Boo Bitch
Jag är rädd att jag blir för personlig. Det kanske låter dumt för det här ni tagit del av känns som det mest personliga jag kan berätta, men så länge ni inte kan knyta det till en personlighet med ålder, intressen, utseende, namn, dagliga aktiviteter o.s.v. så känns det ändå inte farligt personligt.
Men när blir det farligt personligt eller kan det bli det överhuvudtaget? Om det skulle hända att ni sitter här med både bild och namn å mig, är det egentligen destruktivt/farligt för mig eller skulle det egentligen vara en form av lättnad? En form av det här är jag; ”take me or leave me”. För det är en inställning jag önskar jag vågade ha, en inställning jag i alla fall behöver våga ha bland blivande och nuvarande relationer.
Förresten när kan man ana sig till vem som är vem i anonyma blogg världen? Hur lätt/svårt är det att känna till någons stil och rytm att skriva på? Jag vet själv att jag har haft den känslan och då är det väl bara att utgå ifrån sig själv och anta att fler har likande upplevelser av att känna igen någon anonym.
Jag är rädd att bli för personlig för att skrämma bort människor som jag skulle ha gillat och som skulle ha tyckt om mig om det inte vore för att de tolkar in saker hos mig som inte finns (irl). Just den biten borde vara svår för mig att veta eftersom man vanligtvis inte kommer i kontakt med människor man skrämt bort. Men jag har vid ett flertal tillfällen fått ”en första andra chans” av människor, fast jag inte vetat om att jag inte ens fått någon chans. Här tänker jag inte på det jag skrev om ”köpa tid”. Utan jag tänker på situationer där vänner efter längre eller kortare tid avslöjat hur deras första intryck av mig har varit. Hur de sett eller känt något som gjorde att de valde att inte umgås med mig. Men sedan så har dessa personer funnits i samma klass, i samma umgänge så de har tillslut ”känt på mig” och då har de tagit kontakt.
Hon - Jag såg ju att du var på samma konsert som mig så då kändes det okey att börja snacka med dig.
Jag – Va, var vi på samma konsert? Jaha, är det därför vi umgås i dag? Hmffss
Jag hade inte reflekterat över detta om det inte sen visat sig att endel, många, avslöjat sina första tankar om mig. Jag har fått höra ganska många sådana första tankar av olika slag och det är både roande och småjobbigt.
Småjobbigt för framtida relationer eftersom jag uppfattas på ett särskilt sätt som inte stämmer och man vill ju väldigt gärna att det stämmer. Att man blir uppfattad på ett någorlunda likande sätt som man sedan visar sig vara. Och ibland har det ju visat sig att andra har uppfattat en så fel så det blir ledsamt och jobbigt eller kanske mest frustrerande för det är så, ”Nej, inte en gång till, inte en till människa, vad är detta”.
Sedan finns det de som ganska snabbt och av enklare saker avslöjar sina ”fördomar om mig”…och så ungefär som att man ringer ett 031 (gbg) och blir förvånad för att någon inte pratar bred göteborgska”, då är det enklare.
Hon – Jag trodde du var skitråkig utan vänner och hade urkast självförtroende så du var tvungen att bjuda på en massa saker för att jag skulle gilla dig.
Jag – Va? Jag kan ju inte sitta och äta själv när andra tittar på, det är fan oartigt.
Hon – Jag vet det nu.
Han - Jag trodde att du var skitsvår och var rädd för dig men du är ju den jag … varför blev inte vi tillsammans?
Jag – Va???
Han – Jag vågade inte bli tillsammans med dig, jag var för feg. Du hade rätt. Vi passar ihop.
Jag – Det är för sent nu.
Hon – Jag trodde du var ytterligare en sån där jobbig typ som ville spela cool och försöka låtsas att du visste nått. Men sån var du ju inte alls, du är ju min bäst vän här nu.
Jag – ?? Va, trodde du jag var en sån störig typ?
Jag är rädd att bli för personlig här för att jag inte vill uppfattas ”fel”. Och jag vill inte bli personlig här. Eller klart jag vill, jag vill ju vara jag, och det skrämmer mig.
Sånt här brukar jag kunna skrämma med. "Bu, jag gillar dig!"
Jag är glad att Bless svarade, på något sätt tolkar jag det som att hon känner sig träffad av mina ord. Jag är undrande varför det inte var fler som svarade, varför du inte skrev något, tog åt dig av något positivt? Är det för skrämmande? För obehagligt? Vad kan hända? Kommer jag att bli ett plåster på dig som du inte kan bli av med?
Vi var 18 år och intresserade(?) av varann.
Jag – Kan jag inte komma upp till dig?
Han – Det blir svårt att inte kunna ses så ofta, det blir kanske bara jobbigare att träffas då om det inte kan bli något. Jag får ju knappt ringa dig för telefonräkningen, pappa blir så sur.
Jag – Det är ingen fara att det är avstånd mellan oss, det blir ju bara några månader. Jag hade ändå tänkt att flytta till Staden (en stad någon mil ifrån hans).
Han – Du jag klara faktiskt inte av att vi flyttar ihop så snabbt. Jag känner mig inte redo för det.
Jag – (arg som fan) Du jag hade inte tänkt att flytta ihop med dig, jag skulle flytta till Staden, vad fick du det ifrån att vi skulle bo ihop? Jag känner faktiskt inte dig, jag ville lära känna dig men jag orkar fan inte med sånt här. Vad tror du, att jag älskar dig bara så där? FAN, så djävla typiskt. Hej då.
När jag inte förstår en annan människas avsikter, då blir jag rädd och backar. När X. en ytlig bekant ville ha en kram lite här och var ”kan jag få en kram, snälla”, då ramlade jag baklänges och flydde illa kvickt. Men där fanns det ju ingen ömsesidighet. Inget alls.
Jag och hon ca 17 – 27 år gamla.
Hon – Du är vacker.
Jag – Det är du med.
Hon – Men du är verkligen jättevacker, jag måste bara säga det.
Kontakt.
"Hey am I good enough for you?
Hey am i good enough for you?
Am I?
Am I?
Am I good enough
for you?"
Men när blir det farligt personligt eller kan det bli det överhuvudtaget? Om det skulle hända att ni sitter här med både bild och namn å mig, är det egentligen destruktivt/farligt för mig eller skulle det egentligen vara en form av lättnad? En form av det här är jag; ”take me or leave me”. För det är en inställning jag önskar jag vågade ha, en inställning jag i alla fall behöver våga ha bland blivande och nuvarande relationer.
Förresten när kan man ana sig till vem som är vem i anonyma blogg världen? Hur lätt/svårt är det att känna till någons stil och rytm att skriva på? Jag vet själv att jag har haft den känslan och då är det väl bara att utgå ifrån sig själv och anta att fler har likande upplevelser av att känna igen någon anonym.
Jag är rädd att bli för personlig för att skrämma bort människor som jag skulle ha gillat och som skulle ha tyckt om mig om det inte vore för att de tolkar in saker hos mig som inte finns (irl). Just den biten borde vara svår för mig att veta eftersom man vanligtvis inte kommer i kontakt med människor man skrämt bort. Men jag har vid ett flertal tillfällen fått ”en första andra chans” av människor, fast jag inte vetat om att jag inte ens fått någon chans. Här tänker jag inte på det jag skrev om ”köpa tid”. Utan jag tänker på situationer där vänner efter längre eller kortare tid avslöjat hur deras första intryck av mig har varit. Hur de sett eller känt något som gjorde att de valde att inte umgås med mig. Men sedan så har dessa personer funnits i samma klass, i samma umgänge så de har tillslut ”känt på mig” och då har de tagit kontakt.
Hon - Jag såg ju att du var på samma konsert som mig så då kändes det okey att börja snacka med dig.
Jag – Va, var vi på samma konsert? Jaha, är det därför vi umgås i dag? Hmffss
Jag hade inte reflekterat över detta om det inte sen visat sig att endel, många, avslöjat sina första tankar om mig. Jag har fått höra ganska många sådana första tankar av olika slag och det är både roande och småjobbigt.
Småjobbigt för framtida relationer eftersom jag uppfattas på ett särskilt sätt som inte stämmer och man vill ju väldigt gärna att det stämmer. Att man blir uppfattad på ett någorlunda likande sätt som man sedan visar sig vara. Och ibland har det ju visat sig att andra har uppfattat en så fel så det blir ledsamt och jobbigt eller kanske mest frustrerande för det är så, ”Nej, inte en gång till, inte en till människa, vad är detta”.
Sedan finns det de som ganska snabbt och av enklare saker avslöjar sina ”fördomar om mig”…och så ungefär som att man ringer ett 031 (gbg) och blir förvånad för att någon inte pratar bred göteborgska”, då är det enklare.
Hon – Jag trodde du var skitråkig utan vänner och hade urkast självförtroende så du var tvungen att bjuda på en massa saker för att jag skulle gilla dig.
Jag – Va? Jag kan ju inte sitta och äta själv när andra tittar på, det är fan oartigt.
Hon – Jag vet det nu.
Han - Jag trodde att du var skitsvår och var rädd för dig men du är ju den jag … varför blev inte vi tillsammans?
Jag – Va???
Han – Jag vågade inte bli tillsammans med dig, jag var för feg. Du hade rätt. Vi passar ihop.
Jag – Det är för sent nu.
Hon – Jag trodde du var ytterligare en sån där jobbig typ som ville spela cool och försöka låtsas att du visste nått. Men sån var du ju inte alls, du är ju min bäst vän här nu.
Jag – ?? Va, trodde du jag var en sån störig typ?
Jag är rädd att bli för personlig här för att jag inte vill uppfattas ”fel”. Och jag vill inte bli personlig här. Eller klart jag vill, jag vill ju vara jag, och det skrämmer mig.
Sånt här brukar jag kunna skrämma med. "Bu, jag gillar dig!"
Jag är glad att Bless svarade, på något sätt tolkar jag det som att hon känner sig träffad av mina ord. Jag är undrande varför det inte var fler som svarade, varför du inte skrev något, tog åt dig av något positivt? Är det för skrämmande? För obehagligt? Vad kan hända? Kommer jag att bli ett plåster på dig som du inte kan bli av med?
Vi var 18 år och intresserade(?) av varann.
Jag – Kan jag inte komma upp till dig?
Han – Det blir svårt att inte kunna ses så ofta, det blir kanske bara jobbigare att träffas då om det inte kan bli något. Jag får ju knappt ringa dig för telefonräkningen, pappa blir så sur.
Jag – Det är ingen fara att det är avstånd mellan oss, det blir ju bara några månader. Jag hade ändå tänkt att flytta till Staden (en stad någon mil ifrån hans).
Han – Du jag klara faktiskt inte av att vi flyttar ihop så snabbt. Jag känner mig inte redo för det.
Jag – (arg som fan) Du jag hade inte tänkt att flytta ihop med dig, jag skulle flytta till Staden, vad fick du det ifrån att vi skulle bo ihop? Jag känner faktiskt inte dig, jag ville lära känna dig men jag orkar fan inte med sånt här. Vad tror du, att jag älskar dig bara så där? FAN, så djävla typiskt. Hej då.
När jag inte förstår en annan människas avsikter, då blir jag rädd och backar. När X. en ytlig bekant ville ha en kram lite här och var ”kan jag få en kram, snälla”, då ramlade jag baklänges och flydde illa kvickt. Men där fanns det ju ingen ömsesidighet. Inget alls.
Jag och hon ca 17 – 27 år gamla.
Hon – Du är vacker.
Jag – Det är du med.
Hon – Men du är verkligen jättevacker, jag måste bara säga det.
Kontakt.
"Hey am I good enough for you?
Hey am i good enough for you?
Am I?
Am I?
Am I good enough
for you?"
/Type O.
posted by N at 6/12/2006
6 Comments:
Syster,om att bli igenkänd genom sin blogg. Det är nog beroende av hur lik man är sitt bloggande hur läskigt det är och hur lik man är sig själv i IRL. Min blogg har ju på något sätt till och med passerat gränsen för personlig, via privat och trampar runt och är intim. Vad jag vet är det ingen som känt igen mig via bloggen. Däremot har jag människor i min omgivning som känner till den. För mig är det inget problem och om jag inte hade barn i skolåldern skulle jag kunna tänka mig att skriva den utan anonymitet. Men nu vill jag inte riskera att de ska bli trakasserade av trångsynta i deras omgivning och väljer anonymitet för deras skull. Vad som skulle vara farligt med att vara för personlig på bloggen vet jag inte riktigt. Jag vet att jag har skrivit till dig innan om den tiden när jag började prata om övergreppen som jag varit utsatt för och då jag berättade det för vem som helst.
På ett sätt var det bra för att det smulade sönder min ångest, men på ett annat sätt var det dåligt för många av dem som jag berättade för var inte beredda på den svärta och sorg som vällde upp, blev rädda och jag stigmatiserades för evigt som ett offer för sexbrott. Jag är ett offer för övergrepp och våldtäkter, men det är inte det enda jag är. Tvärtom har det genom odlande av mig själv och mina andra kvaliteer blivit en liten del av mig. Men den allmänna uppfattningen om att den som blir utsatt för våld i sexuell tappning inte kan återhämta sig och leva ett gott liv, utan är dömd till ångest och rädsla livet ut skrämmer skiten ur både offer och omgivning.
Förmodligen är det bara gärningsmän som har något ut av den tanken, att deras verk har genomslag in i döden, som dessutom kan drivas fram av deras handlingar. Min uppfattning är att den synen på utsatta för övergrepp av sexuell karaktär gör andra människor extra rädda. Eftersom att möta någon med ångest eller vilken annan form av svärta och sorg som helst också är att möta sin egen ångest och svärta. (Som jag ser det väljer många att låtsas som om de inte bär på någon form av besvikelse eller bedrövelse i stället för att lära sig hantera den och på så vis leva ett gott liv.) Men mötet med andras smärta gör att den egna bubblar upp till ytan och det uppfattas som farligt.
Så jag tror att ibland när jag hävde ur mig min svärta i var det mer än någon kunde hantera och de valde att fly. För mig kändes det som att ha vrängt av mig huden och att den låg brevid mig som en säck med svart sörja i och jag stod hudlös och ensam. Den upplevelsen kunde jag ha besparat mig och valt med större omsorg hur jag berättade och för vem jag berättade. Då var läget så akut att jag bara spydde upp min svärta hur som helst. Det är inte lätt att ta emot en spya. Många blev rädda.
Andras intryck av ens person är just deras intryck och inte du. Det kan så klart vara bra att fundera över varför man skrämmer folk. Det kan ge svar som man själv kommer vidare på. För det är inte så att man vill vara skrämmande om man inte gett upp tanken på att bli älskad.
Jag tror om ditt inlägg "Till dig" att dt var fler än mig som kände sig träffade men att när jag skrev svar uppfattades kanske som att kvoten var fylld. Eftersom det stod till dig, singularis, inte till er. Och det var inge som ville chansa på att "Till dig" inte var till mig utan till den i stället. Min strategi är i stället att ta emot all värme som går och inte vara så orolig för om den verkligen bara är riktad till mig. Jag vill vara i solljuset.
Min teori om varför de där knepiga svaren du fått från män finns, så tror jag att det beror på att de är rädda för scenariot de målat upp i sin fantasi över hur frmatiden kommer at utvecklas. Den bilden är bara deras egen. Ingen vet hur någon ting kommer att bli, man kan anta mer eller mindre sannolika scenarion, men vi vet ingenting. Jag tor att det hör ihop med att bara jag svarade på inlägget ovan. Om två människor gillar varandra tror många att det automatiskt tillkommer en mängd regler för hur saker och ting ska utvecklas. Då drar de sig av rädsla för att inte kunna följa alla tänkta linjer och turer. Som jag ser det om jag tycker om någon eller någon tycker om mig eller om vi tycker om varandra så är det nog i sig. Om man vill gå vidare och skapa en relation, av vilken sort det än må vara, så är det vi som är i relationen som skapar den och gör normerna i vår relation. Och relationen kan omskapas efter behov så länge det sker med ömsesidighet.
Det kan vara läskigt för några att lita till sin person och andras person, att ta dem på allvar, men för mig är det här leken börjar. Kanske är det så att nu när jag inte längre ändrar min person för att passa in (även om jag kan anpassa mig till situationer) och är en, så är det så mycket lättare att möta någon, än att följa regler, normer och göra som det är brukligt.
Kram
Stora Syster
"jag kan aldrig älska dig som du gör mig".... jag säger då det, män, karlar, pojkar. Har själv fått liknande respons och jag förstår inte vilka signaler jag verkar sända ut eftersom jag inte hade kommit dit jag heller utan enbart tyckte om killen i fråga (och, ja, det är han den senaste som vi talat om här tidigare). Jag tyckte enbart som Bless skrev ovan: Jag tycker om honom, han tycker om mig och så är det nog och så får man se vad som händer. Men precis som Bless så vist säger tror jag de är rädda för sina egna scenarion och hur deras tidigare förhållanden sett ut, det som i deras hjärnor per automatik måste hända i en relation.
Men då kommer den eviga frågan, när ska man träffa någon som vågar chansa och se vad som händer, ska det behöva vara så mycket svårare än så? Visst kan man vara rädd att bli sårad, men man måste som sagt våga för att vinna.
Oj! Vilken superkommentar av Bless!
Hur vet man ifall man har bra självförtroende?
Jo, man är sig själv och fastnar för de personer som accepterar en för den man är!
Samuel
Bless så många ord, så mycket tid.
*rörd*
Jag blev ställd av din text. Ställd för det väcktes en tanke om att andra, ganska många, blir skrämda av en, skrämda på det sättet som att ”man smittar” i fall de vet ens svåra upplevelser. Som det du skrev om att de ser sin egen svärta.
Så egentligen är det väl inge nytt att många försvinner i sorg och likande omständigheter, för att de inte vet vad de skall säga, är rädda för att göra fel, att det skall handla om dem o.s.v.
Men jag hade nog en önskan att det inte var så vanligt, något man mest hörde talas om - skröna, och aldrig upplevde.
Ställd också för att det skrämmer så mycket. Skrämd för att det skrämmer. Som återigen att det är bäst om man tystar ned (huvudet i sanden, skygglappa, eller vad man nu vill kalla det) och det bara är ”dåliga” människor som råkar ut för dåliga saker och bara ”dåliga” människor som gör dåliga saker.
Det vill jag ju skriva för, det vill jag smula sönder. Men kanske kan vara ett evighetsarbete?
De som blev rädda för dig, de som inte kunde se på dig mer än som offer. Trodde de från början att de klarade av att veta och hantera vad du berättade? Eller klarade de aldrig av att berätta för dig att de inte kunde hantera vad de fick höra?
På det sättet du tyckte det var dåligt att de fick veta, var det människor du ändå ville ha kvar i din närhet eller var det människor som du inte kunde bli av med från din närhet?
Jag vet inte om det upplevs som att jag helt okontrollerat utan tanke spyr syror som fräter sönder näthinnor, för de rädda som läser här i bloggen? Eller i fall det får människor att vända sig ut och in och känna sin egen ångest?
Men istället för att känna förvandlar det till en ilska (elaka kommentarer till mig och andra) eller i fall många flyr av rädsla och vägrar se det som det är. Huvudet i sanden.
Jag upplever det oftast som att; - Nu berättar jag, så var det, så känns det, så tänker jag. Kanske spyr jag syra? Ibland blir det nog så, ibland när det är dåliga dagar, dåliga dagar som alla kan ha då saker går fel och humöret bara dalar. Vanliga vardagliga saker som gör att det genomsyrar minnen. Kanske tror alla att det är så alltid, hela tiden, varje sekund av varje dygn? Att det är hela jag?
Men innan, innan så reagerade jag men inte med att berätta, bara med att vara…konstig. Och men ingen visste varför. Det fick de flesta att fly. Det fick mig att fly. Det var kaotiskt och okontrollerat. För det fanns inte någon förklaring att lämna till varför, varför skriker Nora så högt? Jag visste inte ens om det, jag bara skrek. Skrek och spydde och det fanns inga bra dagar.
På sista tiden har jag talat mer med de jag inte skrämt. De som finns kvar. Jag får svar som – ”jag var aldrig rädd för dig, jag var strak då och klarade av det”.
Så jag vet och känner att jag behöver starka, modiga människor i mitt liv. De som troget finns kvar är världens modigaste :-)
Men jag skrämmer mig själv med tankar som handlar om ”tänk om tankar”. tänk om jag skrämmer bort en rädd människa som förutom rädslan är det underbaraste som finns för mig?
Men så har jag era ord med mig ni som skriver här sammanfattade i egna ord ”att de som är rätt för mig vågar möta mig”. Så det är tänk om tankar. Min rädsla att missa något för att jag inte tonade ned mig just då i just den stunden då en rädd passerade förbi. Lite som att man vill ha ett bästa första intryck som är anpassade efter alla andra, för säkerhets skull…
Om föreställningar om framtiden när man väl mötts.
Men glömmer människor bort;
” Som jag ser det om jag tycker om någon eller någon tycker om mig eller om vi tycker om varandra så är det nog i sig. Om man vill gå vidare och skapa en relation, av vilken sort det än må vara, så är det vi som är i relationen som skapar den och gör normerna i vår relation. Och relationen kan omskapas efter behov så länge det sker med ömsesidighet.” ?
Eller vet de inte, önskar jag för mycket av andra?
Eftersom jag har svårt att veta hur jag uppfattas av andra irl så vet jag inte om jag uppfattas lika med ord i en blogg. Av andra får jag mest uppfattningen att jag uppfattas olika av olika personligheter. Antagligen precis som det skall vara ;-) Jag gör det nog knepigt med att vilja grubbla lite på saker jag aldrig helt kan få svaren på.
Bless, jag gillar din strategi. Den passar mig perfekt med.
Särskilt när man tar åt sig åt allt negativt då får man allt passa på att ta åt sig av allt positivt med.
Kramar
Fröken Låg
Erfarenheten säger ju mig mer och mer, att de som vågar lite mer i kärlek oftast är en tjej/kvinna. Vågar testa igen och igen efter att ha blivit sårade.
Vid närmare eftertanke har jag aldrig träffat en tjej som vart helt säker på att skippa det, kärleken/relationer över lag, med att chansa och våga bli sårad. Men de finns nog de med...kanske?
Är det uppfostran kille/tjej nu igen som spökar? I sådana fall blir jag galen på det, igen :-l
Samuel jag blev lite snurrig nu men när vet man att man är sig själv, när man är så olika?
Vet du?
Kram
Skicka en kommentar
<< Home