Konsekvensen Rädsla
Den här bloggen hade inte funnits om jag inte hade vart väldigt påverkad av vad som hände för flera år sedan. Hur jag är påverkad eller vem och vad för handling som påverkade vad är förbannat svårt om inte omöjligt att säga. Men ändå är det saker jag likt förbannat undrar över. Jag undrar hur jag hade vart i dag om min historia sett annorlunda ut? Hade jag vart lika relationsstörd med allt från "ge och tagande" både mentalt och fysiskt? Hade jag vart lika farligt impulsgalen och destruktiv?
(Jag är inte så intresserad av kommentarer som sluta undra/vara offer, jag har förmodligen ett större intresse i att undra över saker som det inte finns svar på).
Endel saker, endel i mitt sätt och beteende har jag svårt att se att det skulle finnas hos mig om det som hänt inte hänt. Som jag lever med nu, så som jag är, endel av det som "har blivit mig" är nog ganska så säkert en direkt orsak av #%#¤%&#*.
Jag behöver ett namn, men #%#¤%&#* är inte värt ett namn.
Jag grejar fortfarande inte orden våldtäkt, övergrepp och förföljelse ihop med mig. Det är obehagligt. Nu skrev jag det ändå. Men namn på #%#¤%&#* och hemska ord och jag hör inte ihop. Det är äckligt. Bara så förbannat jobbigt att ens skriva.
Hallå, skriva några ord är jobbigt.
Den nivån är jag på.
Den nivån är ganska dysfunktionell.
Ganska så instabil.
Jag är sjukligt rädd. Jag ser det som en konsekvens av vad som hänt, av förföljelse och #%#¤%&#*. Jag är orimligt rädd orimligt många år efter att skiten har hänt. Min kropp är alltid före mig så det är en rädsla så svår att rå på.
Det kan vara en hund som plötsligt skäller till, det kan vara en telefon som ringer på ett överraskande vis, det kan vara ett tåg som möter ett annat så ett tryck uppstår, det kan vara sirener som sätts på helt plötsligt eller bara någon som vill skoja och hoppar fram och skriker ”bu” bakom en dörr eller då jag är i mina egna tankar och helt plötsligt står någon och väntar på hissen bakom mig eller så kan det vara att någon öppnar en dörr samtidigt som mig.
Plötsliga saker som gör att jag blir helt paralyserad och skakar och skriker till. Skriker och skakar så människor undrar om jag sett ett spöke och ber mig om ursäkt för de skrämt mig, först då ”vaknar” jag och förstår att det inte är någon riktig fara men nog var det något som spökade för mig; - Flaskbacks som jag inte ens hinner tänka innan jag reagerar.
Min rädsla finns inte bara utomhus, som jag undviker till varje pris. Det är ganska märkligt egentligen att jag är rädd för att vistas ute för jag blir minst lika rädd hemma om inte räddare. Jag kastar mig ned i fosterställning på golvet för att gömma mig om någon oväntat ringer på porttelefonen eller att brandvarnaren varnar om att batterit är på väg att ta slut eller syrener sätts på plötsligt utanför eller om någon ringer då jag är väldigt inne i dagdrömmeri. När det var som värst så låg jag kvar så på golvet, kvar och skyddad mot ingen, vågade inte röra mig för att jag var så djävla rädd. Jag reagerar på samma sätt i dag men jag gömmer mig inte lika länge.
Mitt hem är fullt av åtgärder. Mitt hem är planerat efter överfall. Jag har telefonen med mig från rum till rum när jag är själv. Jag har dörrar stängda, rullgardiner neddragna, gardiner fördragna. Jag rör mig tyst om jag måste men är helst stilla. Jag gör säkert andra saker som jag inte ens reflekterar över. Saker jag bara gör av ren vana för att skydda mig.
Jag är rädd för att bli rädd. Jag är rädd att min rädsla gör bort mig. Men var gång jag blir rädd slutar jag att tänka medvetet, autopiloten tar över. Det är bara överlevnad. Det är PTSD. Och det är rädslan för att vara rädd.
Jag har sluta leva och låst in mig i min borg som jag byggt när det inte fungerade att springa i ifrån monster och spöken. Att vara rädd är nog det jobbigaste jag vet. Rädslan har mig i sitt nät, min borg och jag kommer inte loss. Jag tror att rädslan gör att jag inte kan dejta någon på att bra tag hur kelsjuk jag än är, hur mycket jag än vill annat än det här. Just nu är jag bara för rädd. Kanske mest av allt rädd att skrämma bort allt och alla med att vara rädd? Därför lagar jag murarna på min borg. Därför skriver jag här för att rasera hela djävla skiten.
Det är bland annat det här jag tänkte på när jag skrev; - Men måste man vara ”hel” för att träffa någon, kan man inte bli det undertiden om det är ”rätt”? Kan man, kan man dejta en livrädd människa?
Bild
(Jag är inte så intresserad av kommentarer som sluta undra/vara offer, jag har förmodligen ett större intresse i att undra över saker som det inte finns svar på).
Endel saker, endel i mitt sätt och beteende har jag svårt att se att det skulle finnas hos mig om det som hänt inte hänt. Som jag lever med nu, så som jag är, endel av det som "har blivit mig" är nog ganska så säkert en direkt orsak av #%#¤%&#*.
Jag behöver ett namn, men #%#¤%&#* är inte värt ett namn.
Jag grejar fortfarande inte orden våldtäkt, övergrepp och förföljelse ihop med mig. Det är obehagligt. Nu skrev jag det ändå. Men namn på #%#¤%&#* och hemska ord och jag hör inte ihop. Det är äckligt. Bara så förbannat jobbigt att ens skriva.
Hallå, skriva några ord är jobbigt.
Den nivån är jag på.
Den nivån är ganska dysfunktionell.
Ganska så instabil.
Jag är sjukligt rädd. Jag ser det som en konsekvens av vad som hänt, av förföljelse och #%#¤%&#*. Jag är orimligt rädd orimligt många år efter att skiten har hänt. Min kropp är alltid före mig så det är en rädsla så svår att rå på.
Det kan vara en hund som plötsligt skäller till, det kan vara en telefon som ringer på ett överraskande vis, det kan vara ett tåg som möter ett annat så ett tryck uppstår, det kan vara sirener som sätts på helt plötsligt eller bara någon som vill skoja och hoppar fram och skriker ”bu” bakom en dörr eller då jag är i mina egna tankar och helt plötsligt står någon och väntar på hissen bakom mig eller så kan det vara att någon öppnar en dörr samtidigt som mig.
Plötsliga saker som gör att jag blir helt paralyserad och skakar och skriker till. Skriker och skakar så människor undrar om jag sett ett spöke och ber mig om ursäkt för de skrämt mig, först då ”vaknar” jag och förstår att det inte är någon riktig fara men nog var det något som spökade för mig; - Flaskbacks som jag inte ens hinner tänka innan jag reagerar.
Min rädsla finns inte bara utomhus, som jag undviker till varje pris. Det är ganska märkligt egentligen att jag är rädd för att vistas ute för jag blir minst lika rädd hemma om inte räddare. Jag kastar mig ned i fosterställning på golvet för att gömma mig om någon oväntat ringer på porttelefonen eller att brandvarnaren varnar om att batterit är på väg att ta slut eller syrener sätts på plötsligt utanför eller om någon ringer då jag är väldigt inne i dagdrömmeri. När det var som värst så låg jag kvar så på golvet, kvar och skyddad mot ingen, vågade inte röra mig för att jag var så djävla rädd. Jag reagerar på samma sätt i dag men jag gömmer mig inte lika länge.Mitt hem är fullt av åtgärder. Mitt hem är planerat efter överfall. Jag har telefonen med mig från rum till rum när jag är själv. Jag har dörrar stängda, rullgardiner neddragna, gardiner fördragna. Jag rör mig tyst om jag måste men är helst stilla. Jag gör säkert andra saker som jag inte ens reflekterar över. Saker jag bara gör av ren vana för att skydda mig.
Jag är rädd för att bli rädd. Jag är rädd att min rädsla gör bort mig. Men var gång jag blir rädd slutar jag att tänka medvetet, autopiloten tar över. Det är bara överlevnad. Det är PTSD. Och det är rädslan för att vara rädd.
Jag har sluta leva och låst in mig i min borg som jag byggt när det inte fungerade att springa i ifrån monster och spöken. Att vara rädd är nog det jobbigaste jag vet. Rädslan har mig i sitt nät, min borg och jag kommer inte loss. Jag tror att rädslan gör att jag inte kan dejta någon på att bra tag hur kelsjuk jag än är, hur mycket jag än vill annat än det här. Just nu är jag bara för rädd. Kanske mest av allt rädd att skrämma bort allt och alla med att vara rädd? Därför lagar jag murarna på min borg. Därför skriver jag här för att rasera hela djävla skiten.
Det är bland annat det här jag tänkte på när jag skrev; - Men måste man vara ”hel” för att träffa någon, kan man inte bli det undertiden om det är ”rätt”? Kan man, kan man dejta en livrädd människa?
Bild
posted by N at 5/31/2006
7 Comments:
Som Bellman skriver och jag har skrivet det innan: så klart du kan dejta nu. Nät dejting kan vara ett utmärkt sätt antar jag att börja öva på. Eftersom du kan hålla kontakten via mejl tills du törs mer. Kom bara ihåg at ta et steg i taget.
Rädslan och kontrollen, min rädsla finns knappt längre. Inte ens det som sker nu, att den som utsatte mig för sexuella övergrepp ligger på sin dödsbädd och vill kanske bli förlåten, påverkar mig så att jag tappar greppet om vardagen. Det har gått långa perioder då rädslan styrt mig. Jag tror att man kan se sig som ett växthus. När man odlar kan man inte bara koncentrera sig på att ta bort ogräs, man måste så nya frön, kultivera dem, gödsla, beskära, se till att det är lagom med ljus. Ger man det man vill ska växa rätt betingelser växer det över ogräset. Ogräset kanske sticker fram lite här och var men är inte det dominerande. Med det menar jag att man får odla det goda man har, så att det goda, ljusa och lätta blir ens person till större del, än det som är sorg och smärta.
Kram
Stora Syster
Hej... nu är jag här och kommenterar också.
Jag greps väldigt av det du skrev, det måste vara jobbigt att leva med denna rädsla, jag hoppas att du får hjälp att hantera den. Jag tror precis som föregående kommentarer att det är bra att börja att ta återta kontrollen över rädslan i små steg.
Jag har liknande tankar som dig när det gäller dejting även om det i mitt fall handlar om huruvida man kan dejta en tjej som avskyr sig själv, eller snarare om jag kan älska någon innan jag älskar mig själv? Svårt, men jag antar att det bara är att prova sig fram och inte försitta några chanser bara för att man tror att det inte ska fungera. Men samtidigt verkligen försöka se hur relationen påverkar en själv så att man inte hamnar i något som gör en illa (ska jag säga egentligen, efter det vi diskuterat tidigare), lättare sagt än gjort men man måste nog våga iaf.
-Nora: Det sämsta du kan göra mot dig själv är att tror att just DU är så himla annorlunda eller konstig!
Visst, bara du kan känna dina känslor och din rädsla, och bara du kan sätta ord på dem. (Vilket du gör med den äran!)
Men det gör dig INTE unik: vi har alla våra olika rädslor och hanterar dem olika var för sig. Klart du själv måste ta dina egna steg för att lära dig gå, och du har kanske ramlat på ett annat sätt än de omkring dig, men det säger ju inget om att även andra inte haft problem att lära oss att gå (eller varit rädda för att ramla).
Det du har varit med om är dina speciella upplevelser som måhända ingen annan kommer att tillfullo förstå. Men du är inte ensam om att vara rädd, känna oro eller tvekan: det är en mänsklig försvarsmekanism djupt förankrad i din själ. Det du skulle göra, är att bli än mer orolig om du kände dig apatisk och INTE oroade dig för saker och ting!
Du kan dejta en modig och stark person, som kanske lärt sig hantera sin rädsla bättre än vad du har för tillfället, lika väl som den personen kan dejta en rädd person. Man dejtar inte ett tillstånd: man dejtar en PERSON.
Samuel
Bellman, det var lite större tankar, andra länder andra föräldrar. Jag tänker nog mer på de där små sakerna, slumpen, valen, fel plats fel tidpunkt och likande, som blev stora konsekvenser. Ibland kanske jag leker med större tankar men för det mesta är det de små ”om jag inte vart på den platsen då” eller ”om jag vågat be om hjälp”.
Tack det är snällt med tips. Jag försöker och försöker men just nu är det bara så, så ”jag orkar inte mera”.
Sen så måste den rädda människan våga möta en annan för att dejta…*le lite sorgset*
Bless, jag lever nog bara med negativa föreställningar, som att det inte finns någon som vill vänta och skriva mail i en mindre evighet tills jag blir modig. Fick en dipp och kände hopplösheten klösa i mig.
Att härda ut, ha tålamod undertiden då ogräs bara frodas, se hur det växer fortare än vad man hinner skapa nytt och rensa bort gammalt, det är svårt. Känns som ett arbete utan slut. Ibland tror jag inte jag klarar det själv, jag tror att det behövs något utan för mig. jag tror jag behöver bekämpningsmedel eller ännu hellre någon som bara finns där och hjälper mig att så.
Kram från lillasysterdyster.
Fröken, det jobbigaste är konstigt nog inte rädslan, när det händer är jag bar rädd. Det är när jag inte är rädd, när jag fasar för rädslan som det kan bli som kämpigast. Jag får hjälp men inte riktigt den sort jag vill. Mest tror de att allt blir bra med lite fontex : ( och sluta tänka.
Jag tror nog att det här med att skriva och börja tala mer öppet med närmasta omgivningen har hjälpt mest, i alla fall i hjärtat. Jag tror mig veta att jag aldrig mer kommer hamna i de farliga relationerna, de har jag fått en bra radar för, men sårad det kommer jag nog bli många gånger till, så är det nog bara. Och ja, suck, allt är lättare sagt än gjort : /
Samuel, dina första rader de känner jag till. Det handlar ju mest om att man sällan får veta andras svagheter, konstigheter eller rädslor och på så viss känner sig ensam och där med lite extra rädd. Det är bara bra att bli påmind att man inte är ensam, i nu att vara rädd, även om det tar olika uttryck hos alla.
Jag kommer skriva mer om de där bitarna jag tycker jag är alldels jobbig med, mest för jag behöver skriva dem, se dem framför mig inte känna dem så starkt i mig. Sen finns det en liten tanke att de kanske får en annan människa att känna sig mindre ensam i rädslor och lite av varje (som kommer att komma, hinner inte skriva så mycket som jag vill).
Dina sista ord, de behöver jag memorera för de är svåra att ta sig till för mig. Jag har inte den erfarenheten (nu tänker jag förvisso inte mest på dejta utan längre relationer) att den andra inte bara ser fel och brister i en. Och dejta där har jag nog målat upp en bild av att det inte finns utrymme för minsta lilla avvikelser från en präktiga Ebba von Sydow eller festande Linda Rosing (än hur mycket fel och brister de pekas ut att ha)…
Skicka en kommentar
<< Home