Come bless the child

I was born amidst the purple waterfalls.
I was weak, yet not unblessed.
Dead to the world. Alive for the journey.
One night I dreamt a white rose withering,
a newborn drowning a lifetime loneliness.
I dreamt all my future. Relived my past.
A witnessed the beauty of the beast

Jag finner mer och mer att söka i mig, i andra. Har redan svarat bland kommentarer men det finns så mycket mer, så mycket av ord och tankar. Så mycket vill jag skriva. Så mycket vill jag svara.

Bless ”.. många av dem som jag berättade för var inte beredda på den svärta och sorg som vällde upp, blev rädda och jag stigmatiserades för evigt som ett offer för sexbrott. Jag är ett offer för övergrepp och våldtäkter, men det är inte det enda jag är.
…
Men den allmänna uppfattningen om att den som blir utsatt för våld i sexuell tappning inte kan återhämta sig och leva ett gott liv, utan är dömd till ångest och rädsla livet ut skrämmer skiten ur både offer och omgivning.”

Det är här jag berättar, berättar tydligast i all luddighet av dimma från Åren Då av skräck.
Jag vet inte helt vad jag får för reaktioner, jag vet inte ens om jag berättar för fler än er som kommenterar min text. Jag har inte någon aning.
Jag kan inte ha skrämt människor innan med mina ord om mitt bagage. Möjligtvis har mitt bagage synt som en vag känsla eller som en krock mellan två tåg.

Fast det finns en gång då jag skrämde. Skrämde någon som skulle hjälpa. Jag skrämde en terapeut som skrämde mig till tystnad med att inte kunna ta emot vad jag sa, med att avvisa mina känslor och förklara dem som ”hör tonåren till”. Våldtäkt och allt som hänt hörde barnet och tonåringen till.
Jag tror det är därför jag varit tyst, tyst i år.

Where have all the feelings gone?
Why has all the laughter ceased?

Why am I loved only when I'm gone?
Gone back in time to bless the child
Think of me long enough to make a memory
Come bless the child one more time

How can I ever feel again?
Given the chance would I return?

Ibland spyr jag upp mycket mer kräk över bemötandet i vården än själva händelserna. Det har i alla fall påverkat mig långt längre och långt mer.
Det är svårare att leva med ett samhälle, en vård, en myndighet ”emot sig”, de som föreställer trygghet och sundhet. De som borde vart min tro när jag inte trodde.
”Emot sig” är så man upplever det när man är liten och utan trygghet. Det hänger kvar ännu, för att jag är fortfarande inblandad i samhället, vården, myndigheter o.s.v. och de måste jag lära mig att leva med.
Männen, de som skadade mig, de kan jag välja bort. De vet jag saknar makt över mig med de har fått den indirekt, de har fått den genom polis, socialen och vården.
Så makten över mig, kom istället att hamna där jag inte fick eller kunde bestämma själv. Absolut inte som under 18 år, då kommer man inte långt. Men jag vill ändå lova, jag kom väldigt långt redan då av att ensam strida.
Strida. Jag kan inte kalla det annat än då. Strida för boende, skola, pengar och hälsa när man bara var en boll mellan ett ont ting och ett annat.

I've never felt so alone in my life
As I drank from a cup which was counting my time
There's a poison drop in this cup of Man
To drink it is to follow the left hand path

Jag kan vara så bitter så arg, så ledsen så förtvivlad att det är så det är, så det ser ut för fler än mig. Men jag kan också känna stolthet och styrka. För jag har klarat av och lärt mig saker endel inte hinner göra innan de dör av ålderdom. Det känns sorgset och ångestfullt att skriva med rinnande tårar men det behöver skrivas. Jag är jag för allt som har hänt och jag finner de mest bästa underbara egenskaper och en personlighet jag önskar ha, mitt i all sorg och skit.
Jag är glad att om jag skulle ta livet av mig så skulle det vara för att jag har känt livet, inte för ett ras på börsen. Jag är ganska nöjd med att var cynisk och att jag kanske ändrar åsikt i morgon för att jag har lärt mig något nytt.

Ibland leker jag med tanken hur det skulle vart att vara mer oskuldsfull, mer naiv och inte ha en aning om hur lidande på lidande känns. Hur man lever ett liv och verkligen kan sitta och säga ”det trodde aldrig jag, han var ju så snäll och rar” eller hur det känns att vara chockerad över att människor inte fick hjälp en timme innan stora vågor svepte bort många människors liv. Ibland undrar jag hur det är känns att tro att man lever skyddad om något skulle hända, ett överfall, en katastrof ett trauma.

Men jag har lärt mig att jag är jag. Ibland är jag arg och bitter och spyr och finner inget värde i mig eller livet. Ibland är jag lycklig över att kunna ge till andra och torka deras spyor, allt jag inte kunnat utan mina erfarenheter. Klart det ultimata hade vart att bara känna det bra, känna till det bra och bara ge det bra. Men så ser det inte ut.

Bless "Så jag tror att ibland när jag hävde ur mig min svärta i var det mer än någon kunde hantera och de valde att fly. För mig kändes det som att ha vrängt av mig huden och att den låg bredvid mig som en säck med svart sörja i och jag stod hudlös och ensam. Den upplevelsen kunde jag ha besparat mig och valt med större omsorg hur jag berättade och för vem jag berättade. Då var läget så akut att jag bara spydde upp min svärta hur som helst. Det är inte lätt att ta emot en spya. Många blev rädda."

Jag hann som sagt inte spy ned mer än en som satte stopp för allt verbalt kräk. Istället kom det så många andra destruktiva nyanser av mig. Porrdrottningen är en del. Andra delar har jag kvar och berättar inte om än.
Jag vet inte om det upplevs som att jag helt okontrollerat utan tanke spyr syror som fräter sönder näthinnor, för de rädda som läser här i bloggen? Eller i fall det får människor, er, att vända sig ut och in och känna er egen ångest? Flyr ni härifrån?



Bloggen är inte tänkt att vara enkelt, lätt eller rolig. Det är jag hellre ute bland människor. Men det finns en fundering på om endel tror att jag är det jag skriver och inte så mycket mer. Det som Bless skrev ”jag stigmatiserades för evigt som ett offer för sexbrott. Jag är ett offer för övergrepp och våldtäkter, men det är inte det enda jag är. Tvärtom har det genom odlande av mig själv och mina andra kvalitéer blivit en liten del av mig. Men den allmänna uppfattningen om att den som blir utsatt för våld i sexuell tappning inte kan återhämta sig och leva ett gott liv, utan är dömd till ångest och rädsla livet ut skrämmer skiten ur både offer och omgivning.”
Det kanske inte är så farligt för mig om det är så jag upplevs här. Men för andra, för allas skull är det inte en sund bild om jag får andra att tro att allt jag är, är ett offer och så upplever jag mig och jag vill bli behandlad därefter. Jag har mina dagar av ångest och jag har dem här i skrift.

Nu behöver jag exempel för att inte bli privat men låt oss säga att jag de senaste månaderna har jag vart med om en svår krock som har gett endel problem. Sedan dog min hund. Sedan fick jag veta att min bästa vän är döende. Och så fick jag besked om att jag har en sjukdom som behöver opereras. Och min projektanställning tog slut och det strular med pengar. Detta ledde till en depression som jag fick medicin för som visade sig ha jobbiga biverkningar på mig men som nu mer har gått över. Samtidigt så har jag influensa med hög feber så jag är lite snurrig i huvudet. Men jag skriver inte allt det där, bloggen handlar inte om det. Så när jag fokuserar och skriver om då tiden, så är den präglad av nutiden som inte har ett dugg med dåtiden att göra.

Så känns det, så tänker jag. Kanske spyr jag syra. Ibland blir det nog så, ibland när det är dåliga dagar, dåliga dagar som alla kan ha då saker går fel och humöret bara dalar. Vanliga vardagliga saker som gör att det genomsyrar minnen. Kanske tror alla att det är så alltid, hela tiden, varje sekund av varje dygn?
Att det är hela jag?

Innan så berättade jag aldrig vad som hänt mig men jag fick ändå de kommentarer jag fick, av rädda människor som flydde ifrån mig. Ingen har vetat varför jag betett mig som jag gjort. För det fanns inte någon förklaring att lämna till varför, ”varför skriker Nora så högt”? Jag visste inte ens om det, jag bara skrek. Skrek och spydde och det fanns inga bra dagar.
Jag har redan gått igenom den tyngsta perioden. Tyvärr är det som i mitt extrema exempel att det händer nya saker, innan de gamla är över. Och det är absurt. Jag känner att jag har endel arbete att arbeta i kapp. Att det är där jag är i dag. Efter, med en massa viktigt jobb framför mig. Stressad. Gammalt med nytt.

Where have all the feelings gone?
Why is the deadliest sin - to love as I loved you?
Now unblessed, homesick in time,
soon to be freed from care, from human pain.
My tale is the most bitter truth:
Time pays us but with earth & dust, and a dark, silent grave.
Remember, my child: Without innocence the cross is only iron,
hope is only an illusion & Ocean Soul's nothing but a name...

Jag skriker mig inte längre hes varje dag. Jag håller inte fast vid alla destruktiva flytvästar. Och skriker jag så vet jag att jag kan förklara varför. Och dyker det upp en destruktiv flytväst kan jag identifiera den för att kunna välja bort den.
Men jag begriper inte hur det skall gå till, inte i relationer.
Jag grejar bara mig själv med mig själv.
Jag har av rädsla lämnat endel människor, jag är rädd att drunkna för att de kan ser mig utan en flytväst. Jag vågar inte testa om jag klarar mig naken bland dem. Jag valde flytvästen Ensamhet istället.
Nu måste jag överge den livlinan också för jag är alldeles för social för det här.
Men jag vet inte hur en relation börjar på ett sunt sätt, det gäller alla relationer. För gamla vänner som sett mig både naken och käkig, de bor alldeles för många mil bort för att inte jag inte skulle behöva söka nya vänner - aktivt.
Och jag vet inte hur jag gör när jag kommer till det gamla i en ny relation? Jag är vilsen i det nya, nyktert. Som en nykterist, klara mig utan alkohol. Skrämmande..
Och Kärleks relationen jag önskar, den där man är intimare i än i andra. Den, det undrar jag och oroar mig över. Just en sådan intim, sensuell relation är så när att kunna påminna om det våld som hänt.
När säger man, hur gör man? Här tänker jag på det sexuella. Det känns nästan som jag önskar jag kunde ljuga och säga ”hej jag är oskuld, möt mig som det tack”.
Det är så det känns, det är nog så det skulle kunna ha känts om det inte hände sån skit innan jag kände lust, åtrå.

The Child bless thee & keep thee forever

Jag gör det nog knepigt med att vilja grubbla lite på saker jag aldrig helt kan få svaren på. Jag är nyfiket otålig och mycket rädd liten person.

Bless ”Som jag ser det om jag tycker om någon eller någon tycker om mig eller om vi tycker om varandra så är det nog i sig. Om man vill gå vidare och skapa en relation, av vilken sort det än må vara, så är det vi som är i relationen som skapar den och gör normerna i vår relation. Och relationen kan omskapas efter behov så länge det sker med ömsesidighet.”

Vackert, fint! Önskar, saknar och längtar efter.

Pic. 1 ?
Pic. 2 Juan Camilo Ulloa

Pic. 3 Tarja / Nightwish
Text - Bless The Child med Nightwish