Panikångest

Igår kväll fick jag en panikångestattack som däckade mig. Den var galen. Den hade jag ingen kontroll över och den lever ännu och bara väntar på sitt tillfälle att tortera, väntar på att få grepp när jag tappar det. Stesolid och panikångest krigar om vem som är härskare i blodomloppet. Jag försöker mest sitta ihop och limmar sömmarna som spricker med att sova. Börjar varje dag med en fasa, en fasa för vad jag skall upptäcka. Vad för minnen som skall ha hittat mig, vad dagens återblickar kommer bestå av.


Det finns en minneslucka från en våldtäkt. Den minnesluckan gör mig skitskraj och antagligen helt djävla galen just nu. Jag har och har haft fler minnesluckor från den andra, men då fanns det ändå minnen och jag visste långt bak i huvudet vad som hänt. Den här minnesluckan är helt annorlunda, strakare, helt svart. Som att inget har hänt, fast jag vet. Jag vet för att han berättade det. Jag vet för andra berättade det. Men för mig är allt svart. Och jag vet att kroppen gör mycket för att skydda psyket. Jag vet att man minns först när man kan hantera det eller kanske aldrig. (När man kan hantera det…som att man någonsin kan?) Nu, nu kommer minnena till mig.
Det är dessa flashbacks som har fått mig att flippa totalt de senaste veckorna. För jag har börjat minnas små icke övergreppsrelaterade saker runt omkring. Jag minns att jag ringde till en människa jag inte kände efteråt. Men jag minns inte vad jag sa, om människan hörde, om människan visste det var jag, eller om människan vet allt det där jag inte minns nu. Jag kan inte förklara varför jag ringde en relativt okänd människa, försökte jag ringa fler, svarade ingen? Eller behövde jag prata/gråta men inte med någon jag kände och inte med den helt främling? Varför ringde jag han och vad vet han?
Vad vet du?
Vet du att det var jag som ringde?
Minns du vad jag sa
kan du hjälpa mig nu?
Har du endel av mina minnen
kan du återge dem för mig?
Skulle du kunna berätta om jag kan ringa dig?
Jag fann ditt nummer,
men hur skulle jag kunna berätta,
berätta vem jag är och vad jag vill?
Skulle jag klara det,
Höra dig säga vad du vet eller inte vet?
Skulle jag klara av att du bara minns en tjej som bara grät och grät
och att du inte hörde ett ord?
Vet du något? Får jag ringa dig?
Skulle du bara lägga på luren?
Tänk om jag minns eller inte handlar om Dig?


Sorry (ironi) för er som söker på ord som "kåt", "sexuell" och "porr" eller lockas hit av titeln "sexuell" eller "söker lust" och blir besvikna när ni inte finner annat än mitt sätt, min bearbetning, mitt hat, min besvikelse, mina ord, som för dig inte tycks ha så mycket att göra efter sökandet efter min lust. Och just nu har de väl inte det, så mycket att göra med att finna min lust.
Nu är det bearbetning på det mest konstiga sätt som jag inte riktigt trodde det skulle bli. Men det är väl någon process, något nått som jag inte förstår. Jag vet inte, jag vill ha en manual, jag vill veta vad det är som händer. Jag vill veta varför jag reagerar nu och på så mycket och på allt och t.o.m. på formuleringar i kvällsposten?!? Jag vill veta vad är nästa steg, vad kommer sen, kommer det tårar eller tomhet? Vad kommer sen? Är det över? Är det då, då jag kan njuta av livet och även sexuellt? Jag hänger inte riktigt med i alla mina känslosvängar och allt snurrande som gör mig så fasligt yr. Och då har jag ändå gått igenom så mycket annat, ett enkelt exempel på vad jag fått lära är Panikångest - hur det dimper ned från himlen och överfaller en när allt är lugnt och stilla till hur kroppen reagerar och till vad jag har att vänta mig till vad man kan göra. Om panikångest finns det manualer. Man kan liksom ana hur steg för steg kommer att bli. Nu vet jag precis ingenting, nu är jag i en äcklig sörja med gamla och nya känslor, gamla och nya tankar, gamla och nya svårigheter.
Kommer detta att döda mig eller stärka mig?


Ångest triggers
Vad jag menar med "Är det bara jag?"
Jag har svårt att förstå hur människor kan förvåna sig så. Varför är det liksom inte fler som genomskådar det hela och ser på livet och dess händelser med lite mindre skygglappar? Varför är ens existens så fasligt uppbyggd på fördomar? Varför utgör det ens tro på vad som är verklighet?
"Det trodde jag aldrig om honom, han hade ju precis blivit pappa".
el.
" Det här kommer som en chock, säger en nära anhörig. Det här kan inte stämma. Han är en helt vanlig kille och har aldrig gjort någon något illa."
el.
"Och så bor jag granne med honom. Det är helt sjukt, säger hon och drar den vita koftan tätare om sig."el." Den 33-årige mannen var kassör i byns idrottsförening, pappa till två flickor och beskrivs som en lugn och "helt vanlig" man av grannar och vänner."

SUCK

Fördomar.* "man tror på det man vill tro". Ex. - En nybliven småbarns pappa våldtar inte. Och det kanske han inte gör… Det är ju inte direkt så att "Hagamannen" är dömd av andra än folket. Kanske våldtar nyblivna pappor, men kanske får vi aldrig veta.
DNA är inte tillräckligbevisning och det kvinnorna har upplevt är inte sant eller vad då? Och hur var det nu, åtta år? Och det är nu det börjar kanske, bevissamlandet – finns allt kvar, inga slarvfel denna gång? Fler förhör, är ett åttaårigt minne trovärdigt eller går det inte att ifrågasättas?
Ursäkta mig, åtta år är en jäkligt stor skandal och jag tror många kommer att bli besvikna, jag luktar till mig en större skandal än åtta år. Det är orättvisa och det kommer bli mer orättvisa.
DNA bevis eller inte hur fan ska de ha det?

" – Han hade lämnat lite, lite blod på rutan, men det räckte, berättar Mattias Nilsson på Malmöpolisen." sydsvenskan

" Högsta domstolen slog 2003 fast att DNA-resultat ska framstå som rimliga i förhållande till andra bevis och indicier.Offrens berättelser och de överensstämmelser som finns i dem blir viktiga. Detaljer om gärningsmannen kan bli en stark kompletterande bevisning." svd

OCH " Vid våldtäkterna kan Hagamannen ha lämnat spermaspår. Detta är mycket kraftfull DNA-bevisning men spåren måste också kunna kopplas till de specifika brotten och de tidpunkter då de begicks." svd.

Va fan - vet de inte om han lämnat sperma spår, sökte de inte efter det då eller vad fan menar de?? Och om han lämnade det, hur fan skulle det inte kunna kopplas till brotten?


* "Fördom, i psykologisk mening omdöme, som man fäller om något, utan att man först undersökt saken eller bara fått ett enda eller några få intryck från saken.
Vanligen är det sådana omotiverade omdömen, innebärande en ogillande och orättvis uppfattning, som kallas fördomar. Fördomarna har sin grund i individens anlag, uppfostran, livserfarenhet och vanor; de sammanhänger med hans allmänna världsåskådning och intressen ("man tror på det man vill tro") samt röner hos de flesta starkt inflytande av tidsandan och den allmänna opinionen.
Fördomarna är hos en var av oss vida talrikare, än vi vanligen föreställer oss, och endast ett avsiktligt och energiskt bemödande att genom självkritik bekämpa dem hos oss själva kan göra oss relativt fördomsfria. En av de vanligaste fördomarna är föreställningen om ens egen fördomsfrihet. Särskilt när fördomarna är gemensamma för majoriteten inom ett folk eller en samhällsklass, verkar de i hög grad hindrande för samhällslivet och dess utveckling." wikipedia.org