Some of them want to abuse you

Who am I to disagree?

Minnet blir bara mer komplext och förvirrande för mig, att minnas i oordning utan att själv ha valt 'Cued recall' och därefter sedan hantera minnena känns övermäktigt.
Det är svårt. Det är framför allt rörigt. Det känns väl mycket mer med ett traumatiskt minne som ettsar sig fast på näthinnan än att slag mot huvudet under ordnade former. Att känna den inre smärtan och inte bli nockad, att känna den inre smärtan och inte falla tror jag kräver manipulation av tankar. Jag tror minnet måste plockas fram från långtidsminnet om och om igen, för var gång det lagras på nytt förändras det lite. För min del har jag bestämt mig för plocka fram minnen så ofta att de ser dagsljuset och bleknar. Bleknar och blottas som ett minne av Då och utan all värde det är tillskrivet Nu.

Jag hittade minnen, jag hittade en blogg jag hittade till Vilset Barn och där fanns igenkännandet. En av vägarna till långtidsminnet i natt. En annan väg till minnen fanns hos Samuel , tankar om innan Då.

Jag kan skriva om Då tiden men jag kan inte skriva om första tiden, inte så mycket. Jag har inte ord och de andra orden kan jag inte få ur mig än.

VilsetBarn skrev att hon var bra på en sak, sex. Att där finns komplimangerna. Jag håller med, jag tycker; - ja så där det, jag känner igen.
Jag är bra på att spela bra på sex, jag är inte ett dugg bra på närhet, ömhet, kramar, gos, kel, sensuellt, kärleksfullt sex. Jag vet inte ens hur det är. Och om det har funnits i närheten av mig så har det skrämt mig, mycket. Jag kan inte blanda sex och kärlek. Jag kan inte blanda sex med kyssar. Jag kan inte blanda sex med kåthet. Jag kan inte blanda sex med lust. Så fort en kyss över går i sex försvinner kyssen, försvinner jag. Så fort kåthet, lust, kärlek blir sex försvinner det första. Det är därför mina bästa sexuella minnen är med kläderna på i offentliga miljöer, ungefär. Där har det alltid funnits en hård omöjlig mur mellan lust och nakenhet. Det spelar ingen roll hur han vart, han kommer inte närmare än antingen eller. Det är två delar, två än helt oförenliga delar.

Vägen till minnena om barndomen är lång, svår otydlig. Mest förträngd. Skam, skuld familjehemligheter. Skam skuld skam skuld äckel. Förhoppningar, besvikelse, önskan, besvikelse, tro, besvikelse. Skam skuld skam skuld äckel.
Försökte och har försökt bevara alla hemligheter, har lyckats. Har misslyckats.
Var det alkohol? Nej, det var porr. Porrmissbruk, alkoholmissbruk? Vad fan passar med barn? Vad kallar man någon som beter sig allt annat som förälder, som inte är pappa, fader, en Y-kromosom? Någon som finns i alla högsta grad. Någon att frukta. En tyrann, ett Y?

Barndom och minnen, det sitter kvar, det är kvar det är nog det mest styrande. De mest splittrade. För jag är nog ett ”snällt barn” – försvarar, bevarar, försöker döda med att gräva ned, täcka över, gömma. Y-kromosomen gjorde sitt bästa. Det var inte meningen att Y skulle skada. Y förstod inte bättre. Jag måste försvara Y. Jag måste förstå, jag måste förstå att Y hade det svårt, jag måste förstå att Y älskade mig och behandlade mig illa. Jag måste förstå att det går hand i hand fast det kändes så fel.
Jag måste tro på Y. Y bestämmer. Jag måste hoppas, hoppas att nu är det bra. Ny håller Y vad Y har lovat. Nu fick jag en present. Nu fick jag ett löfte. Nu fick jag ett förlåt. Y höll inte löftet. Y säger att jag är störd. Y säger att det är mitt fel. Jag får skylla mig själv. Jag får skylla mig själv sen alltid för alltid. Y är snäll. Y försöker. Y är bara rädd om mig. Y älskar mig bara. Y är arg. Mest arg. Y glad, Y är glad när lönen kommer, då får man saker och löften. Y är aldrig ledsen, men ibland gör jag Y ledsen men mest arg.

Y undrade varför jag inte var tillsammans med han som våldtog och förföljde mig. Y tyckte han verkade äldre trevlig och bra. Bättre än han som förtryckte mig på samma sätt som Y själv gjorde, han som inte var inställsam utan utåtagerande som Y själv. Det var bättre med som behandlade mig som skit i smyg och smickrade alla i min omgivning, alla utom en. En mot alla och jag i mitten.
Jag gick sönder. Jag blev trasig. Jag försöker samla ihop alla delar av mig. Jag försöker få mig att vara en hel person.

Jag har ingen kontakt med Y. En gång i rättegång. Sedan en gång efter en överdos men fortfarande hög. Y påverkar.

Jag kunde inte röra andra människor. Jag kunde inte kramas eller visa ömhet till andra än djur när jag var barn. När jag var tretton kunde jag krama en människa frivilligt, för att jag ville, för att jag kände för första gången. Han var en skolkatalogskille i nian, utpräglad hårdrockare med nallebjörnshjärta.
Är det konstigt om jag vill finna honom och viska ett tack? Han vet inte varför, han vet inte nått, han vet inte vad han gjorde, mer än log och kramades. Tack.