finna eller göra eller tänka eller kanske inte alls?
Bellman skrev nog en så träffande mening - ”Jag tror inte att du är vilse. Jag tror att du utforskar ny terräng.”

Jag känner att jag inte riktigt följer med eller förstår.
För nog räcker, väcker hans händer så mycket. men det räcker ju fan att jag ser honom. Se!?! Va, är jag fortfarande jag?
Få känna honom nära men mest nästan bara titta för att känna alla upphetsning jag inte tillåtit mig att känna innan nyss.
Men sex, sex är lite svårt för då blir jag lite små rädd. Lite.
Lite som att jag inte helt vågar vara mig och det jag upplever då tillsammans med honom. Lite tror jag att han finns där tillsammans med mig.
Tillsammans

Vilse

Jag har snavat över ångesten som undrar om jag är beredd på vad som kommer vare sig det blir en långvarig relation eller en kort romans.
Dagligen så så snavar jag på ”tänk om” tankar och en massa ”varför”.
Jag har även råkat snava på hans osäkerhet liksom jag har snavat på min.
För visst kan jag känna och se, höra och nästan veta att jag och han befinner oss i en mycket likande situation där ingen av oss känner till vart vi är och vad som sker.

Men jag har snavat, här med öppna ögon, rakt in i något stort och kraftfullt som jag aldrig har gjort förr och ännu vet jag inte ens om det är det mest passionerade eller miserabla jag kommer att få uppleva av en impuls som blev ett beslut på mindre än få sekunder innan orden ”ja” var uttalade.

Samtidigt som det ser ljust ut så börjar jag känna ett tungsint mörker som kommer krypandes och vill famna mig. Det destruktiva står och väntar på att jag inte skall gå vidare nästa gång jag snavar och inte kan resa mig upp med en gång. Lite som att det mörka får finnas som ett hav av gammal trygghet, men så falsk. Eller är det bara så att detta mörker är varningsklockor jag inte riktigt kan förstå mig på? Vad säger mörkret, finns det något vettigt att hitta där i eller är det bara tomma hot?

Redangel frågade mig ”Och hypotetiskt..om han ej klarar av valda delar info & drar sig undan nu...orkar DU med det, det blir en annan smäll?! ”

Ibland har jag önskat att jag inte reste mig efter fall. För att stå upp innebär att jag kan falla igen. Men lik förbannat reser jag mig, igen och igen. Nästan, bara nästan så jag börjar tro att jag är mer destruktiv av att resa mig upp än att lägga mig ner och ge upp. Så något säger mig att jag räknar med en smäll eller flera, som att jag kommer att bli sårad av honom just för att jag är och lever och försöker. Hoppas och önskar att där finns kärlek i framtiden.

Men det finns en smäll som det ligger för mycket tyngd bakom. Det är den smällen jag inte vet om jag kan ta. Jag klarar inte av att förlora mig själv. Jag klarar inte av att gå emot mig själv. Jag klarar inte av att fälla mig själv till marken. Och det är ändå lite där jag är och vistas, där vid den knutpunkten där saker kan raseras med en sekund för att de balanserar så vid kanten. Jag finns vid kanten, kanten till stupet. För det är bra där jag kan riskera något som jag kan vinna det jag önskar.
Nu vet jag bara inte åt vilket håll tippar jag? Bara att inte veta får mig att vilja kasta mig utför för att se ”överlever jag?” Just för att skynda på det oundvikliga som det svarta väser om, men också för att skynda, skynda in i framtiden och se ”är det bra här, är han med mig?”


Det är på höjden vi älskar. De är vid stupet vi nyfiket leker med varann.
Där är där uppe vår mötesplats är, där syret är tunnare, branten väldigt brant. Just där är vårt utrymme där vi kan lära känna varandra välja att stanna kvar och hålla fast vid varann eller lämna.

Där uppe, yr av höjdskräck, hög av endorfiner men ändå alldeles matt av syrebrist där skall vi samverka och av rädsla för att falla så viker jag mig. Viker jag mig av vad jag tro är hans vilja. Vad jag tror är hans önskan. För att snabbt försöka korrigera vad som händer med att plötsligt utanförvarning resa mig upp, blundandes för att jag inte vågar se efter om han finns kvar.

Jag behöver att detta sker lugnare. Jag önskar att han vet hur jag kämpar med denna balans och hjälper mig med att fånga upp mig när jag viker mig, när jag försöker veta och vara vad jag bestämt han vill. Tänk om han vill???
Så hur saktar man ner när man inte vill, när man tror att man förlorar om man stannar upp? När det känns som att takt byte är det samma som att krocka och falla eller komma ifrån varan och inte hitta tillbaks?

Hur stannar man till för att man behöver säga viktiga saker när man bara vill ha kul och njuta just nu?
Hur stannar man upp för att så fort vi är isär så finns de oroliga tankarna där som behöver en bekräftelse för att vad vi har börjat skapa är i samförstånd med den andras medvetande?

Jag behöver stanna till nu. Jag behöver stanna till för att följa med mig själv, för att se vart jag tappade bort mig och hur jag fångar upp mig själv om han inte vill finnas med.
Jag undrar också om jag inte tappade bort mig med att jag tror det jag känner är oproportionerligt stort till vad det egentligen är? Kanske har jag bara inte koll på några proportioner eller hur långt upp eller ner vi faktiskt är på höjden.
Mest av allt vet jag inte om det är lika högt för honom?
Finns han och jag på samma ställe?
Hur vet man?