Så många frågor till er andra överlevare - jag vissnar
Jag har så många tankar, så många frågor till er andra.
Vad finns det för hjälp? Vad har jag för rättigheter, finns de? Finns det vård att få för mig? Jag får diagnoser, inte hjälp för det jag upplever som smärtsammast. Jag får inte ens rätt diagnos, men får jag bestämma det? Doktorn vet väl bäst, passar in i kriterier? Existerar inte pstd, inte för mig, jag jag har inte vart i krig, det har inte avfyrats raketer, jag har bara flytt ändå. Flytt i flera år. Finns inte jag? Finns inte orsakerna till mitt mående? Symtomen knuffas in i en diagnos som inte är jag. Det är inte rätt, det känns inte bra. Jag får en diagnos, till som bara berättar att jag är knäpp och att det som har hänt inte påverkar mig alls. Inte nu, inte då. Det känns inte så, inte alls. Vad finns det för vägar att gå? Finns det hopp? Vart då? Vart skall jag vända mig? Hon slutar. Vart skall jag ta vägen? Hur lever man ett liv? Hur lever man ett liv med bemötande, behandling, allt, efter något som inte är jag? Varför får jag inte det jag behöver? Varför får de göra mer skada? Vart vänder jag mig då? Vart får jag plats då?
Kan jag flytta och bo på samma ort? Måste jag hålla mig borta från "hemma" för att överleva? Jag har inte tänkt på det innan, eller så har jag alltid tänk på det. Jag kan aldrig flytta hem. Jag är ensam bland diagnoser som inte är jag.
Kan han inte bara dö, försvinna. Jag levde på hoppet, kanske fanns han inte mera? Det var inte sant. Han finns, han lever, det ser ut som ett vanligt liv. Det har inte jag. Det har han. Det stämmer inte. Jag stryps varje dag och glömmer att andas. Det här är svårare.
Vad finns det för hjälp? Vad har jag för rättigheter, finns de? Finns det vård att få för mig? Jag får diagnoser, inte hjälp för det jag upplever som smärtsammast. Jag får inte ens rätt diagnos, men får jag bestämma det? Doktorn vet väl bäst, passar in i kriterier? Existerar inte pstd, inte för mig, jag jag har inte vart i krig, det har inte avfyrats raketer, jag har bara flytt ändå. Flytt i flera år. Finns inte jag? Finns inte orsakerna till mitt mående? Symtomen knuffas in i en diagnos som inte är jag. Det är inte rätt, det känns inte bra. Jag får en diagnos, till som bara berättar att jag är knäpp och att det som har hänt inte påverkar mig alls. Inte nu, inte då. Det känns inte så, inte alls. Vad finns det för vägar att gå? Finns det hopp? Vart då? Vart skall jag vända mig? Hon slutar. Vart skall jag ta vägen? Hur lever man ett liv? Hur lever man ett liv med bemötande, behandling, allt, efter något som inte är jag? Varför får jag inte det jag behöver? Varför får de göra mer skada? Vart vänder jag mig då? Vart får jag plats då?
Kan jag flytta och bo på samma ort? Måste jag hålla mig borta från "hemma" för att överleva? Jag har inte tänkt på det innan, eller så har jag alltid tänk på det. Jag kan aldrig flytta hem. Jag är ensam bland diagnoser som inte är jag.
Kan han inte bara dö, försvinna. Jag levde på hoppet, kanske fanns han inte mera? Det var inte sant. Han finns, han lever, det ser ut som ett vanligt liv. Det har inte jag. Det har han. Det stämmer inte. Jag stryps varje dag och glömmer att andas. Det här är svårare.
posted by N at 3/18/2009
5 Comments:
Tjing damen. Jag har vuxit upp i en missbrukar miljö, och för 8 år sen så krashade jag helt. Men whatever.
Det enda man har att erbjuda (eller vill) är adhd diagnosen och amfetamin, thats it. Jag har sökt för Ptsd hela hela tiden, men har inte orkat att bråka med dom tidigare förräns ca 1 år bakåt fram till idag.
AllmänPsykiatrin i sverige är ett skämt. Den enda gång som man får någon form av hjälp är när man ställer till ett helvete för dom.
Men titta på http://kbt.nu/ o leta fram genom Terapeut listan, till en som är van med PTStress o Trauma stress. Det är privata läkare o psykologer som gör sitt jobb helt annorlunda.
Och jo, jag kan nog betta ena min arm på att du har kronisk brotts offer post trauma stress. Under vissa förutsättningar så ska landstingetbetala för privat sjukvård. Prata med någon på BOJ om att få hjälp med det här.
Det är inte så att det inte finns hjälp, men i offentliga sjukvården så undanhåller man hjälpen i så lång utsträckning att folk dör som flugor.
Åjo, mi'sa kom från metrobloggen.se/mirhepo så att du inte behöver undra vad det var för jöns nu då hehe.
Hopps det här hjälper lite, och att det ordnar sig lite för dig.
Kramis, Mikael aka Mirhepo
Mirhepo - Har du funnit hjälp nu för pstd? Har du fått den diagnosen? Jag kom på efteråt att de frågade ju inte om något hänt, de bara passade in mig. Jag tror inte jag gillar det alls :-(
Vad är BOJ för något?
Tack för du skrev, det kanske är ett spår. Skall söka efter kbt tipset nu.
BOJ=Brotts offer jouren.
Dom vägrar sannolikt att diagnostisera mig rätt, men jag kommer att begära journal förstörning av allt dom har, och flytta mig till primär vård iom att trauma stress ger fysiologiska skador på hjärta, inre organ, nervsystem, hjärna (i grund alles lol).
Jag tror att dom systematiskt jobbar på så sätt att dom krånglar så pass tills man lessnar och börjar göra någe för att slippa landstings idioterna.
Privata jobbar på ett helt annat sätt, och är mer öppna för att lyssna på individen.
Hopps det går bra, o du kommer att må bättre. Det som är underligt är att dom inte har specialist psykiatri för kvinnor/brottsoffer iom att vi är det enda land i hela EU där kvinnovåldet ökar stadigt.
Mikael
Det finns många bra privata ställen som hellre ser till den enskilda människans behov än att sätta diagnoser på människor.Som jobbar med att se till individens bästa och utgår i från vad som hänt och sen jobbar med att komma vidare. Tar i tu med trauman först och sen ser till att de finns nya vägar och mål.....jag hoppas att du hittar något som passar dig och som fungerar för dig...kram
Intressant inlägg! det som är intressant i övrigt är oxå att man skriver mest när man mår dåligt! Varför finns det inga glädjande bloggar som handlar om livet som blommor, solstrålar och pilbågar...
Skicka en kommentar
<< Home