Kämpar

Kampen fortsätter.
Sånt jag har vart med om verkar aldrig riktigt gå över.
Läkas helt.
Som det var innan.
Jag har sorg.

Andas

Jag håller andan. Jag andas inte, inte som man skall på riktigt i alla fall. Jag har läst att många hyperventilerar av ångest och blir snurriga av det. Jag håller andan och blir livrädd, inte för att sluta andas, inte för att dö. Jag känner bara den totala skräcken "Jag klarar inte det här något mera". Varför är det så svårt att leva? Jag vet inte. Varför är det så svårt att andas? Jag vet.
Jag behövde gömma mig. Vara tyst och osynlig. Då höll jag andan för livet. Orörlig i fosterställning. Höll andan. Hoppades.

Så många frågor till er andra överlevare - jag vissnar

Jag har så många tankar, så många frågor till er andra.
Vad finns det för hjälp? Vad har jag för rättigheter, finns de? Finns det vård att få för mig? Jag får diagnoser, inte hjälp för det jag upplever som smärtsammast. Jag får inte ens rätt diagnos, men får jag bestämma det? Doktorn vet väl bäst, passar in i kriterier? Existerar inte pstd, inte för mig, jag jag har inte vart i krig, det har inte avfyrats raketer, jag har bara flytt ändå. Flytt i flera år. Finns inte jag? Finns inte orsakerna till mitt mående? Symtomen knuffas in i en diagnos som inte är jag. Det är inte rätt, det känns inte bra. Jag får en diagnos, till som bara berättar att jag är knäpp och att det som har hänt inte påverkar mig alls. Inte nu, inte då. Det känns inte så, inte alls. Vad finns det för vägar att gå? Finns det hopp? Vart då? Vart skall jag vända mig? Hon slutar. Vart skall jag ta vägen? Hur lever man ett liv? Hur lever man ett liv med bemötande, behandling, allt, efter något som inte är jag? Varför får jag inte det jag behöver? Varför får de göra mer skada? Vart vänder jag mig då? Vart får jag plats då?
Kan jag flytta och bo på samma ort? Måste jag hålla mig borta från "hemma" för att överleva? Jag har inte tänkt på det innan, eller så har jag alltid tänk på det. Jag kan aldrig flytta hem. Jag är ensam bland diagnoser som inte är jag.
Kan han inte bara dö, försvinna. Jag levde på hoppet, kanske fanns han inte mera? Det var inte sant. Han finns, han lever, det ser ut som ett vanligt liv. Det har inte jag. Det har han. Det stämmer inte. Jag stryps varje dag och glömmer att andas. Det här är svårare.

Jag skäms. Jag äcklas

Jag kan inte sova. De få minnesbilder jag har spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag äcklas, men får inte minnena att sluta spelas upp som en film i huvudet. Det är små fragment som återupprepas om och om igen, ibland dyker det upp en ny liten detalj som jag inte förstår men som äcklar. Jag undrar vad var det för person jag råkade ut för? Jag vet inte vem som uppfyller kriterierna för psykopati, gör han det? Räknas han som frisk? Vad var det för människa? Det är så sjukt, som en film. Som en riktigt äcklig film, utan någon som helst poäng mer än att vara äcklig. Men det är en del av mitt liv. Det är konstigt. Obegripligt. Jag mår illa.
Då försökte jag mest slippa undan honom så lindrigt som möjligt. Då tänkte jag aldrig att det var en mardröm som inte skulle sluta bara jag kom ifrån honom. Komma undan och ifrån levande och så smärtfritt som möjligt. Det var en lång process att komma undan honom som började med en gång och håller på ännu. I en extremt utsatt situation, då jag var utan skyddsnät och då jag befann mig i en kris började hans hot, förföljelse, manipulationer, våldsamheter och övergrepp. Det som jag ser som mitt största misstag är att jag blev rädd för hans hot, tog hoten på allvar. Det var hoten som styrde mig. När han utnyttjade min kropp kunde jag lika väl vart en docka. Det behövdes inga hot, inga våldsamheter för då var jag inte där. Då var jag i framtiden, på väg därifrån. Ja flydde flera ånger, fler gånger än jag kan minnas. Allt är flera gånger än vad jag kan minnas.
Han är konstig. Jag vill definiera honom. Kan vem som helst vara så? Vem är det som är så?
Vem skall jag akta mig för?

Jag skrev lite till men det fick jag radera (jag hade behövt skriva mera). Det är bara för äckligt och jag kan inte bli av med bilderna. Jag skäms. Jag äcklas. Det känns som det är jag förlorar, helt.

Existensberättigande

”Hej! Det är lite deprimerande att läsa allt det här med våldtäkter och allt. Om än så finns det ju personer med goda avsikter som försöker trösta. Men jag tror bara inte att det här är rätt plats. Jag undrar.. kan nån be admin att ta ner den här bloggsidan? Den har ju dessutom varit inaktiv i över 3 år nu. Jag menar, vad är poängen?” Anonym

Poängen med att skriva är obeskrivlig. Att skriva är allt, eller kanske precis ingenting? Poängen är att få existera. Att ha samma existensberättigande i livet, så även bland övergivna bloggar. Att få existera med trauman, som inte får synas för att andras världsbild blir alldeles för rubbad.
Freud blev tystad, det går jag inte med på.

” Sanningen om sexuella övergrepp mot barn får inte heller i vår tid vara synlig, kan inte uthärdas eller tolereras. Det är förövarna som skyddas och får möjlighet att framträda som offer för hämndlystna och lögnaktiga kvinnor. De verkliga offren skräms nu, som förr, till tystnad.
Nu, som på Freuds tid, är det offrens motiv att berätta om vad de utsatts för som granskas. Det måste vara offrens egna inre konflikter som driver dem att berätta om något som >>inte finns<<, hela problemet finns egentligen inuti de utsatta kvinnorna! Och det är ju också där det hamnat. Först fungerar det kulturella osynliggörandet så att själva traumat internaliseras hos offret, sedan används denna internaliseringsprocess som bevis på att något yttre verkligen inte har ägt rum. Att vara offer för sexuella övergrepp innebär att av kulturen tvingas bära en dubbel skuldbörda, förövarens och samhällets. Nog talas här dubbelspråk!”
Citat från en bok, Relation och trauma, av Karin Persson som jag vill berätta mer om. (Som vad den har upplyst mig om). Rekommenderas förövrigt till obligatorisk läsning till alla, i synnerligen de som arbetar inom vård, omsorg.


Bild lånad, här.

Hur vardagens droppar blir ångest

AD-droppar blir D-droppar fick mig att undra ”vad behövs d-vitaminet för” och jag hamnade här i dessa orden;
” I ett försök att gradera
det psykiska lidande
som tortyr orsakar fick
skenavrättning 3,7 po-
äng på en skala från 0
till 4. Högst poäng fick
våldtäkt: 3,9”.

Hur det ligger till med d vitaminet försvann lite på vägen. Så är det ofta. Mycket försvinner lite på vägen för att det gör ont.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Det är smärtsamt att känna till det andra inte har en aning om.
Det är frustrerande med helt fel personer på fel platser, skadliga personer. Det är skadligt att trassla sönder andras liv. Sluta!
Det känns så jäkla självklart att dömda pedofiler och mördare inte får studera till läkare. Men de som inte är dömda, de får, de får fortsätta med allt.
Jag är inte dömd i domstol. Jag är dömd av skammen, skulden äcklet. Jag är hon som inte finns eller får finns. På något vis blir det så, så länge deras existens är fri blir min skammen som skall bort.

Hämndtankar.
Andra tankar.
Många tankar.
Ett helt äkta kaos.

Jag trodde det var över. Nära att var över i alla fall.
Men det läggs liksom på mer än vad jag hinner skala av.
Det kommer nya minnen, nya drömmar, ny information.
Nytt, nytt, nytt. Jag förstår mer, så att jag förstår mindre.
Finns det några ärliga sanna människor som inte vill skada andra? Hur många då, är det en procent eller mer eller mindre? Kanske ingen? Jag vågar inte lita ens på de som säger sig älska mig. Nej, jag vågar inte leva.

Graviditeten väckte mina gamla minnen. Att vara mamma väcker allt. Jag vill inte skiva om det här. Jag vill var anonym. Jag vill skriva för mig själv. Det är så privat. Skammen är så privat. Familjen så fin. Skammen får inte svärta ner och sarga sönder familjen. Skammen om vad som hände. Skammen får inte finnas. Jag får inte finnas. Jag måste skiva så jag finns. Jag måste få finnas på något sätt. Även om jag inte är privat, även om nätet är så blottande, så för alltid och den sista platsen att ha ett privatliv för sig själv.
Offer måste få finnas, bli synliga.
Fan!

Jag känner inte Ann Heberlein. Jag förstår henne inte, jag kan inte gissa henne. Jag förstår bara inte alls och det intresserar mig, hon fascinerar mig. Våldtäkten fanns med, lite i förbi farten. Lite i bakgrunden. Ångesten. Märktes. Ångesten fanns med, mycket. Boken - "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Så är det. Precis så. Det förstår jag. Exakt!
Hur skall jag göra? Hur överlever hon? Egentligen? Hur överlever alla som överlever? Hur? Överleva.

Tänker på

Varför är det så svårt att få en våldtäktsman dömd? Min ångest känns som bevis nog. Söndertrasslade tankar, jag som mår dåligt.

Hur livet överlevs

Jag kom verkligen långt förra gången efter att ha börjat blogga.
Jag lever med mannen jag skrev om sist. Jag har en familj.
Jag älskar.
Jag är älskad?!
Men, men så men...
Men jag börjar mer och mer inse att jag kanske bara tog ett första ministeg med att börja försöka skriva om övergrepp, det där ordet våldtagen (som jag inte kan relatera till mig, men som spelar en slags roll). Ni ser, jag har långt kvar och det känns som jag aldrig kommer framåt.
Jag vet att saker och ting har förändrat sig, livet går vidare, men jag tycker det känns lika illa i det mörka svarta som drar ned mig, kramar tron ur mig. Jag har fler stunder som känns bra, men jag har ännu mer stunder nu som känns som rena skräckfilmen. Ångesten är så otroligt oerhört stark och den överfaller mig flera gånger i veckan. För det mesta kan jag inte säga vad det är som utlöser den, den är så förbannat lättantändlig. Ibland vet jag precis vad som utlöser ångesten, det räcker med ett plötsligt ljud, en ändrad plan, en tanke, en doft, en låt, stress och så är jag "där", där då jag bara känner, upplever är inne i skräcken. Jag kan verkligen inte leva så, jag vet bara inte hur man lever så att jag slipper den?
Posttraumatisk stress? Vuxet barn som reagerar?
Jag vet inte riktigt. Jag vet inte vad det är och hur livet skall överlevas.

Behöver

Jag behöver skriva
Jag behöver andras respons
Jag behöver anonymitet
Jag behöver bearbeta så mycket mer
Jag behöver och jag vet inte om det går

Funderar

Det blir mindre ord här bland tankar om kärlek och lust just för att det händer så mycket märkligt på andra ställen i livet som kastar omkull och förvirrar. Jag känner mer och mer att jag kanske ”behöver bli hela mig” här i orden.
Om jag kan väva samman det jag finner skamfullt och svårt, det där svåra inom mig som jag inte vill att någon skall förknippa med mig, till den person jag är i nuet som har åsikter om valet, som har små skrattat en hel dag åt något hon vill dela med sig av, som skall resa på semester snart eller som funderar på ett stort steg/byte i livet.

På ett sätt känns det som en styrka om ”hela jag” kan synas, som ett slags test och se i fall ett integrerat jag håller eller faller samman? Jag funderar även på om det inte kan hjälpa mig ytterligare ett steg framåt, ett steg som kanske inte behövs men som ändå kanske för mig för alltid(?) sudda bort skammen av att det var någon Idiot som våldtog mig. Kanske kan det även sudda bort en liten liten bit av den delade skammen som lever hos så många andra för vad Idioter gjort mot dem? För det som hjälpt mig med att hantera skam har så mycket varit att det har funnits andra kvinnor som har kunnat visa sig och säga ”jag blev våldtagen” och på något sätt skrika genom ord och bild till mig att ”skulden är hans”. Det vill jag skicka vidare. Skicka skulden, skammen en bit mot vägen till helvetet.

På ett annat sätt känns det som att det är dags att gå vidare. Hej då med dåtiden (jag skriver om smärtsamma tankar dyker upp men inte mer). Men med mina ord här kom också era ord (bloggar) in i mitt liv och de vill jag inte vidare ifrån. Hos kommentarer hos er vill jag vara kvar som den ni lärt känna. ..Fan, jag har separations ångest.

Han

Jag faller av honom jag svävar av honom jag finns jag lever jag är jag är tillsammans.

Jag finner mig själv mer och mer. Jag finner mig själv ju mer han finner mig ju mer jag finner honom. Vi finner varann i våra möten, möten som varar allt längre allt mer allt oftare. Men ju mer jag finner ju mer vet jag att jag inte alls vet vart jag är på väg. Bara att jag är - tillsammans.

Inte viste jag att det kunde kännas så mycket så känslosamt så alldeles vackert och skönt att vara så nära så tillsammans så intimt med någon, någon som honom. Att jag kunde finna mig upphetsad, så förbannat rasande längtandes efter någon, honom, på alla vis jag kommer på - allt -

Jag är omtumlad av andlig och fysisk närhet.

Mansbild - Världsbild?

För ett tag sedan skrev jag ytterst kort om vad som jag fann i min journal från då.
Jag skrev bland annat att de antecknat detta efter att ha träffat mig ett få tal gånger
- ”Man undrar förståss vilken mansbild hon har.”
Det var alltså i samband med mina gamla försök att få bearbeta det som hänt mig som slutade på ett helt annat sätt (med endast destruktiva handlingar som rop på någon som skulle lyssna).

Det var så de skrev – att de undrade om min mansbild. Var det så de tänkte? Att min mansbild inte borde var bra eller borde vara på ett sätt jag inte själv såg eller upplevde?
Är det nu jag skall känna mig onormal som inte sitter och föraktar män dag ut och in?
Är det nu jag skall undra varför jag aldrig ifråga säte män som just män?
Missade jag något? Min mansbild? Min kvinnobild? Det borde bli min människobild?

Att läsa någon ganska så främmande människas uppfattning om mig som barn efter traumatiska händelser så blir jag skrämmande. Fruktansvärt skrämmande att få veta, att få höra att ”det” är hjälpen människor får som söker stöd och hjälp hos ”professionella hjälpare” är så inskränkt, så stelbent, så…känslokall på något vis.

Mansbilden
Jag ser det så här - Det är svårt att ha en dålig bild om sina vänner. Eller hur?
Men det är väldigt enkelt att ha en dålig bild om de som har vart elaka mot en.

Varför skulle min mansbild bli något särskilt när det är en människa, två människor, tre människor inte levt efter en lag även moral som är till för att skydda?
Inte kan väl jag dra alla så där extremt över en och samma kant för det. Så tråkigt det hade vart, om det vart så. För jag tycker mitt sätt är ganska bra.
Nästan lite som så att jag kan känna mig kränkt över deras ord (men mest deras handlingar eller icke handlingar).

Vården, särskilt kanske psykiatrin berör mig mycket. Berör mesta dels negativt.
Jag kan inte, eller mer kanske jag inte vill sluta att tänka på hur det hade sett ut om de som vill utbilda sig till allt från vårdare till psykiatriker hade haft något annat än betyg att ta sig in med. Hur det hade sett ut om det bara var skärpta medmänniskor som kunde konsten att lyssna och samtala? Om det fanns vishet och livserfarenhet?
Om det interjuver och antagningstester i empati och förståelse för människor utan att ha bankat in en massa fakta inför en hel del prov och likande.
Varför räcker det med betyg för att våda andra? Varför räcker det med betyg för att stödja andra? Varför räcker det med betyg för att ha liv vilandes i ens händer?

Mer och mer tror jag, tror jag det hade hjälpt att funnit en eller flera systrar och bröder i stället för psykiatrin. Nej nu vill jag inte underskatta deras inflytande, deras hjälpande, stärkande behandlingar.
Men jag saknar något. Jag önskar det fanns mer.

För själv undrar jag förståss vilken syn på psykiatrin (BUP) jag har?
Jag undrar även mer nu när jag vet, vet att det jag behövde var att skriva, att tala, att få bli stöttad, att få sätta ord (även om det ännu är svårt) på vad som hänt och att bara känna. Jag är inte avvisad, utstött eller har en konstig syn på män bra för det smärtsamma svärtan som hände då.

För själv undrar jag förståss vilken syn på polisen/rättväsendet (politiken) jag har?
Jag undrar förståss om inte alla (och varför inte i fall inte alla) delar den synen att något är förbannat fel när man dagligen kan läsa om våldtäkter, övergrepp och misshandel av sin flickvän, sina barns mor, sin förre detta sambo o.s.v.
Jag undrar, jag är förstummad, ja t.o.m. jag att det är fler än 70 kvinnor som är mördade på en fyra års period.
Jag tittade på Sverige, Sverige, fosterland: Kvinnomord för ett tag sedan. (Jag orkade inget skriva just då, det var för deprimerande och känsligt som ni kanske förstår).

Jag minns inte om det fanns något svar eller om det ens finns något svar varför det inte är verkar vara en viktig valfråga. Är det inte?
Låter det inte för sjukt - ”val fråga”? Vem vill inte välja att välja bort våld mot (alla) men kanske(?) särskilt mer mot kvinnor? Dödligt våld?
Varför är det så tyst om det som kanske är det mest viktiga livet/döden eller icke våld/våld? Varför?

Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt med ovanstående. Jag funderar. Jag undrar och har inga egna svar som jag låter lura mig själv med.

Samhället är svår begripligt. Människor tillsammans är nog näst intill omöjliga att begripa sig på då och då.

Men vad jag förstår är att en främmande människa på vägen kan hjälpa. En främmande människa kan göra skillnad i andras liv med att sprida små tankar av empati. Jag förstår att det kan komma både från kvinnor eller män och jag är djävligt glad för det.

Jag minns när jag började skriva. Minns hur Holyg-spot frågade mig något om män. (Jag vill inte leta upp exakt vart just nu och exakt hur frågan löd). Men i dag har jag svaret.
Till vårdpersonal inom psykiatri till trots så är det kanske märkligt att jag nu kan skriva att det ändå allt är killar/män som mest har fångat upp just mig när jag fallit.
Att det är alldeles lika med manliga och kvinnliga vänner och har så alltid vart. Att det är så många fler killar/män som fått stå ut med alla mina utbrott av ”manshat/självhat och ändå stått kvar än vad jag funnit hos tjejer/kvinnor.
Det finner jag lite märkligt.
Jag vågar inte vända mig till, en man om jag i dagsläget behöver hjälp inom vården vare sig fysiskt eller psykiskt. Men jag vågar vända mig till kvinnor inom vården som ändå har bidragit till att min läkeprocess blev så lång, utdragen och så smärtsam för alla år jag inte vågade tala, leva eller vara ”nykter”.
Det känns som texten börjar låta bitter. Så känns det inte riktigt inom mig. Eller kanske, men mest för att jag tror att det inte har förändrat sig så mycket tills i dag.
Det är bittert, för alla.



Ibland är det enklet att välja.
Ge barnen en röst!



Rädda Barnen

BRIS

Vi är Nu

Fluffiga rosa moln och sockersöta stunder
med Honom och mig
tillsammans

”En känslig - empatisk - själ finner sin väg utan att veta allt.” Det var Samuel som skrev de sanna orden om att finna vägen utan att veta allt. Det är en empatisk och lyhörd Han jag har mött. Och jag fann ”två i en” – trygghet och spänning. Mjukt och hårt. Sexigt och sött. Jag fann allt, jag fann rätt. Så väldigt rätt - nu. Jag vill stanna här. Jag vill vara här och jag vill det för alltid.

Fluffiga moln kan lätt plattas till.
Sockersöta stunder kan bli övermäktiga.
Han och jag kanske inte är för alltid.
Men vi är nu.


Sex.
Sex är svårt i tanken och kanske lite då och då. Det är något jag behöver finna eller göra eller tänka eller kanske inte alls?
Bellman skrev nog en så träffande mening - ”Jag tror inte att du är vilse. Jag tror att du utforskar ny terräng.”

Jag känner att jag inte riktigt följer med eller förstår.
För nog räcker, väcker hans händer så mycket. men det räcker ju fan att jag ser honom. Se!?! Va, är jag fortfarande jag?
Få känna honom nära men mest nästan bara titta för att känna alla upphetsning jag inte tillåtit mig att känna innan nyss.
Men sex, sex är lite svårt för då blir jag lite små rädd. Lite.
Lite som att jag inte helt vågar vara mig och det jag upplever då tillsammans med honom. Lite tror jag att han finns där tillsammans med mig.
Tillsammans