Polisen, BUP och äckel

Polisen var okey. Polisen varken mer eller mindre än okey. De tog min anmälan. De var de som lyssnade för första gången när jag berättade "allt" som jag vart utsatt för. Jag skriver allt inom "" för att allt var inte intressant för polisen att veta. Så allt var inte att berätta precis allt. Allt var i stort sett att svar på frågor och allt var att mest göra det för sakens skull. Det hade gått för lång tid. Jag hade väntat för länge med en anmälan. Det gör ont. Det gör svinont.
Varför väntade jag så länge?
Varför?
Jag var rädd.
Jag var hotad.
Jag var för ung för att veta mina rättigheter.
Men jag väntade aldrig med att prata med BUP. Jag har läst journalerna nu i efterhand och jag förstår inte hur de kunde släppa all kontakt, allt ansvar för ett skrämt barn som berättar att hon är i behov av hjälp att överleva en våldsam man. Det står där, tydligt och klart i min journal att jag "patienten är förföljd av en våldsam hotfull man och att patienten får ringa oss om det är något" och att de inte tänker göra något eller ens boka en ny tid med mig. Den hjälpen fick jag av BUP.
Min slutsatts var att det var nog en helt vanlig normal situation jag befann mig i. Varför skulle jag vända mig till polisen då? Om en psykiatriker inte reagerade* (är det inte deras skyllighet att anmäla?) mer än skiva några ord i en journal, inte ens nämna att han behövde anmälas, att jag inte skulle behöva leva så, varför skulle då jag ett barn komma på den tanken att det är fel? Och hur skulle jag ha vågat? Jag var hotad och så rädd så rädd.
Jag skulle vilja söka upp den psykiatrikern, jag skulle bara vilja veta varför, varför lät hon mig gå ut från motagningen rakt in i våld och är av missär? Varför lät hon mig bara gå?`
Och polisen, när jag väl gick till polisen då var det för sent.
Jag kan inte förstå varför det inte ledde till något mer än en anmälan**. Jag kan inte förstå att de inte ens ville läsa eller ta emot brevet där äcklet skröt om två andra våldtäcker på mindre åringar som han kommit förbannat lindrigt undan. Jag kan inte förstå. Jag kan inte det. Även om det inte finns några som helst bevis på vad han gjort efter så lång tid så kunde de väl, de kunde väl i alla fall ha frågat "har du har du våldtagit och misshandlat en till tjej?". Vem vet, han kanske har upptäckt Gud och är frälst och hade erkänt sina synder på direkten? De fick hans namn, början av personnumret, det fanns hans brev, han var anmäld sedan innan av andra, det finns människor omkring mig som visste hur det var då ex. psykiatrikern eller i alla fall journalen som kunnat "vittna" för mig.
Av polisen fick jag ett brev att förundersökning inte påbörjas, eller något likande.
Men det är ok.
Men det är inte ok i fall det finns fler efter mig. Det är inte ok att tjejerna innan mig fick se han fri (fortsätta med vad han gjort mot dem). Det är inte ok.



* -Enligt 14 kap. 2 § femte stycket SekrL och 12 kap. 10 § SoL hindrar inte sekretessen att anmälan görs angående misstanke om brott enligt 3, 4 och 6 kap. BrB mot den som ej fyllt 18 år. Det är brott mot liv och hälsa, mot frihet och frid samt sexualbrotten.
-Enligt 14 kap. 2 § femte stycket SekrL och 12 kap. 10 § SoL hindrar vidare inte sekretessen att uppgift lämnas om misstanke om brott för vilket straffet är minst två år, t.ex. mord, dråp, våldtäkt, grovt rån, mordbrand och grovt narkotikabrott.
Socialstyrelsen


** -"Nedläggning av förundersökning Nedläggning av förundersökning beslutas av polis eller åklagare när det inte går att uppvisa tillräckligt bevismaterial om övergreppet eller vid tillfällen någon gärningsman inte kan pekas ut. Förundersökningen läggs ned även om kvinnan inte vill samarbeta, annars är det polisens skyldighet att utreda ett brott."



Och han jag bor med. Han som jag fortfarande ser varje dag. Han som säger att han älskar mig. Förr då han stöttade mig och var ärlig med sina avsikter, (trodde jag). Förr då han följde med mig till polisstationen när jag anmälde en porridiot som utnyttjat, våldtagit, slagit mig. Förr, jag visst, förr vill jag verkligen ha. Djävla idiot!
Han exet, som vart med då jag har börjat bearbetat vad som hänt mig. Han som loggade in på porrsajter och runkade till unga tjejer.
Samma dag.
Samma dag som jag berättade.
Samma dag som han följde med till polisen.
Samma dag som jag kände förtroende för honom och kunde prata.
Samma dag…samma dag för helvete.
Vilket kräk.

Jag mår illa. Det kunde vart jag som låg där exponerad för alla "frivilligt", det kunde vart jag om det hade funnits digitalkamera för x antal år sedan.
Fan vilket falskt äckligt stöd jag har haft. Min värld rasar en liten bit för varje dag. Det är svårt att hålla ihop alla trasiga bitar och bli påmind varje dag.

Och en djävla skitsak till.
Hans kommentar:
"De jag har tittat på räknas inte som barnpornografi och det är nog bara ett ytterst fåtal som gör det för de är tvingade".
Med barnporr menas medverkan i pornografisk produktion innan man fyllt 18 år.
Nej, han kan inte tänka sig att det finns tjejer under 18 år utan kläder på nätet och att han har runkat till bilder av dem. Han har helt missat att många yngre tjejer/barn har stora krafter som pushar på att de är sexiga, villiga objekt för den kåta mannen så de känner en uns av bekräftelse som ingen annan ger dem. Det finns inte alls ett stort antal män som lägger ut bilder på sitt ex. på sin tjejkompis, det finns inte alls män som hotar sina tjejer. Det finns inte alls, eller hur? Säg, hur fan kan man missat detta?
Världen är så fin så och särskilt på porrsajterna.