Det kan aldrig bli något mellan oss

"Jag köpte mig tid för att kunna marknadsföra mig själv och få henne att upptäcka vilket kap jag är. Först i efterhand har jag börjat tänka på det jag gjorde som en lögn. Å andra sidan lurade jag mig själv också, och jag vet inte vad som är värst."
Bellman skrev det här.

Jag fick massor av tankar som jag genast ville skriva ned och mycket är nedskrivet. Men texten hoppade och trasslade sig, orden kom inte rätt och det likande ett hav av svammel det jag försökt måla i ord.

Jag tänker på han som inte gav mig en chans. Han som lämnade mig innan det börjat. Han som inte ville ta chansen att få mängder av underbara stunder tillsammans med mig. Han som inte förstod vad jag hade att ge honom och att jag verkligen ville ge och att det fanns något värdefullt i mig för honom. Han missade världens bästa underbaraste tid tillsammans med världens mest underbaraste värdefullaste tjej, mig. Jag tycker så, jag tycker att han missade något. Och jag är besviken för det jag missade.
Förstod han inte hur underbart det hade blivit? Såg han inte att vi hörde ihop? Såg han inte? Han hade bestämt sig för att inte ha en relation redan innan vi pratade med varann. Något av det första han sa var ”det kan aldrig bli något mellan oss”. DET KAN ALDRIG BLI NÅGOT MELLAN OSS. Hur kunde han veta det? Vi hade ju precis träffats? Allt klickade, allt stämde, det kände jag ju, men han skulle inte ha en relation. Hur kan man bestämma sig så bara, att man inte skall ha en relation? Jag visste det inte när vi träffades men vi kunde väl ge det en chans, han behövde väl inte bara säga så där, ”det blir inget mellan oss”. Kärleken kommer väl när den kommer? Det är väl inget man kan bestämma sig för?
Jo då, han kunde bestämma sig för det. Jag skulle kunna ha trott att det var hans ursäkt för att lite fint säga att mitt yttre inte attraherade honom, men all fysisk intimitet mellan oss talar för att det inte var det yttre hos mig som var felet.
Då måste det vart mitt inre, min person han inte attraherades av? Men varför ville han träffas fast vi inte hade sex, varför så privata förtroenden om sitt inre, om jag var så fel för honom? Varför var det så viktigt att hans vänner gillade mig?
Så mycket varför?
Det stämmer inte. Jag kunde inte tro att han bara bestämt sig för att inte ha en relation. Det kan man väl bara inte bestämma, hallå, fattar han inte man bestämmer inte sånt själv, inte när jag finns. Då får han ju ändra sig, vilja ha en relation ändå då, det har väl hänt andra förr eller??
Nee det måste vara nått som gör honom rädd, att han tvekar. Om jag bara får lite tid med honom så blir det nog vi.
Jag kunde inte förstå hur man kan vara attraherad av någons yttre, tycka om det inre och ändå vara så säker, så fullstädigt säker på att det inte skulle bli något mellan oss. Jag tyckte att det redan var något mellan oss. Han måste vara blind som inte såg det? Han måste vara känslokall som inte kände det jag kände?
Jag behövde definitivt mer tid med killen för vad är inte mer triggande än att höra att man är hur bra som helst på alla sätt och viss, men att det inte kan bli något?? Det är ju som en signal till reptilhjärnan att börja spinna galna planer på högvarv, som att "om han bara visste vem jag var så skulle han aldrig vilja vara utan mig. Eller om jag bara kommer på ett sätt att få han att förstå så skulle det bli underbart. Om det fanns ett sätt att få mer tid med honom så skulle han se, veta, att det var mig han ville ha".


Och börjar de där tankarna så slutar det bara med att man beter sig illa, faller hårt och det gör ont.
Jag föll hårt.
Men jag såg till att falla själv.


Men jag förstår fortfarande inte, vad var det som inte stämde med mig för honom när han stämde så för mig? Jag förstår inte hur man kan vara så säker på att det inte kommer att leda till en relation om det inte är avsaknaden av attraktion till den andra människan? Jag kan inte förstå. Det måste ha handlat om tid, antingen hade han sett mig som jag ville bli sedd, eller så kanske tiden hade kunnat ge mig svar på varför han inte var rätt för mig.

Men en människa som han. En som vet att nej nu skall de minsann inte ha en relation och så blir de inte kära heller. Hur lyckas de? Vad har de för stänga på och av knappar i känslolivet?
Det är nästan så man kan tro att han hade något slags test, en sån där människa som bara vägrar just därför att; -för hon var en brunett/blondin, en tjej som följer med hem på första träffen, en tjej som är på krogen/inte myndig, en tjej som är nykterist/dricker, en tjej som polarna godkänner/hatar, en tjej som är äldre/yngre eller föräldrar hade gillat/ogillat henne.
Det känns som det är en sån där sak som fick han att säga ”det kan inte bli något mellan oss” när det redan är det.
Nej, fan va knepigt. Jag bara förstår det inte, varför börja om man är så säker. Något måste det ju vart, någon sak han upptäckte under tiden som fick han att säga ”nej ingen relation här inte”.

Krassa verkligheten säger mig att han kände inget för mig, det väcktes inget, jag var ingen. Inget.
Kunde blivit en bekant på sin höjd typ.
Men det gör inte att jag förstår. Och när jag inte förstår då vill jag veta, då vill jag köpa mig tid. Och när jag dessutom vill ha honom och han inte mig, då vill jag fan i mig marknadsföra mig själv.

Jag förstår ju att det var något, hade hans livskärlek vart jag hade han säkert mjuknat och sagt att han inget menade med ingen relation, att han kände fel. Då hade han nog bara känt nått och situationen sett annorlunda ut.
Men jag kan inte sluta undra. Vad var det egentligen? Vad handlade det där om?

Och varför älskar jag att plåga mig själv, lura mig själv? Varför gick jag inte så fort han yttrade orden ”det kan inte bli något”?
Varför stanna och riskera att bli förälskad i någon som säger att det är kört redan från början? Är han drömprinsen så inser han väl om han begår ett misstag och håller på att förlora mig? Varför stanna och kämpa när man inte ens gillar den ensidiga jakten?

Bellman avslutar med "En relation ska ge mer än den tar. Varje gång jag återvänder har jag dock lärt mig något nytt. Den här gången har jag bland annat börjat ana faran i att ljuga för sig själv.”

Jag har lärt mig hur jag vill att det skall se ut och jag har lärt mig att jag vill fångas lika mycket som jag fångar.

En relation som börjar med ett mer givande eller tagande är svårt att förändra i senare skede. Jag tror, jag hoppas och önskar att en relation som börjar på ett jämnt plan, med lika mycket ”ge och ta” är själva vinken, receptet om att ”här har du en bra relation på gång” som kan leda långt. Även om en av parterna som nyss börjat dejta/träffats befinner sig i en kaosartad livssituation, dödsfall eller separation. Eller är sjuk, deppig, eller bara befinner sig i en besvärligare situation än den andra så finns det ändå en starkare positiv känsla om vi känner kärlek (förhoppningar om en relation med någon) inför någon. Och bara i och med den kärleken, den starka kraft, så ger vi. Vi ger fast vi är döende, vi ger utan tankar och reflektioner på vår egen situation när vi är fyllda av värme och kärlek inför en annan människa. Vi är inga passiva motagare, vi slutar inte ge för att vi befinner oss i helvetet. Det är så jag tro om den vackra människan som älskar, den som känner lust och liv, hon och han ger.

Ger den andra människan inte med det samma är det osannolikt att hon ger senare i en relation. Jag har aldrig vart med om det, jag har inte hört någon som varit med om det. Men där vill vi nog gärna lura oss själva. Vi vill tro på lyckliga slut. Vi vill tro på saker som inte inträffar eller sker en på hundra. Jag tror vi är många människor som tror att kan vi ge något av oss själva så kommer vi att få tillbaka. Vi kommer få vår utdelning. Men samtidigt tror jag livet är ganska pissigt och står och hånar oss som ger utan någon som helst koll på vårt kärlekskonto. Har vi råd? Har vi överflöd att dela med oss av? Kan vi ge när vi inte får tillbaks? För hur länge? Vad händer när vårt kärlekskonto är på minus?