Jag har så många tankar, så många frågor till er andra.
Vad finns det för hjälp? Vad har jag för rättigheter, finns de? Finns det vård att få för mig? Jag får diagnoser, inte hjälp för det jag upplever som smärtsammast. Jag får inte ens rätt diagnos, men får jag bestämma det? Doktorn vet väl bäst, passar in i kriterier? Existerar inte pstd, inte för mig, jag jag har inte vart i krig, det har inte avfyrats raketer, jag har bara flytt ändå. Flytt i flera år. Finns inte jag? Finns inte orsakerna till mitt mående? Symtomen knuffas in i en diagnos som inte är jag. Det är inte rätt, det känns inte bra. Jag får en diagnos, till som bara berättar att jag är knäpp och att det som har hänt inte påverkar mig alls. Inte nu, inte då. Det känns inte så, inte alls. Vad finns det för vägar att gå? Finns det hopp? Vart då? Vart skall jag vända mig? Hon slutar. Vart skall jag ta vägen? Hur lever man ett liv? Hur lever man ett liv med bemötande, behandling, allt, efter något som inte är jag? Varför får jag inte det jag behöver? Varför får de göra mer skada? Vart vänder jag mig då? Vart får jag plats då?
Kan jag flytta och bo på samma ort? Måste jag hålla mig borta från "hemma" för att överleva? Jag har inte tänkt på det innan, eller så har jag alltid tänk på det. Jag kan aldrig flytta hem. Jag är ensam bland diagnoser som inte är jag.
Kan han inte bara dö, försvinna. Jag levde på hoppet, kanske fanns han inte mera? Det var inte sant. Han finns, han lever, det ser ut som ett vanligt liv. Det har inte jag. Det har han. Det stämmer inte. Jag stryps varje dag och glömmer att andas. Det här är svårare.
