Konsekvensen Ilska

Om min ilska. Och min styrka i min ilska. Det här är jobbiga saker att skriva av den anledningen att det är så mycket skuld omkring det. Skuld att jag har skrämt och där med även skadat andra och skuld för att jag har fel kön för att bli så arg. Jag finns existerar inte, inte när det handlar om bli arg. Jag vet att skuldkänslan finns där även hos män (oftast?). Det är en sak som jag finner skiljer oss åt - populariteten/statusen/ryktet som kan uppnås. Vad jag förstått så är det inte aggressiva (kriminella) kvinnor som får idolbrev och dyrkan av tusentals trånande beundrare? Eller som någon sa till mig ”hade du vart en kille istället hade du vart den där typiska ”farliga killen” som tjejerna faller så för, nu blir de flesta bara rädda för dig istället”.

Riktigt hur förbannad och utåtagerande en människa kan bli, det har jag nästan inte ens sett på film men jag har upplevt själv, med mig själv. Fysiskt är jag ganska svag, nej väldigt svag. Be inte mig om flytthjälp liksom. Men ibland, ibland är jag förvånansvärt stark, destruktivt farligt strak. Även om det på sätt och vis kan vara en imponerande erfarenhet att ha fått känna den här urkraften av ilska och hur stark den är så blir den en skamlig sak för mig. Jobbig skamlig sak. Svårt för det är så okontrollerat och får jobbiga konsekvenser. Ibland livsfarliga konsekvenser. Jag har haft så mycket adrenalin i kroppen av ren ilska att jag inte märkte att jag var skadad och hur det sprutade blod ur mig. Jag har vart så arg att det har behövts flera poliser för att hålla fast mig för att stoppa mig. Jag har vart så arg att jag har förstört så mycket. Det är så svårt att tygla nått så starkt och ursinnigt monster inom en som har både smärtstillande och kraftfulla hormoner på sin sida. Min ålder har hjälpt mig endel, men annars vet jag inte hur jag stoppar ilskan i fel situationer. Jag vet inte hur man bestämmer över sig själv.

Det är skamligt för att det är något som finns som inte får finnas. Skamligt för att det knappats är okey att vara arg och ilsken av sig överhuvudtaget inte ens när det är hur berättigat som helst. Eller visa starka känslor överhuvudtaget, särskilt väldigt offentligt, är mer förbjudet än att gå mot röd gubbe. Behärskning och kontroll av känslor verkar vara någon genetisk grej, jag begriper i alla fall inte hur andra gör för att vara så kontrollerande, så inte arga. Höjer någon rösten och bråkar tittar alla dit, fast inte om det är för alvarligt för då ser ingen något för då kan de ju själva bli inblandade. Eller politiska debatter det är ju bara två eller fler monologer som pågår. Höja rösten och bli förbannad finns inte. Eller ytterst väldigt extremt sällan. Djävla skit. Okey, det blev en parantes.

Förmodligen upplever jag det som extra skamlig och fult med raseriutbrott för att jag inte har kunnat använda denna ilska, denna kraft för att skydda mig utan denna ilskan har kommit fram efter mycket lång tid av provokation, av alla möjliga sorter, men inte i stunden utan då den hade behövts och kunnat vara konstruktiv, utan ilskan kommer sen. Som nu, i går, i dag, och morgon kanske?
Jag har inte slagit sönder och samman de som gjorde så mot mig. Urkraften av ilska visar sig inte i mig för att skydda mig från de situationer och folk som jag hade behövt skydda mig i, (kanske någon gång, men inte av de personer jag tänker på). Ilskan raserar min goda omgivning istället. Ilskan saboterar och river sönder mig. Mest mig.
Otroligt mycket mig.

För rädslan och ilskan är ju helt ologiska. Ologiska på det sättet att de inte är konstruktiva för mig. Det hade ju vart smartare att bli arg på någon som står och skrämmer mig bakom en dörr än rädd. Och det hade kanske vart bättre att var rädd när man känner sig liten och ledsen i världen, än att bli rasande förbannad och tro att i stort sett vem som helst vill en illa som man måste försvara sig mot, eller hur jag nu upplever det när jag blir arg. Rädslan identifierade och förstod jag snabbare, jag minns vad för flaskbacks jag får, jag minns undertiden jag är rädd och jag minns efteråt vad som skrämde mig och vad jag hann tänka (om jag hinner tänka) då jag var rädd. När det handlar om min ilska så slås jag ut, det blir flashback direkt in i en blackout. Ilskan varar oftare längre tid och att ”det svartnar för ögonen” är en perfekt beskrivning på hur det upplevs. Mina värsta utbrott har jag inte minnen av, utan bara endel fragment hur det startade och endel fragment från när jag börjar komma tillbaks. Vänner och annat folk har fått fylla i vad som har hänt undertiden och så har jag fått gissa mig till en helhetsbild över vad som hänt.

Jag tror det är ganska enkelt att gissa att jag förmodligen samlat på mig ilska under en längre tid och nu när det exploderar så exploderar det. Det är säkert också så att det finns några anledningar till som gör att det är enklare för mig att bli arg, svårare för mig att inte bli arg. Omgivningen är av stor betydelse där, mer än vad man kan tro och på flera vis. Så på tal om omgivning vad är det för killar/män har jag fallit för (de jag frivilligt umgåtts med). De har vart de som liknar mig. Den typiskt ”farliga” problemfyllda typen. Lika barn leker säkert bäst, men leker båda med elden kan det brinna rätt kraftigt. Mer passion, mer eld, mer kaos, mer eldsvåda, mer brännskador.

Komplext, motsägelsefullt eller bara vad som brukar följa med det bagaget jag har? I alla fall något jag måste trasha sönder så att det inte blir mer lidande för mig.

Och för att göra det lite svårare så är även ilskan min drivkraft, min styrka och så mycket mig. Endel säger att en viss dos av stress bara är nyttigt och får människor att prestera bättre. Sådan är ilskan för mig, men det är få som tror mig utan att ha sett mig in action.


Pic. 1 Tommy Lee

Pic. 2 Nancy & Sid