Jag skäms. Jag äcklas

Jag kan inte sova. De få minnesbilder jag har spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag äcklas, men får inte minnena att sluta spelas upp som en film i huvudet. Det är små fragment som återupprepas om och om igen, ibland dyker det upp en ny liten detalj som jag inte förstår men som äcklar. Jag undrar vad var det för person jag råkade ut för? Jag vet inte vem som uppfyller kriterierna för psykopati, gör han det? Räknas han som frisk? Vad var det för människa? Det är så sjukt, som en film. Som en riktigt äcklig film, utan någon som helst poäng mer än att vara äcklig. Men det är en del av mitt liv. Det är konstigt. Obegripligt. Jag mår illa.
Då försökte jag mest slippa undan honom så lindrigt som möjligt. Då tänkte jag aldrig att det var en mardröm som inte skulle sluta bara jag kom ifrån honom. Komma undan och ifrån levande och så smärtfritt som möjligt. Det var en lång process att komma undan honom som började med en gång och håller på ännu. I en extremt utsatt situation, då jag var utan skyddsnät och då jag befann mig i en kris började hans hot, förföljelse, manipulationer, våldsamheter och övergrepp. Det som jag ser som mitt största misstag är att jag blev rädd för hans hot, tog hoten på allvar. Det var hoten som styrde mig. När han utnyttjade min kropp kunde jag lika väl vart en docka. Det behövdes inga hot, inga våldsamheter för då var jag inte där. Då var jag i framtiden, på väg därifrån. Ja flydde flera ånger, fler gånger än jag kan minnas. Allt är flera gånger än vad jag kan minnas.
Han är konstig. Jag vill definiera honom. Kan vem som helst vara så? Vem är det som är så?
Vem skall jag akta mig för?

Jag skrev lite till men det fick jag radera (jag hade behövt skriva mera). Det är bara för äckligt och jag kan inte bli av med bilderna. Jag skäms. Jag äcklas. Det känns som det är jag förlorar, helt.

Existensberättigande

”Hej! Det är lite deprimerande att läsa allt det här med våldtäkter och allt. Om än så finns det ju personer med goda avsikter som försöker trösta. Men jag tror bara inte att det här är rätt plats. Jag undrar.. kan nån be admin att ta ner den här bloggsidan? Den har ju dessutom varit inaktiv i över 3 år nu. Jag menar, vad är poängen?” Anonym

Poängen med att skriva är obeskrivlig. Att skriva är allt, eller kanske precis ingenting? Poängen är att få existera. Att ha samma existensberättigande i livet, så även bland övergivna bloggar. Att få existera med trauman, som inte får synas för att andras världsbild blir alldeles för rubbad.
Freud blev tystad, det går jag inte med på.

” Sanningen om sexuella övergrepp mot barn får inte heller i vår tid vara synlig, kan inte uthärdas eller tolereras. Det är förövarna som skyddas och får möjlighet att framträda som offer för hämndlystna och lögnaktiga kvinnor. De verkliga offren skräms nu, som förr, till tystnad.
Nu, som på Freuds tid, är det offrens motiv att berätta om vad de utsatts för som granskas. Det måste vara offrens egna inre konflikter som driver dem att berätta om något som >>inte finns<<, hela problemet finns egentligen inuti de utsatta kvinnorna! Och det är ju också där det hamnat. Först fungerar det kulturella osynliggörandet så att själva traumat internaliseras hos offret, sedan används denna internaliseringsprocess som bevis på att något yttre verkligen inte har ägt rum. Att vara offer för sexuella övergrepp innebär att av kulturen tvingas bära en dubbel skuldbörda, förövarens och samhällets. Nog talas här dubbelspråk!”
Citat från en bok, Relation och trauma, av Karin Persson som jag vill berätta mer om. (Som vad den har upplyst mig om). Rekommenderas förövrigt till obligatorisk läsning till alla, i synnerligen de som arbetar inom vård, omsorg.


Bild lånad, här.