Konsekvensen Jämnställdhet

Tack jämnställdhet

Jag blev hänvisad till kvinnokliniken (akuten) då den gynekolog jag går till hade tid först om två månader. Det var lite akutare än att vänta två månader. Men det var inte så akut att jag inte kunde härda ut något dygn till då jag redan försökt vänta ut och härdat ut en längre stund. Men jag ringer till KK för att se hur det går till där, drop in eller tidsbokning eller hur man nu skulle göra. Samt så ber jag om att få veta om det är en kvinnlig eller manlig gynekolog som arbetar där nästa dag då jag skulle dit.
Då fick jag veta att de är ett jämnställt sjukhus och kan inte lämna ut sådana uppgifter till mig. Jag börjar gråta och blev alldeles förtvivlad i telefonen. Då får jag höra att jag kan ju gå dit ändå på den tiden och se vem det är när jag blir kallad och sen gå hem igen om det inte passar. Så förstod jag telefonisten rätt så skulle jag ta mig dit varje dag tills det kanske fanns en kvinnlig gynekolog och då fick jag fick inte ens veta om de hade en anställd.
För deras policy är faktiskt jämnställdhet. På samma avdelning där man kan få hjälp med sexologiska problem orsakat av bland annat trauma/våldtäkt.
Tack för den.


Det är en annan konsekvens.
Jag grejar inte att träffa manliga läkare/psykologer eller likande där man måste blotta något privat av sitt inre eller yttre. Det spelar mig ingen roll hur om hur bra, proffsig den manliga läkaren, gynekologen är för det tar emot i hela mig och känns som ett övergrepp, (jag går emot min egen vilja). Det tar emot något fruktansvärt och jag vågar inte lita, inte det minsta på att de inte skall vara förnedrande eller att jag skall känna mig förnedrad eller rent av återuppleva saker jag inte klarar av att hantera i en situation där man är så sårbar, dels sjuk och dels ha med en auktoritär person att göra. Och jag väljer att hellre känna mig förnedrad (även om det inte är förnedrande så känns det förnedrande) av en kvinna än man. Varken gyn. eller läkarbesök är trevliga möten överlag utan något jag vill slippa.
Visst vet mitt förnuft att de jobbar med, vad man nu söker för, nästan dagligen och knappast upplever något de inte vart med om förr. Dessutom har jag bara hört bra om manliga gynekologer, att de är varsammare och många kvinnor rekommenderar en manlig gyn. Det handlar helt enkelt om att jag inte vågar träffa en man i just de nakna, sårbara situationerna.

Jag vet av erfarenhet att ibland finns det ingen chans att välja. Ibland finns det ingen kvinnlig läkare i närheten och jag har lämnat akuten p.g.a. det. Fast då var de ordentligt mer förstående och försökte hjälpa mig så mycket de kunde utan att undersöka mig, innan jag blev hemskickad. Jag har även varit medvetslös (på akuten) och inte alls kunnat styra över något än mindre vem som såg mig naken och vem som gjorde vad med mig. Det gnager i mig då och då. Det är ingen farlig eller paralyserande tanke längre men ångestfylld.
Men de erfarenheter jag har i bagaget (allt från akuten till våld) säger mig att jag vill välja behandlare så länge det är möjligt (då jag kan föra min talan eller det finns en kvinnlig gynekolog exempelvis) annars finns det en risk att jag väljer att låta min kropp lida istället.

Det handlar om att jag blir så ställd att jag får en lapp med utseende och kort information om olika läkare när man skall VÄLJA husläkare på vårdcentralen men inte får välja kvinnlig gynekolog, eller ens veta om det finns någon. Det handlar även om tid för min del, det finns ingen chans att bygga upp ett förtroende för en människa på några minuters undersökning och jag är inte emot jämnställdhet men ge mig då tid att skapa ett förtroende.