Hur vardagens droppar blir ångest

AD-droppar blir D-droppar fick mig att undra ”vad behövs d-vitaminet för” och jag hamnade här i dessa orden;
” I ett försök att gradera
det psykiska lidande
som tortyr orsakar fick
skenavrättning 3,7 po-
äng på en skala från 0
till 4. Högst poäng fick
våldtäkt: 3,9”.

Hur det ligger till med d vitaminet försvann lite på vägen. Så är det ofta. Mycket försvinner lite på vägen för att det gör ont.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Det är smärtsamt att känna till det andra inte har en aning om.
Det är frustrerande med helt fel personer på fel platser, skadliga personer. Det är skadligt att trassla sönder andras liv. Sluta!
Det känns så jäkla självklart att dömda pedofiler och mördare inte får studera till läkare. Men de som inte är dömda, de får, de får fortsätta med allt.
Jag är inte dömd i domstol. Jag är dömd av skammen, skulden äcklet. Jag är hon som inte finns eller får finns. På något vis blir det så, så länge deras existens är fri blir min skammen som skall bort.

Hämndtankar.
Andra tankar.
Många tankar.
Ett helt äkta kaos.

Jag trodde det var över. Nära att var över i alla fall.
Men det läggs liksom på mer än vad jag hinner skala av.
Det kommer nya minnen, nya drömmar, ny information.
Nytt, nytt, nytt. Jag förstår mer, så att jag förstår mindre.
Finns det några ärliga sanna människor som inte vill skada andra? Hur många då, är det en procent eller mer eller mindre? Kanske ingen? Jag vågar inte lita ens på de som säger sig älska mig. Nej, jag vågar inte leva.

Graviditeten väckte mina gamla minnen. Att vara mamma väcker allt. Jag vill inte skiva om det här. Jag vill var anonym. Jag vill skriva för mig själv. Det är så privat. Skammen är så privat. Familjen så fin. Skammen får inte svärta ner och sarga sönder familjen. Skammen om vad som hände. Skammen får inte finnas. Jag får inte finnas. Jag måste skiva så jag finns. Jag måste få finnas på något sätt. Även om jag inte är privat, även om nätet är så blottande, så för alltid och den sista platsen att ha ett privatliv för sig själv.
Offer måste få finnas, bli synliga.
Fan!

Jag känner inte Ann Heberlein. Jag förstår henne inte, jag kan inte gissa henne. Jag förstår bara inte alls och det intresserar mig, hon fascinerar mig. Våldtäkten fanns med, lite i förbi farten. Lite i bakgrunden. Ångesten. Märktes. Ångesten fanns med, mycket. Boken - "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Så är det. Precis så. Det förstår jag. Exakt!
Hur skall jag göra? Hur överlever hon? Egentligen? Hur överlever alla som överlever? Hur? Överleva.

Tänker på

Varför är det så svårt att få en våldtäktsman dömd? Min ångest känns som bevis nog. Söndertrasslade tankar, jag som mår dåligt.

Hur livet överlevs

Jag kom verkligen långt förra gången efter att ha börjat blogga.
Jag lever med mannen jag skrev om sist. Jag har en familj.
Jag älskar.
Jag är älskad?!
Men, men så men...
Men jag börjar mer och mer inse att jag kanske bara tog ett första ministeg med att börja försöka skriva om övergrepp, det där ordet våldtagen (som jag inte kan relatera till mig, men som spelar en slags roll). Ni ser, jag har långt kvar och det känns som jag aldrig kommer framåt.
Jag vet att saker och ting har förändrat sig, livet går vidare, men jag tycker det känns lika illa i det mörka svarta som drar ned mig, kramar tron ur mig. Jag har fler stunder som känns bra, men jag har ännu mer stunder nu som känns som rena skräckfilmen. Ångesten är så otroligt oerhört stark och den överfaller mig flera gånger i veckan. För det mesta kan jag inte säga vad det är som utlöser den, den är så förbannat lättantändlig. Ibland vet jag precis vad som utlöser ångesten, det räcker med ett plötsligt ljud, en ändrad plan, en tanke, en doft, en låt, stress och så är jag "där", där då jag bara känner, upplever är inne i skräcken. Jag kan verkligen inte leva så, jag vet bara inte hur man lever så att jag slipper den?
Posttraumatisk stress? Vuxet barn som reagerar?
Jag vet inte riktigt. Jag vet inte vad det är och hur livet skall överlevas.