Shut your mouth

Livet och det sätt vi lever nu är aldrig beståndigt men ibland ändras saker fortare och snabbare än vi väntat. När någon i ens närhet dör förändras en bit av världen man lever i. Ibland mer, ibland mindre. Ibland blir det så konstigt som här och nu.
För min del så rycktes jag upp med roten och fick stå ansikte mot ansikte med mitt förflutna och det och lite till är det jag skall hantera, överleva, i dag, i morgon och dagen därpå.
För att vara rakt på sak så handlar det om att jag har fått sortera endel undanstuvade kartonger från vindar och förråd. Där fann jag mina gamla kollegieblock, brev och anteckningar som jag inte visste att jag hade. Det stod mitt namn på det och jag började med en sortering som slutade i en skräckläsning.

Det skrämde mig som fan för det handlade om min första kärlek som jag alltid sett som så särskilt hemsk, bara som en relativt vanlig omedvetandes elak kille. Jag skrev om det för bara några månader sedan, här. Det stämmer inte längre. Mitt minne var förblindat. Mitt minne var inte det sanna.
Det var extra skrämmande läsning för det handlade om mig och det var mina ord blandat med hans. Det var extra skrämmande att jag verkligen inte visste då vad jag vet nu. Det var skrämmande att läsa hur jag älskade, dyrkade, avgudade, idoliserade i samma mening som jag berättade något hemskt han gjort mot mig. Hur jag valde att ställa upp på sex jag led av för det var det som gjorde mindre ont i mitt barnahjärta.
Det var skrämmande att läsa hans manipulerande brev som verkade så sanna och ärliga.

Va fan, det var skit det jag återupplevde.

Jag hade velat hitta den där flickan som skrev de där orden och kramat henne och berättat att det inte var kärlek. Berättat att det var viktigt att hon inte rusade iväg, sprang med andan i halsen, med livet krossat i handen och med lungorna hängandes utanför bröstkorgen som var uppbruten och oskyddad. Jag vill så gärna berätta att krossade hjärtan behöver kärlek och magiska askar tillfälligt bestående av familj och vänner tills det finner sin plats som en hel pulserande muskel under bröstkorgen som behöver sin tid för att läka och sluta smärta.
Men flickan bara sprang, rusade fram i mörker på snåriga vägar och trodde det var olyckligheter som ledde henne till svartaste svart. Rusandes över vassa klippor, med uppskrapade blödande fötter som lämnade spår, allt för att springa ett maraton med ett sönderslitet pulserande hjärta i handen. Krampen i den slitna musklen var adrenalinet som fick henne att rusa, rusa från mörker till mörker och vänja sig vid smärta och dunkla motiv.
Jag hade önskat jag kunde sitta ned med henne och tala, tala om att så länge hon sprang utan att veta vart, så länge hon sprang och lämnade öppna sår i sin själ, så skulle alltid de hon inte ville möta i mörkret känna hennes vittring. Jag hade velat ge henne något att förvara hjärtat i, en tro och tillit till vänskapen. Något eller någon att stoppa dropparna av rött blod som signalerade till alla världens avskum att här finns ett skadat och lätt byte. Jag önskar hon hade vetat att 210km i mörkret finns det bara dårar vakna väntandes på att fånga delar av en pulserande muskel från en liten flicka.

Jag skrev ”"Kärleken" dumpade mig när all oskuldsfullhet var borta.”
Kärleken var aldrig ömsesidig och dumpad kan den bara bli som är tillsammans med någon. Jag var med mig själv, mitt utslitna hjärta och famlade i mörker och ville hellre tro att det var av kärlek än en hjärntvätt av en beräknande idiot. Jag ville tro det var kärlek.
Nej, jag minns, jag försvarade det som kärlek. Allt ont han gjorde var av kärlek. Allt elakt var av kärlek. Allt jag visste var att kärlek gör ont, så fruktansvärt ont. Det var ständigt en kamp att välja det minst sämsta alternativet och det var kärlek för mig. Det var det bästa jag vart med om och det har jag levt efter.
Mitt liv blev inte så bra. Det mesta har gjort ont.

All oskuldsfullhet var borta. Så sant som jag aldrig trodde något kunde vara, för när jag skrev det så trodde jag bara att jag upplevt kärlek som tagit slut. Visheten kom inte innan i går och här sitter jag och skriver mitt i natten med hatiska tankar. Vet att det är alldeles för länge sen det hände för att anmäla. Alldeles för sent för att kanske tänka på. Ändå undrar jag, hur känns det att servera en iskall hälsning, som får han att springa rakt in i den mörkaste skog med ett dött hjärta i handen?

Jag vill hämnas. Jag vill hämnas för det värsta som hände mig. Dig. Att jag träffade dig och du krossade all självbevarelsedrift som fanns, du lärde mig att mitt ”Nej” inte var värt att lyssna på. Du tog allt som skyddade mig från äckliga kryp som dig.

Det tog över tio år att bli arg. Arg på dig.

”I had enough and you're going down - shut your mouth
what comes around you know goes around” / Pain

/ Bild på Peter Tägtgren

Ps\ Har du serverat en välkyld iskall hämnd någon gång?