Ett liv med våldtäkter

Min oskuld blev jag övertalad, kort och gott tjatad till att "bli av med". Inte så märkvärt och det hade nog inte lämnat några direkta spår inom mig om det stannat där. Killen var i min ålder men en aningens kvinnoförnedrande och porrfilmsinsprierad.
Jag var blint förälskad, tror jag. Jag ställde upp på saker som inte gav mig något. Jag lärde mig spela med hjälp av veckorevyns reportage med sexråd och kvällspostens "fråga experten".
"Killen gillar att man ..."
"Killen tytcker om när man ..."
"Tillfredställ honsom så här..."
"Njut för det njuter han av..." D.v.s. kan du inte njuta så fekja (tolkat av ett barn för det var jag då).

"Kärleken" dumpade mig när all oskuldsfullhet var borta.

Minnet sviker mig, men strax därefter så levde jag ofrivilligt en lång tid i med en äldre äcklig idiot som inte ville lämna mig i fred.
Livet innebar misshandel, våldtäkt och övergrepp. Jag hade i alla fall fyllt, eller fyllde byxmyndig under den tiden.
Han var redan anmäld av minst två andra för sexuellt uttnyttjande och våldtäkt när han hittade mig. Jag har läst bland andra bloggare, främst sexmissbrukare att de ofta känner och vet "vem de skall ta". Min psykolog har berättat det samma. Skör ung flicka utan självförtroende är lätt att uttnyttja. Och människor som uttnyttjar är inte alltid den straka karismatriska människan, utan en ynklig ful liten skit som måste leta upp de redan utsatta sköra människorna.
En sådan skör utsatt människa var jag p.g.a. familjeförhållanden.
På något vis efter en runda hos polisen tog jag mig ur den skiten och flyttade bort ifrån staden vi båda bodde i.
Jag vill minnas jag var lättad och trodde mig må bra bara han var ute ur mitt liv. Så fel jag hade. Kroppen lagrade allt han gjorde även om jag själv inte minndes det. Jag har haft flasbacks i över 10 års tid.
Jag tror jag vet det mesta som har hänt nu, tror alla minnena har återvänt. Jag tror att jag kan hantera det ganska så bra. Men något som äcklar mig och alltid kastar mig tillbaks till helvetet är när jag ser människor som liknar honom. Korta, finniga och fula. Och hans kuk. Det var en liten äcklig slemig sak och han höll alltid på i evigheter. Jag tål inte små äckliga masklikande kukar.

Jag har försökt dejta killar som är av kortare model. Det går inte. Jag äcklas och flasbacksen tar över min hjärna helt. För att inte tala om när jag får syn deras sladdriga lilla kuk. Så äckligt. Så konstigt att det just är den bilden, synen av hans lilla skitna sak som får min mage att krampa.

Det är inte alltid någon i ens närhet som våldtar. Ibland är det någon helt okänd. Ibland är det han i busken. Fast han väntade inte på mig i busken. Han tog mig dit. Jag minns inget. Det är en total minneslucka förrutom innan och efter. Innan minns jag tydlig och efter minns jag ganska tydligt. Tillräckligt för att veta att jag mådde sämre än på länge. Egentligen kan jag inte veta att något har hänt. Men jag vet hur jag har reagerat var gång jag mött honom.
Jag är jätterädd för vad det är för bilder min kropp bevarar. Inte tror mig kunna hantera. Det gör mig livrädd, så klart. Men annars, annars är det inte så farligt. Minnesluckan räddar mig.
Dissociation.
Han kuk. Jag minns inte. Men jag vet vem han är på ett ungefär. Jag vet hur han ser ut. Typsikt den där anabolahunken på gymmet med en liten nätt blondin som han analknullar för att det är trängre och känns mer för honom.

Jag minns att vi tjejer i högstadiet ofta klottrade"tjejer har sex för att få kärlek och killar ger kärlek för att få sex" i våra skolböcker. Jag tror jag tog fasta på de orden.
Jag lärde mig knulla för kärlek. Kärlek jag aldrig fick.
Efter de som våldtog mig har jag enbart haft sex för att söka kärlek eller straffa mig själv eller kanske vara destruktiv för att döva andra svåra känslor inom mig.
När jag har träffat den där killen med äcklig djävla kuk så har jag bara hällt i mig sömnmedel för att "klara av det". Klara av att tillfredställa honom. Endel sökte jag inte ens kärlek hos, det var bara något jag kännde mig tvingad till. Kanske som en alkolist dricker den där flaskan fast han vet att det inte är bra, att det bara kommer kännas sämre i morgon, men det var inte ens något jag ville undertiden.

Jag har träffat många svin. Många äckliga som bara sett det sårbara och uttnyttjat det i mig. Jag har tyckt att jag lät dem, att det var mitt fel och jag bar skulden. Men jag var bara ett barn när det började. Jag vara bara en tonåring när det fortsätte. Jag har dömt mig själv hårt.