Existensberättigande

”Hej! Det är lite deprimerande att läsa allt det här med våldtäkter och allt. Om än så finns det ju personer med goda avsikter som försöker trösta. Men jag tror bara inte att det här är rätt plats. Jag undrar.. kan nån be admin att ta ner den här bloggsidan? Den har ju dessutom varit inaktiv i över 3 år nu. Jag menar, vad är poängen?” Anonym

Poängen med att skriva är obeskrivlig. Att skriva är allt, eller kanske precis ingenting? Poängen är att få existera. Att ha samma existensberättigande i livet, så även bland övergivna bloggar. Att få existera med trauman, som inte får synas för att andras världsbild blir alldeles för rubbad.
Freud blev tystad, det går jag inte med på.

” Sanningen om sexuella övergrepp mot barn får inte heller i vår tid vara synlig, kan inte uthärdas eller tolereras. Det är förövarna som skyddas och får möjlighet att framträda som offer för hämndlystna och lögnaktiga kvinnor. De verkliga offren skräms nu, som förr, till tystnad.
Nu, som på Freuds tid, är det offrens motiv att berätta om vad de utsatts för som granskas. Det måste vara offrens egna inre konflikter som driver dem att berätta om något som >>inte finns<<, hela problemet finns egentligen inuti de utsatta kvinnorna! Och det är ju också där det hamnat. Först fungerar det kulturella osynliggörandet så att själva traumat internaliseras hos offret, sedan används denna internaliseringsprocess som bevis på att något yttre verkligen inte har ägt rum. Att vara offer för sexuella övergrepp innebär att av kulturen tvingas bära en dubbel skuldbörda, förövarens och samhällets. Nog talas här dubbelspråk!”
Citat från en bok, Relation och trauma, av Karin Persson som jag vill berätta mer om. (Som vad den har upplyst mig om). Rekommenderas förövrigt till obligatorisk läsning till alla, i synnerligen de som arbetar inom vård, omsorg.


Bild lånad, här.