05 juni 2006

Konsekvensen Hälsan

Jag behöver fördjupa mig i ohälsa och vården. Jag vill tala om konsekvenser av våldtäkterna för det är något jag aldrig gjort och inte heller något jag har läst eller hört andra berätta om. Och nu ljög jag för er, för jag har hört mina vänners ord.
Det är mer än för jävligt men jag känner och har träffat alldeles för många som har blivit våldtagna eller sexuelltutnyttjade (ibland ”bara” övertalade till saker de inte vill). Jag är tvungen att tänka efter länge och leta i minnet om jag känner någon tjej/kvinna som inte har vart med om övergrepp av det slaget. Jag vet inte om det är unikt för mitt umgänge, att jag och de av någon anledning funnit varann här i världen eller om det är så det ser ut i allas umgängeskrets?
Om vi talade om det som hänt med oss efter vad som hänt?
Det gjorde vi aldrig.

Jag och en vän har börjat med små doser att tala om det för varandra. Jämföra känslor, råd, tankar, vård och likande med varann. Eftersom jag vet att hon inte vet allt om mig, inte ens i närheten om många bitar, så kan jag bara gissa vad jag inte vet om henne. Och alla andra. Särskilt med tanke på att det knappast finns någon information någonstans om vad för skador som uppstår. Vad för skador som man ser, känner, minns när man inte längre förtränger våldtäkten? Vad för skador som man inte kopplar ihop med våldtäkt utan tar för givet att de skadorna skulle vart eller uppstått ändå. Eller de skador man inte vet, de mer diffusa som är psykiska. Ni kanske finner det märkligt att man inte vet om i fall man är skadad, men bara det tror jag är en skada hos mig - förträngning. För mig handlade det om att vara rädd, försöka fly men inte visa något för någon och stänga av så många känslor som möjligt. Stänga av allt, förtränga hela den tiden. Som sagt jag minns inte allt än, det är nyligen jag börjat minnas mer och mycket på en gång. Jag har sett att jag har haft ”ärr” innan men det är nu först nu jag kan se vart dessa ”ärr” kommer ifrån. Men inte helt säkert, mycket får jag aldrig veta.
(Blev jag knivskuren av någon annan på S.gatan innan jag gick till T.gatan och blev sparad medvetslös?) Endel skador är permanenta medan andra är övergående. Endel skador lär vi oss leva med och andra har vi inte accepterat ännu. Endel sår läks och lämnar bara ett ärr. Endel ärr bleknar bort med tiden. Endel ärr upptäcker man med tiden.

Gyn.- jag ser att du har ärr.
Jag – har jag?

Jag har läst och hört om lyckliga slut, när kvinnan kom över våldtäkten och ”fick sitt liv tillbaka”. Men jag har inte hört eller läst om de som ”har sitt liv tillbaka eller inte” och vad för konsekvenser de accepterat för att leva sunt och friskt.


Graviditet, abort, samlagsmärtor, tarmsmärtor, kronisk värk, herpes, HIV,
klamydia, kondylom, självmordsbeteenden, ätstörningar, missbruk, psykiska störning, låg självrespekt, stress, depression, ångest, ökad sårbarhet i nära relationer, bristande tillit, aggressionsutbrott, koncentrationssvårigheter, antisocialt beteende, skuld och skam känslor, sexuell traumatisering, sexuell förvirring, sexuell dysfunktion, vävnadsskador i vaginan urinblåsan och ändtarmen, kan inte längre kontrollera sina kroppsfunktioner, vaginal fistelbildning, missfall.

Jag har aldrig läst eller hört talas om någon som har för högt skadligt kolesterol för att de blivit våldtagna. Inte heller att någons immunförsvar har blivit förstört för en lång tid eller kroniskt. Det samma har jag inte hört att någon drabbats av urinläckage av att ha blivit våldtagna. Inte heller avföringsinkontinens. Jag har inte läst om någon som lever med för högt blodtryck för att hon blev våldtagen, för att det blir kvar för höga nivåer av adrenalin och noradrenalin i kroppen.
Har du?



Endel av det ovan är jag ofrivilligt bekant med sedan, vad fan skall jag kalla den tiden? Då?? Bland det första jag fick veta när jag sökte hjälp på var att ”det är inget som är fel med dig utan så kan man mår i din ålder”. Det var ju snällt att det inte var något fel på mig, men jag upplevde ett fel som förklarades bort med min ålder. Jag har beställt min journal från den tiden och deras anteckningar talar om helt andra saker. I något år var jag bara vanlig tonåring, sedan var allt psykiska problem. Nu, du kan inte räkna alla åren på fingrarna som gått, är det övervägande fysiska problem jag har. Kanske tog jag en överdos (psykiska problem men varför då?) för fem år sedan och har skadade njurar? Kanske har jag anal inkontinens sedan någon av våldtäkterna? Kanske har jag en könssjukdom? Kanske är jag anmäld och dömd för misshandel? Kanske äter jag blodtrycksänkande mediciner? Kanske kommer jag dö för att jag tar livet av mig en dag av depression? Kanske har jag bara små ärr jag inte själv sett?

Det är som Bless skrev, ”Någonstans slår mig tanken att du när låter din kropp lida och inte bli undersökt, trots uppenbar fara i akuta lägen för att den som kan hjälp dig är en man, så låter du den som våldförde sig på dig skadeverkningar bli större än (och nu har jag inte några bra ord, men jag försöker ändå) hans destruktionsförmåga "förtjänar". Jag försöker skriva något som ligger nära, men ändå inte riktigt är: hjälp inte honom att slita dig i stycken ytterligare.”

Hur mycket det inte direkt har med en specifik ofrivillig penetration att göra så har jag några sjukdomar/tillstånd som inte bleknar med tiden. Har jag otur blir det värre och det är ganska svårt, nu gråter jag faktiskt.



Pic 1
pic 2

11 Comments:

Blogger mfp said...

jag läser. jag saknar ord. jag läser igen. jag saknar fortfarande ord. du säger saker som känns igen och också så mycket som är helt nytt, som jag inte hade en aning om. det känns som att jag vill säga tack för att du hjälper mig att se något som är vardag för så många men hur kan jag tacka dig för vad du går igenom?

05 juni, 2006 11:39  
Blogger bless said...

Syster, jag känner igen det du berättar och vi delar öde med fler än någon riktigt orkar ta in vid första tanken. De flesta kvinnor jag har talat med har i någon form utsatts för övergrepp som tar sexuella uttryck (det viktiga är att se att det är övergrepp, kränkningar, försök att förstöra . som jag ser det är det sekundärt att det är en aktivitet som kan kopplas till könsorgan. Om alla slutade betrakta det som någon form av sexuell aktivetet och såg övergrepet i stället. Ofta får jag en känsla att penetrationen i sig får för mycket fokus och att det ses som mindre allvarleigt om inte penetrationen är fullbordad och utförd.. Det är också kränkande och skadligt att bli hotad med eller utan vapen, att bli slagen, skuren, förolämpad, inlåst, bunden, avlsliten sina kläder, nerbrottad, fasthållen o s v ) från ord till grova våldäkter och misshandel. Många är också de män som har varit utsatta. Jag har mött så många människor som utsatts i varierande åldrar. Alldeles för många. Min tanke är och har varit att då jag har berättat om mina erfarenheter banar jag vägen för någon annan att erkänna sina erfarenheter och på så vis komma vidare.

Jag tror inte att det finns lyckliga slut. Däremot tror jag och har erfarenhet av att det går att leva lycklig ändå. Det är ett hårt arbete att bli lycklig när någon har slagit den i kras. Som jag ser det är det naturligt att olyckan manifesterar sig i olika psykiska och fysiska åkommor. Det kan ses "självet" som ringer i varningsklockor, som varnar för att allt kan rämna, att det brister. Det är svårt att se öppningar och vägar ut när man är smärta på alla nivåer och klockorna ringer i öronen, men det går och öppningar finns. Det är svårt att bygga lycka när man knappt är annat än smärta. Men det går. I början är lyckan bräcklig och vägen svår att förstå, men det går.
De första stegen är också de tyngsta.

Dina sjukdommar/tillstånd kanske inte bleknar med tiden, men du kan öva din förmåga att leva ett gott liv med dem i bagaget.

Det är en fruktansvärd orättvisa att du har fråntagits den lätta vägen att leva. Nu återstår det att bli skicklig nog att hantera de mindre självklara vägarna. De vägarna kan vara lika lyckliga, spännande och givande som vilken väg som helst, Syster och för att du inte ska gå i helt väglöst landskap försöker jag peka ut riktningar.

Jag känner din smärta, syster och det ger mig sorg. Men jag känner också din kreativitet, kraft och kärleksförmåga och det gör att jag jublar, för det kanske kan hjälp någon mer att jag har banat mig fram, du kommer efter och när tillräckligt många gått är det en stig, som blir en väg.

Naturligtvis är det bästa om ingen har anledninga att gå den vägen, men så är det ännu inte. Så först en väg.

Kram

Stora Syster

05 juni, 2006 12:34  
Anonymous Anonym said...

Det är bra att du gråter - då blir du inte så kall och hård.
Man måste lära sig hantera, glömma går inte. Man får hitta en nivå där man kan fungera - för en viss sorts sår kan inte läka. Tror jag. Kanske någon annan kan skriva något mer upplyftande.

05 juni, 2006 13:41  
Anonymous Anonym said...

Det är så hemskt, jag önskar jag kunde säga nåt som fick dig att må bättre, men jag saknar helt enkelt ord.

Det är också hemskt att det faktiskt är så att det faktiskt är så mkt vanligare än vad man tror, vill se, med sexuella övergrepp. Det behöver inte vara våldtäkt, utan kan vara att man har sex fast man egentligen inte vill någon som tar på en på ett obehagligt sätt.

För mig var det min fasters dåvarande pojkvän. Det gick inte så långt som våldtäkt men jag klarar fortfarande inte av att en man andas tungt i mitt öra. Det är inget jag tänker på utan förtränger djupt djupt. Det sorgliga är att det inte tar slut där, som tjej har man varit med om alltför många övergrepp, men det är helt enkelt inget man pratar om. Man lever bara med det, sorgligt men sant. Jag beundrar att du skriver om det du varit med om.´

Kram!

06 juni, 2006 01:03  
Anonymous Anonym said...

Sorgligt så sorgligt men jag kan bara hålla med om att det är vanligare än vad man vill tro att människor (framför allt tjejer) blivit utsatta för övergrepp och precis som supergirl säger så lever man bara med det, eller försöker så gott det går. Jag tycker det verkar som om du kämpar på bra Nora även om somliga dagar känns svårare att genomleva än andra.

För att hålla dig underrättad om killen så inser jag mer och mer av hans handlingar att det enbart är på hans villkor som vi ses och det får mig att förstå att han inte tycker om mig vilket gör mig fruktansvärt illa och jag känner mig ännu mer värdelös än vad jag gjort tidigare, känner mig som om jag aldrig kommer att bli älskad.

06 juni, 2006 18:03  
Blogger Det Mörka Hotet said...

Att vara ärlig tar emot och kostar på men är i de flesta fall också väldigt givande. Samtidigt som man släpper en del av det psykologiska trycket så kan man få respons på det som besvärat en.

Ifall fler orkade tala med varandra om saker som hindrar dem från att finna sig själva, så skulle många personer också inse att andra faktiskt delar liknande erfarenheter - på gott och ont.

Måhända måste varje person bära sin egen börda - men vägen kan vi kanske dela med andra.

Samuel

06 juni, 2006 22:28  
Anonymous Anonym said...

Hej!
Ajdå. Kafkastämning lät inte som något bra.
Frågan är om du läst så du sett likheterna. Tisdagar bakåt kanske?
Jag har bara skummat din sida, jag har sån huvvevärk så det får bli en annan dag.
Kanske ses vi igen?

Allt gott!

08 juni, 2006 22:36  
Blogger N said...

Magnus det är lugnt med tack eller inte grejen eller vad som, jag har inte heller några ord eller är bara rent allmänt upp och ned i tankarna.
Men ändå så kommer jag inte ifrån tankarna på saker jag inte minns just nu och saker jag själv aldrig hört. Det finns så mycket när skygglapparna ryker.

Syster! Du har redan skrivit allt. Men som vanligt vill jag ändå svara just för att säga att jag håller med dig om att det behövs en väg.
Ibland tror jag själva vägen i sig kan köra över skiten, vem skulle stå ut med att korsa en väg byggd på år av sanningar. De skulle nog vara färre än i dag.
Det är viktigt det du säger, det om penetration.

Vonsan, det är den nivån jag letar efter, svår nivå förresten. Nästan osynlig. Men alla ord här inne hjälper, visar lite mer att det finns en nivå, en plats...där det fungerar.

Supergirl, ibland känns just tystnaden nästan som det hemskaste. Att om vi inget säger så finns det inte och så kommer bara skulden för att vi känner så mycket ändå och där kommer självhatet och så vidare. `
Önskar du kan leva med det du måste och kunna släppa det bagage som går.

Fröken, det var en iakttagelse du skrev som stämmer ganska så perfekt. Det går bra de flesta dagarna men ibland så dippar jag. Kanske mer här inne, då här/bloggen är just för att få ut allt.
Och killen, nej, inte hans villkor. Men det vet du och känner du redan. får jag önska att du kan bryta det så du kan gå ur situationen med självkänsla? Med ett mantra för var steg du tar att du är värd bättre!

Samuel, jag undrar och tror lite granna att vi försöker bära för mycket bördor själva. Jag tror det går att dela dem, kanske förhindra dem, i alla fall göra dem en aningens mindre värdeladdade. Ush ja jag är rädd att ärlighet kostar, livrädd. Men bara att vara rädd för det kostar också, kostar kanske mer, saker man inte vet?

MK en alvedon eller kopp kaffe varsågod ;-)


Kram på er / N

09 juni, 2006 16:40  
Blogger bless said...

Syster, om vägen och sanningar och rädsla så är det min uppfattning i arbetet med att hålla tillbaka sin rädsla genom att värja sig för sanningen gör också att man håller så hårt i sig själv, att det blir ett järngrepp av rädsla. Som inte bara håller sanningen borta utan också försvårar tillträdet till det goda, som glädje, pärlande porlande skratt, livslust och kraft. Jag tror att jag har skrivit det en gång innan i någon kommentar: Det är viktigt att minnas utan att för den skull återuppleva traumat igen. Rädsla, skräck, förnedring till hör den tiden det skedde. De känslorna kan man hantera genom att placera dem där de hör hemma, i det förflutna. Genom att bara minnas dem och inte hela tiden känna dem blir det plats till annat i livet, till återuppbyggnad.

Och det är en sanning att bygga vägen på, att trots att någon har förgripit sig och saboterat ens liv kan man återupprätta sig och leva väl. Man kan vinna det goda livet åter. Som jag ser det är det att ta makten över det egna livet tillbaka från den som tog sig makten att slå sönder ens tillvaro.

09 juni, 2006 18:12  
Anonymous Anonym said...

Jag har aldrig blivit sexuellt utnyttjad. Däremot har jag mått dåligt och varit rädd för det mesta. Tror att ohälsa är ordentligt inblandat i allt som har med kränkningar att göra. Människor som mår dåligt kränker och människor som mår dåligt hamnar i sällskap med andra som mår dåligt.

Så behöver det naturligtvis inte vara.

Tror att det är viktigt att man försöker bryta den onda cirkeln, oavsett vad som är orsaken, så att man inte fortsätter vara ett offer. Men ja... det är lätt att säga.

Hoppas det går bra i alla fall!

Kram Sokrates

10 juni, 2006 13:05  
Blogger N said...

Bless jag är på väg, det är mycket text blandat med nu och då, eller som det var med nu. Åhh suck, hinner inte skriva allt jag vill nu. Försöker återkomma, skall bara försöka minnas med.
Kramar

Sokrates hej på dig! Önskar det som skrämmt dig inte fanns. Det är svårt med alla svårigheter.

Offer..
Man kanske börja med att säga det, sen så kommer väl allt i sin takt, små små steg som inte syns innan man vänder sig om och ser helheten.
Kramar

12 juni, 2006 13:46  

Skicka en kommentar

<< Home